Nyheter

Irena Sendler - en okänd hjälte i gettot

Irena Sendler är en av andra världskrigets okända hjältar. Tillsammans med sina medhjälpare räddade hon 2 500 judiska barn ur gettot. Först nu, när Irena Sendler har hunnit bli över 90 år gammal, börjar hennes insatser uppmärksammas. I slutet av mars visas en dokumentärfilm om Irena Sendler i Stockholm.

WARSZAWA. Irena Sendler bor i ett prydligt litet rum i bonifraterordens katolska ålderdomshem i Warszawa. Hennes leende är varmt. Men den 93-åriga kvinnan bär på svåra minnen:

- Jag plågas fortfarande av mardrömmar. Jag drömmer att jag ber om tillstånd att föra ut barn från Warszawagettot och att föräldrarna frågar: "Vilka garantier har ni för att det lyckas?"


Den gången, under den tyska ockupationen av Polen, kunde Irena Sendler naturligtvis inte lämna några garantier. De anhöriga ställdes inför ett fruktansvärt val:

- Pappan kanske ville lämna över barnet till mig, men inte mamman. Eller också var det farmor eller mormor som vägrade. Och barnet grät av rädsla och förtvivlan.

En tvekan kunde få ödesdigra följder. Nästa dag kunde familjen tvingas följa med transporten till förintelselägren Treblinka eller Auschwitz.


Under andra världskriget hjälpte Irena Sendler - som engagerade sig i motståndsrörelsen kort efter tyskarnas inmarsch - till med att föra ut 2 500 judiska barn ur Warszawas getto till gömställen på andra sidan gettomuren. Hon och hennes tio medhjälpare släpptes in i gettot eftersom de var sjuksköterskor. Tyskarna fruktade att tyfusepidemin i det överbefolkade gettot, som låg mitt i staden, skulle sprida sig till resten av Warszawa. Irena Sendler, vars minne är kristallklart, berättar hur barnsmugglingen kunde gå till.


I den ambulans som dagligen förde rengöringsmedel till gettot kunde barnen efter att ha fått sömnmedel packas i säckar och forslas ut som offer för tyfusen.

Utsmuggling av barnen ägde också rum genom källarna till de hus som gränsade till dem på ariska sidan. En annan väg var avloppstrummorna. Nedsövda barn kunde också vid sextiden på morgonen placeras i kartonger som ställdes under bänkarna i de spårvagnar som gick genom gettot. Maken till en av medhjälparna var nämligen spårvagnsförare och kunde forsla dem vidare.


Eller också kunde de små gömmas i de soptunnor i vilka avfallet fördes bort.

Piotr Zettinger, då en fyra år gammal pojke vars far kände Irena Sendler, var ett av de räddade barnen. I dag är han 65, pensionerad civilingenjör och sedan många år bosatt i Huddinge utanför Stockholm. Han glömmer aldrig hur han tillsammans med sin ett halvår yngre kusin flydde från gettot.

- Jag ser allt framför mig som en film. Hur vi kröp ner i ett hål i gatan och genom avloppstrummorna fördes över till "den ariska sidan". Jag minns ryggen på den som ledde oss och lyste upp vägen med ficklampa. Annars lärde jag mig att inte tänka på mitt dittillsvarande liv. Jag förträngde det, helt enkelt. Jag blev tillsagd att gömma mig och då gjorde jag det.


Även om utsmugglingen lyckades kunde barnen inte känna sig helt säkra. Ibland hände det att polska kriminella (s k szmalcownicy) dök upp för att pressa ut pengar av värdarna under hot att annars ange dem för den tyska polisen. En angivelse medförde transport till ett utrotningsläger för barnen och dödsstraff för de människor som gömde dem. Hur en sådan utpressare kunde bete sig skildras i en oförglömlig episod i boken "En svart tid" av Piotr Zettingers kusin Michal Glowinski, som också överlevde tack vare Irena Sendler. Den då åttaårige pojken spelade bokstavligen schack med döden i en polsk utpressares gestalt, medan de väntade på att Glowinskis moster skulle lyckas låna ihop de pengar brottslingen krävde.


Men räddningen hade sitt pris. De flesta barn som Irena Sendler smugglade ut ur gettot återfann aldrig sina föräldrar. Men hon lämnade uppgifter om deras riktiga judiska namn och vistelseadress på lappar i buteljer som grävdes ner i en trädgård som tillhörde en av medhjälparna. Piotr Zettinger var en av de få som återfann sin mor. Fadern dödades under kriget i Warszawa. Tack vare Irena Sendlers förmedling hittade modern sin son i ett barnhem på östra Wislastranden, som befriades av ryssarna redan i juli 1944. Sedan dess har de hållit kontakten och brevväxlar regelbundet.


Också Irena Sendler själv fick betala ett högt pris. Hon greps och fördes till det ökända Pawiakfängelset. När en tysk soldat skulle föra henne till ytterligare förhör som kunde sluta med avrättning, sade han plötsligt: "Fly!"

Det var Irena Sendlers vänner inom motståndsrörelsen som mutat soldaten. Efter kriget trakasserades hon i många år av den kommunistiska hemliga polisen, UB.

Var hon aldrig rädd:

- Nej, svarar hon bestämt.

- Hatet mot de tyska ockupanterna var starkare än skräcken. Dessutom hade min far lärt mig att man räcker ut handen till en drunknande. Då var det Polen som höll på att drunkna.


1964 tilldelades Irena Sendler den israeliska hederstiteln "Rättfärdig bland nationerna", men har i övrigt varit i stort sett bortglömd, dock inte av barnen som hon räddade. Journalisten Katarzyna Meloch är ett av dem. Hon var tio år när hon smugglades från gettot till ett katolskt barnhem.

- Där var jag nära att göra ett allvarligt misstag. Jag hade ett äkta folkbokföringsintyg, som var utställt på en jämnårig polsk flicka som dött. De viktigaste katolska bönerna hade jag också lärt mig men jag höll på att förråda mig genom att fråga om det inte skulle bli någon mässa på kvällen. Mässor hölls dåförtiden bara på morgonen, säger Katarzyna Meloch.


Den gamla vithåriga damen i länsstolen ler:

- Nu kommer både barn och barnbarn till dem jag räddat och hälsar på mig.

De räddade barnen bildade så småningom föreningen Förintelsens barn, som enbart i Polen har 800 medlemmar.

Först nu, när Irene Sendler har hunnit bli över 90 år gammal, börjar hennes insatser uppmärksammas. På Internationella dokumentärfilmsfestivalen i Stockholm i slutet av mars visas som första inslag filmen "Sendlers lista". Och föreningen Förintelsens barn har föreslagit sin räddare till Nobels fredspris.


Vad känner Irena Sendler inför detta?

- Jag skulle skratta åt det! Jag var ju inte ensam utan hade mina tio underbara medhjälperskor.

Nästa dag hör hon av sig på telefon:

- Jag skämtade. Nobels fredspris är en hyllning till alla dem som hjälpte människor. Och jag har varma känslor för det svenska folket eftersom de företräder starka humanitära traditioner.
Gå till toppen