Kultur & Nöjen

Lars Åberg läser Aje Carlboms avhandling

Aje Carlbom och hans familj bosatte sig under tre år i Rosengård och fann en islamisk separatism, enklaver med människor som ställt sig utanför den vanliga arbetsmarknaden. Det finns en risk att staten blir medproducent till ett minisamhälle som för all framtid avskiljer sina invånare från övriga medborgare, hävdar Carlbom som skrivit en avhandling om multikulturalismen.

I snart trettio år har det mångkulturella samhället varit ett officiellt projekt i Sverige, inskrivet i tusentals dokument som ett försök att frammana den goda gemenskapen. Endast programmatiska rasister kan tänkas ha haft något att invända mot att olika kulturer umgås och påverkar varandra.


På så vis var det redan från början ett ganska harmlöst projekt: den goda viljan behövde aldrig ifrågasättas och när umgänget haltade kunde man åtminstone enas om vad som var ett felaktigt beteende. Miljoner investerades i kampanjer mot främlingsfientlighet. Trots att invandringen förändrades och kom att omfatta grupper som inte vill ha något mångkulturellt utbyte gjordes stora investeringar i multikultiideologin och komplikationerna förträngdes.

Det mångkulturella samhället har nu blivit en sådan kliché att begreppet fordrar fortlöpande vitamininjektioner.


Förstått som ett samhälle där mängder av kulturer och livsstilar (som inte alls behöver ha med nationalitet att göra) utvecklas och interagerar kring en demokratisk kärna är det förstås utmärkt, men som förvaringsplats för parallella kulturer med identitet och tradition som kitt blir det snabbt en grogrund för intolerans och gettoliv. Ett bra tag har det mångkulturella samhället mest varit gångbart som kodord i EU-ansökningar och politiska förmaningstal.


Den internationella slöjdebatten har rivit upp en djup fåra i multikulturalismen och politiserat den. På svenska tidningssidor blandas rena abstraktioner som att burka eller nikab skulle vara uttryck för ungdomskulturell protest med röster som ser alla huvuddukar som totalitär uniformering i nivå med klankåpor och nazikoppel. Har man sett babyslöjorna i affärer intill Möllevångstorget i Malmö lutar man inte åt den harmlösa tolkningen.


Etnologen Åsa Andersson liknar i sin aktuella avhandling "Inte samma lika. Identifikationer hos tonårsflickor i en multietnisk stadsdel" (Symposion) multikulturalismen vid en fantombild som visar sig i olika skepnader; den goda, den onda och den fula. Den goda är humanistisk och utgår från allas lika värde. Den onda fångar människor i stereotyper. Den fula är enligt Andersson ovanifrånperspektivets låtsastolerans, som sopar sociala orättvisor under en mångkulturell matta.


Var och en som i likhet med socialantropologen Aje Carlbom har läst sin Edward Said har skäl att fundera över sina föreställningar om Mellanöstern och orientalismen. Carlbom påpekar dock i sin studie av multikulturalismen, "The imagined versus the real other", att svenska skildringar av muslimer inte alls är så entydigt negativa som det slappt brukar hävdas. Tvärtom finns det i medierna en överdriven försiktighet när det gäller artiklar och program om muslimer som bor i Sverige. Islam, det är också mitt intryck, behandlas vördnadsfullt och som om religiositet smällde högre eller satt djupare än andra värderingar.


Aje Carlbom och hans familj slog sig under tre år ner i Rosengård och fann en islamisk separatism, som utåt företräds av män - alltid män - med en mycket mer doktrinär tolkning av islam än genomsnittsmuslimens. Egna territorier, enklaver, har skapats med människor som står eller har ställt sig utanför den vanliga arbetsmarknaden. Enklaverna erbjuder också ett socialt skydd och nyanlända tenderar att integreras där i stället för i Sverige. Accepteras kraven på en institutionaliserad islamisk struktur finns, hävdar Carlbom, uppenbar risk att staten blir medproducent av ett minisamhälle, som permanent avskiljer sina invånare från övriga medborgare. Klartecknet för islamiska friskolor blir i det perspektivet den enskilt mest segregationsfrämjande åtgärden på mycket länge.


Ett bärande tema i Carlboms bok är att islamisternas krav ska tas på fullaste allvar och skärskådas öppet i stället för att bemötas med bortvänd tystnad i mångfaldens namn. Ingen annan större grupp i samhället begär motsvarande enkelriktade anpassning. Kring områden som Rosengård skulle vi kunna föra en diskussion om resursfördelning, om bostadspolitik, om skolpedagogik, om svartekonomi, om jämställdhet och barns uppväxtvillkor. I stället pratar vi om mångkultur och identitet.


Jag tycker att Aje Carlbom snävar in frågan när han exemplifierar utstötningen från den mångkulturella hegemonin med valstugemoderater och öländska sverigedemokrater. Det finns ju en sedan lång tid pågående internationell debatt om multikulturalismen, som ingalunda kan avfärdas som inkrökt eller främlingsfientlig. I Storbritannien har den karibiskfödde journalisten Darcus Howe hävdat att "pladdret om nationella identiteter kommer från folk som inget vet om historien". Samhällsdebattören Yasmin Alibhai-Brown, häromåret medförfattare till den stora rapporten "The future of multi-ethnic Britain", har starkt ifrågasatt de patriarkala "community leaders" som talar i invandrarnas namn och ointresserade av gemensamma, nationsöverskridande framtidsfrågor strider för egna privilegier. Bakom talet om mångkultur bidrar de, och de som inte ifrågasätter dem, till att skapa gettomänniskor.


När Malmö stad envist fortsätter att producera trycksaker med bilder på kvinnor i slöja understöds felaktiga föreställningar (flertalet invandrarkvinnor bär inte slöja) och ges ett oreflekterat stöd till gubbväldet. Pressens lika enträgna uppvisande av kvinnor i slöja som typiska invandrarföreträdare utgör en legitimering av reaktionära strukturer, som inte har särskilt mycket med det mångkulturella att göra.

Aje Carlbom beskriver den moraliskt goda multikulturalismen som eurocentrisk och baserad på tolerans för en inbillad snarare än en verklig Den Andre - invandraren som urbaniseringens ädle vilde. Om kulturskillnader reflexmässigt uppfattas som berikande för samhället krymper utrymmet för att ifrågasätta kulturer med obehagliga inslag.


För den som vill att alla invånare i ett land ska ha samma rättigheter och skyldigheter är offentligheten den plats där möten sker och samtal pågår. Det är en enkel skiss av demokratin och den placerar individen i centrum. Knepigt blir det när denna demokratiuppfattning konfronteras med begrepp som identitet. I skydd av religionsfriheten kan man då låta enskilda personer agera spjutspetsar åt ett ideologiskt kontrollsystem, som anser sig ha bestämda fordringar på samhället medan motkrav uppfattas som diskriminerande. Här blandar man samman det privata och det offentliga i syfte att komma undan de vitala principiella ställningstagandena.

Lars Åberg
frilansjournalist

FAKTA

BOKEN
Aje Carlbom
The imagined versus the real other. Lund Monographs in Social Anthropology 12.
Gå till toppen