Sverige

Inga-Britt Ahlenius: "Den svenska staten en papperstiger"

Den svenska staten har blivit en papperstiger som inte längre förmår leda landet. Bristen på etik och ansvarskänsla i toppen sipprar genom hela samhället.
Den salvan avfyrar Inga-Britt Ahlenius.
Efter sommaren tillträder hon jobbet som revisionschef i FN.

Den här artikeln är från 2005, men har återigen börjat delas på sociala medier i januari 2016.
STOCKHOLM. Inga-Britt Ahlenius höll i veckan en föreläsning till minne av sin före detta chef Ann Wibble, finansminister åren 1991–1994, i ett arrangemang av Ohlininstitutet.
Ahlenius var budgetchef hos Ann Wibble innan hon blev chef för Riksrevisionsverket.
Med mjuk röst men i skarpa ordalag beskrev hon den svenska statens förfall till en så kallad soft state, en mjuk stat som inte längre förmår utföra sitt uppdrag att värna om medborgarnas bästa.
–Vi behöver återupprätta det demokratiska bygge som en gång gav oss vårt välstånd, sade hon.
Förfallet har, anser Inga-Britt Ahlenius, pågått under de senaste två till tre decennierna. En viktig orsak är att en förvaltningsreform under 1990-talet gick snett, mycket på grund av att tjänstemän i regeringskansliet och cheferna för de statliga myndigheterna har tillsatts på politiska meriter.
Därför har Sverige tappat mycket kompetens och styrkraft och inte minst förlorat de etiska värderingar som styrandet måste grundas i.
Reformen innebar att regeringen gick från detaljreglering av den statliga förvaltningen till en friare styrning med fokus på mål och resultat. Mer som privata företag arbetar.
– Det var den viktigaste förvaltningsreformen sedan Axel Oxenstierna, nödvändig och i grunden bra, säger Inga-Britt Ahlenius.
Men staten är inte ett företag som drivs av konkurrens utan ett monopol som ska drivas av höga ideal och stora krav på god kvalitet.
– Staten är till för att göra det som den privata sektorn inte gör. Detta är reglerat i lag.
Denna insikt har, menar Inga-Britt Ahlenius, försvunnit med politiseringen av statssekreterare och tillsättning av verkschefer på politiska grunder.
De högsta tjänstemännen i regeringskansliet ska arbeta sakligt och opartiskt.
– Det går knappast att underskatta betydelsen av den sammanhållande kraft de har i andra länder. Den svenska regeringen skulle själv vinna på att tillsätta de kunnigaste som departementschefer eftersom underlagen för beslut skulle bli bättre.
Likaså måste de statliga myndigheterna få de bäst meriterade cheferna, inte de politiskt lojala. Ahlenius säger efter föreläsningen att hon har kritiserat den politiska tillsättningen av verkscheferna i tio år, ännu utan framgång.
– Det värsta av allt är ändå att tillsättningen är sluten. Det är oerhört stötande för den svenska öppenheten och måste få allvarliga följder för medborgarnas förtroende. Så här går det inte till i vår omvärld och det anstår inte en rättstat.
Hon var också kritisk till riksdagens flathet mot regeringens tillsättningspolitik.
– Regeringen är inte van att bli granskad och vill inte bli granskad men det är inte skäl att låta bli. I andra länder kan statsråd ställas till rättsligt ansvar och till och med hamna i fängelse om de missköter sitt arbete. I Sverige är de bara politiskt ansvariga.
Ahlenius berättade att den engelska termen ”accountability” (= ansvarsutkrävande) som användes av EU-revisionen var så obekant för de svenska tolkarna att den aldrig fick någon korrekt översättning.
– Det brukar sägas att vi är förskonade från korruption i Sverige. Det är inte sant. Alla dessa affärer med gräddfiler för fackpampar och andra är ren korruption.
Hon tror att det har hjälpt henne att se svagheterna i det svenska samhället, när hon som under de senaste åren har gjort det på håll.
– Förändringen är långsam och inte så lätt att upptäcka i hela sin vidd. Men den pågår på bred front. I äldrevården, i skolan, i polisväsendet...
Inga-Britt Ahlenius nämner två saker som har upprört henne särskilt den allra senaste tiden; en läkare som berättar hur han vårdar ett apatiskt flyktingbarn inte för att det ska bli friskt utan för att det ska kunna transporteras ut ur landet och en man som misshandlas till döds på Stockholms gator. Tjugo personer bevittnar händelsen utan att ingripa.
– Jag har förstått att lagen skyddar svenskar från att stoppa en dödsmisshandel. I andra länder är medborgare skyldiga att ingripa. Hur har det blivit så här?

Fakta: Inga-Britt Ahlenius

Hon uppmärksammades på allvar som tuff chef för Riksrevisionsverket år 1993–2003. Där kom hon 1999 i konflikt med finansminister Bosse Ringholm som inte ville omförordna henne. Ahlenius vann fighten och drev igenom sitt krav på en av regeringen oberoende Riksrevision.
I EU deltog hon samma år i en granskning av kommissionen som avslöjade maktmissbruk och korruption och tvingade kommissionen att avgå. Nu slutför hon arbetet med att bygga upp en oberoende riksrevision i Kosovo och börjar efter sommaren sitt nya jobb som chef för FN:s interna revision. Därmed får hon organisationens tredje mäktigaste ställning.
Gå till toppen