Per T Ohlsson

När landet tystnar

Nästa vecka, den 29 oktober, samlas socialdemokraterna till kongress i Malmö. Partiet kommer hem.

Det var här som August Palm 1881 introducerade de socialdemokratiska idéerna. Och här, i Per Albin Hanssons och Gustav Möllers Malmö, stod folkhemmets vagga.
Då, under de första decennierna, var socialdemokraterna ett utpräglat socialistiskt parti, starkt influerat av marxismen. Det mesta av denna barlast har idag slängts överbord. Vid den senaste ordinarie kongressen, i Västerås 2001, ströks den symboliska planhushållningsparagrafen ur partiprogrammet.
Men socialiseringsambitionerna lever kvar. I en annan och mer diffus skepnad:
Nu är det inte näringslivet som skall förstatligas, utan tanken.
Vi skall lära oss tänka och tycka på rätt sätt. Vara lydiga och tacksamma. Den socialdemokratiska staten blir identisk med det goda samhället.
Så skall makten säkras.
Karl Popper, öppenhetens filosof, kallade det ”utopistisk social ingenjörskonst”.
Socialdemokratin har, historiskt, varit ett värn för tolerans och mångfald. Det är en stolt och respektingivande tradition. Men det finns inget som säger att just detta parti, efter att ha regerat i sextiofyra av de senaste sjuttiotre åren, skulle vara immunt mot Lord Actons berömda diagnos:
”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut.”
Bruket, eller missbruket, av utnämningsmakten är ett tydligt och ofta åberopat exempel.
Ett annat är att statliga förvaltningsorgan, påfallande ofta ledda av socialdemokrater, fungerar som politiska kampanjapparater. Demokratiutredningen beskrev det som ”stötande”.
Verk och myndigheter lade förra året två miljarder kronor på opinionsbildning.
Sven-Erik Österberg, ansvarigt statsråd, menar att riksdag och regering är myndigheternas uppdragsgivare och ”då är det väl inte konstigt om uppdraget har en socialdemokratisk prägel”.
Det låter bestickande. Men det finns en hake: grundlagen. Enligt Regeringsformen (1:9) skall den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ”iakttaga saklighet och opartiskhet”.
Minst lika allvarligt är en accelererande offensiv mot föreställningar, kunskaper och åsiktsyttringar som betraktas som opassande, osmakliga eller obekväma. Det är ett maktfullkomligt drag hos Göran Perssons socialdemokrati som förstärks av det nära samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet.
Efter valet 2002 enades de tre partierna om ett 121-punktsprogram. En av punkterna var att ”omvandla dagens ESO till en ny organisation som sysslar med miljöstudier”.
ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, inrättades 1981 som en analysinstans inom finansdepartementet. ESO levererade högt kvalificerade och forskningsbaserade rapporter. En utredning rekommenderade rent av förstärkning av ESO. Istället blev det nedläggning. Skälet var outtalat men uppenbart: gång på gång utmanade ESO de styrandes invanda idéer och intressen.
Det var bara början.
Den som gräver i de senaste årens nyhetsarkiv upptäcker ett mönster:
I stort och smått – ibland genom verbala tillrättavisningar, ibland genom hot – försöker den politiska makten diktera vad som är passande och var gränserna går för granskning och ifrågasättande.
Medierna utgör en självklar måltavla:
* I våras hotades TV-reportern Evin Rubar av Gunilla Ekberg, sakkunnig regeringstjänsteman. Ekberg, upprörd över en kritisk granskning av radikalfeministiska Roks, sade att Rubar hade svikit och därför inte kunde räkna med stöd från en kvinnojour om hon råkade illa ut. Hotet viftades bort av jämställdhetsminister Jens Orback. Från SVT, som lever i ett symbiotiskt förhållande med staten, har det inte hörts några protester.
* Förra kulturministern Marita Ulvskog, numera socialdemokratisk partisekreterare, har gått till upprepade attacker mot Bonniers i allmänhet och Dagens Nyheter i synnerhet, senast i samband med olika skandaler med kopplingar till arbetarrörelsen. Ulvskog, närmast fixerad vid DN, har klagat på ”den orättvisa kanonad som vi utsatts för”. Under ytan ligger hotet om lagstiftning mot så kallad medie-koncentration, en konstitutionellt tvivelaktig åtgärd som Ulvskog fick backa från 2001.
* På socialminister Berit Andnors initiativ startades projektet Flicka i december förra året. Där ingick en annonskampanj som hängde ut chefer på bland annat Aftonbladet och Strix Television med namn och telefonnummer. Andnor prickades av riksdagens konstitutionsutskott.
* I januari i år lade s-veteranen Bengt K Å Johansson fram en utredning om public service – SVT, SR och UR – som innebär skärpt övervakning. Vid presskonferensen sade Johansson att det är ett problem att folk har tillgång till så många olika medier eftersom ”vi behöver en gemensam grund”.
* Några månader senare framträdde Göran Persson vid s-kvinnornas kongress och förklarade att det kan bli aktuellt med lagstiftning mot kvällspressens ”fördummande, nästintill pornografiska utbud”. Kanske tänker sig Persson en återgång till Tryckfrihetsförordningens gamla förbud mot ”förfarande, som sårar tukt och sedlighet”.
* Ilmar Reepalu och Lars Isaksson är två socialdemokratiska tungviktare i kommunal- och landstingspolitiken. Tillsammans skrev de i somras en angelägen artikel om trakasserier mot politiker. Men de passade också på att definiera granskande medier som ”ett demokratiskt problem” som kan leda till att ”medborgarna får en felaktig bild av politiken”.
Landets mäktigaste intresseorganisation är nära knuten till det statsbärande partiet. Inte heller där, hos LO, är det populärt med kritik och avvikande uppfattningar:
* Efter 18 år slutade utredaren Jan Edling på LO. Ledningen hade vägrat släppa fram en rapport där han pekade på brister i arbetsmarknadspolitiken.
* Sakarias Winberg i Leksand sparkades från ett LO-uppdrag sedan hans politiska hemvist blivit känd. ”Hade vi vetat att han var kristdemokrat hade han aldrig fått jobbet”, sade LO:s ombudsman i Dalarna till Sydsvenskan i söndags.
Utöver allt detta pågår en kampanj, ini-tierad på 1990-talet av dåvarande utbildningsministern Carl Tham, för att politisera svensk forskning och högre utbildning. Det sker samtidigt som andra länder, väl medvetna om sambandet mellan vetenskaplig frihet och vetenskaplig kvalitet, stärker universitetens oberoende gentemot politiska makthavare.
* Förut kunde professorer bara avskedas om de begått brott. Den ordningen har underminerats. Nya, befordrade professorer åtnjuter inte samma anställningsskydd. Det kan, i förlängningen, göra politiskt kontroversiella områden mindre tilltalande för forskare.
* Regeringspartiet har säkrat en oproportionerlig dominans i universitets- och högskolestyrelserna, där sex av tio ledamöter är socialdemokrater.
* Genom en ändring i högskolelagens första kapitel, undanstoppad i budgetpropositionen, vill regeringen markera att utbildningen ”skall främja en hållbar utveckling ... god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa”. Universitet och högskolor som slarvar med dessa rödgröna honnörsbegrepp får slå igen. Ty rätten att utfärda examina baseras på ”de krav som uppställs på utbildning i 1 kap. högskolelagen”.
Taket i sjukförsäkringen talas det mycket om inför valet nästa år. Men debatten borde också handla om ett annat tak, större och viktigare:
Taket i folkhemmet.
Det sjunker.
MER ATT LÄSA: Frihetens förgänglighet. Fem teorier om hot mot det fria samhällets institutioner (Ratio) av Erik Moberg. En uthållig demokrati – politik för folkstyrelse på 2000-talet (SOU 2000:1). Myndigheterna – från fristående ämbetsverk till rörelsedrivna idéfabriker (Timbro) av Maria Rankka. Radio och TV i allmänhetens tjänst (SOU 2005:1). Budgetpropositionen för 2006. Volym 8 (2005/06:1). Popper i urval (Thales) red. David Miller.
Gå till toppen