Lund15 april 2006 23:30

"Obildbara sinnesslöa" matades med 30 ton godis

Patienterna på Vipeholm fick äta godis tills tänderna ruttnade, för att forskarna ville bevisa att socker kan ge hål i tänderna. I folkmun har experimenten liknats vid nazistforskning, men Lundahistorikern Elin Bommenel avdramatiserar experimenten.

LUND. Det var ingen tillfällighet att just Vipeholmspatienterna fick vara försökspersoner när sambandet mellan socker och karies skulle undersökas. Försök hade tidigare gjorts på barnhem – men där blev godiset snabbt en bytesvara bland barnen vilket gjorde det omöjligt att kontrollera vem som ätit vad.
Andra vanliga testgrupper, som värnpliktiga, var inte heller lämpliga eftersom de inte fanns tillgängliga under tillräckligt lång tid.
– Vipeholmspatienterna var av flera skäl den ultimata testgruppen förklarar Elin Bommenel, aktuell med avhandlingen ”Sockerförsöket”.
Vipeholmspatienterna passade perfekt eftersom de stannade på samma plats i flera år och eftersom många av dem inte hade något språk att visa sitt missnöje med. Men viktigast av allt: Många av dem var gravt rörelsehindrade, de flesta sängliggande och därför beroende av matning. Möjligheten att minutiöst övervaka deras födointag var, med andra ord, mycket god.
Vipeholmsforskningen inleddes i mitten av 1940-talet, i samband med att regeringens folkhälsoprojekt drog igång på allvar. Det första testet gick ut på att undersöka om vitaminer kunde förbättra tandhälsan. Det gjorde de inte.
– Två års dyr forskning utan resultat. Det var pinsamt, en statusförlust. De tänkte vad ska vi göra? Forskarna var hårt pressade av både medicinalstyrelsen, sötsaksindustrin och politiska intressen och gick då in i fas två: kariesprovokationen, säger Elin Bommenel.
Hundratals Vipeholmspatienter, så kallat ”obildbara sinnesslöa”, matades med nästan 20 000 kilo toffee, 8000 kilo hasselkola, 1300 kilo choklad och 500 kilo karameller. Experimentet varade i fyra år. Som regel borstades inga tänder.
Forskarna och Medicinalstyrelsen fick det resultat de hade hoppats på. Sambandet mellan socker och karies blev vetenskapligt bevisat.
Tänder ruttnade, drogs ut och skapade trauman hos de redan rättslösa. Samtidigt rasade Choklad- och konfektyrfabrikernas förening som sponsrat forskningen med 500 000 kronor och som ansåg att de blivit lovade ”goda resultat” av Medicinalstyrelsens generaldirektör J Axel Höjer.
Intresseföreningen, med Cloetta, Mazetti och GeKå i spetsen, hade hoppats att forskningen skulle hjälpa dem att få fram nya produkter som var bevisat ofarliga.
Forskningsresultaten släpptes inte förrän 1953, fyra år efter att de första resultaten var klara.
– Kritiken blev enorm, inte för att experimenten var oetiska, utan för att forskningen anklagades för att vara köpt av industrin.
– Man kanske inte kan säga att de köpte resultat, men de gjorde kvartalsmässiga utbetalningar och man kan väl säga att de köpte flera års tystnad, förklarar Elin Bommenel.
Enligt henne råder det inga tvivel om att forskningen, hur etiskt tvivelaktig den än var, revolutionerade den västerländska folkhälsan.
– Man måste komma ihåg att i stort sett alla människor hade karies vid den här tiden och tandvården var mer inriktad på att dra ut tänder än att laga dem, säger hon.
Elin Bommenel vill också avdramatisera föreställningen om det mänskliga lidandet.
– Det här är människor som tillbringande hela sina liv på institutioner. Upp klockan sex, i säng klockan 19. För dem som förlorade tänderna var det säkert traumatiskt men för många av de andra kan jag tänka mig att det var ett välkommet avbrott med god mat och extra uppmärksamhet, säger Elin Bommenel.
Hon beskriver hur vissa patienter blev avundsjuka på dem som fick mest kolor, toffees och choklad. De noggrant utförda läkarundersökningarna visade också att flera patienter ”lade till hullet” under experimentet, vilket länge eftersträvats.
Bilden av hur patienternas tänder ruttnade och drogs ut är bara delvis sann, hävdar hon.
– Självklart blev de kränkta, men det hade inte med kariesrisken att göra. Ungefär femtio av sexhundra patienter fick karies i tio tänder eller fler. Men tänderna var inte förstörda ända in pulpan.
– Det som var kränkande var det svenska systemet, där människor blev rättslösa så fort de kom innanför anstalternas väggar, säger Elin Bommenel.
Trycket från både politiska och näringslivets intressen är en viktig förklaring till varför Vipeholmsexperimenten genomfördes som det gjorde.
– Socialdemokraterna behövde legitimera den ekonomiska omfördelningen och samtidigt sänka kostnaderna för tandvården, förklarar hon.
– Och när trycket blir så hårt från både politiker, myndigheter och industri, leder det till att forskarna ytterligare vill markera sitt oberoende. Det kan vara skälet till att experimenten på Vipeholm är så oerhört noggrant utförda, säger hon.
Hon lyfter ett varningens finger för att okontrollerad forskning fortfarande riskerar att kränka individer.
– Jag tycker att det behövs mer insyn i både forskningen och myndighetsutövandet. Om interna kulturer får frodas utan insyn kan vad som helst hända, säger hon.
Även om Vipeholmsexperimenten inte vore möjliga idag, lever den klassiska nyttomoralen, det vill säga att offra några få för att rädda många, kvar i stora delar av världen.
– Det är bara att titta söder om Sahara, på läkemedelsutprövningen i tredje världen, säger hon.

Så gick kolhydratexperimenten på Vipeholmssjukhuset till

Kolhydratexperimenten på Vipeholm utfördes i två etapper, första mellan juni 1947 till juli 1949 och det andra från augusti 1949 till juni 1951.

I det första experimentet deltog 780 personer, 150 av dem var anställda. Senare togs ”personalgruppen” bort eftersom det inte gick att kontrollera exakt hur mycket godis de fick i sig.

Patienterna delades upp i flera olika grupper. Kontrollgruppen åt grundkosten men med ungefär halva energiinnehållet. Andra gruppen fick 300 gram socker tillsatt i dryck och mat. Tredje gruppen åt så lite kolhydrater som möjligt men fick i gengäld 150 gram margarin i maten. Fjärde gruppen fick klibbigt vetebröd till kaffet efter varje måltid.

De tre sötsaksgrupperna fick 150–250 gram sirapsliknande sockerlösning vid varje måltid och ett tjugotal kolor däremellan.

När högriskgrupperna, som hade fått toffee och kola, undersöktes fyra månader senare gick det inte att hitta något kariessamband.

Det var först våren 1948 som de första effekterna upptäcktes. Efter elva månader hade så många patienter i kola- och toffeegrupperna fått karies att uppgifterna blev statistiskt säkerställda. Ett femtiotal av patienterna hade då fått mer än tio kariesangrepp vardera.

1949 hade patienterna tröttnat på toffeen vilket fick forskarna att ändra smak, färg och förpackning för att på nytt få dem att äta. Experimentet fortsatte till sommaren 1951. Därefter fortsatte verksamheten fram till 1955, men inga forskningsresultat publicerades.

1955 lade Medicinalstyrelsen ned försöksverksamheten på Vipeholms sjukhus för obildbara sinnesslöa. Anledningen var den offentliga kritiken.

1957 startades en stor upplysningskampanj varefter folktandvårdens organisation förändrades för att den förebyggande tandvården skulle kunna upprätthållas.

Källa: ”Sockerförsöket”, kariesexperimenten 1943–1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa, av Elin Bommenel, doktorand vid Tema teknik och social förändring på Linköpings universitet.
Gå till toppen