Per T Ohlsson

Polare emellan

Lägg namnet på minnet: Claes Ljungh. Vid regeringssammanträdet den 18 maj utnämndes Ljungh, före detta statssekreterare i finansdepartementet, till generaldirektör för Kammarkollegiet, ett ämbetsverk med rötter i stormaktstiden och Axel Oxenstiernas förvaltningsbygge. Numera ägnar sig Kammarkollegiet bland annat åt att förvalta allmänna arvsfonden och företräda staten i ersättningsfrågor. Hur kan något så osexigt vara intressant?

Claes Ljungh är en av statsminister Göran Perssons allra närmaste vänner. Ljungh och hans fru ingick i det exklusiva lilla sällskap, sex personer, som bjöds in till Perssons och Anitra Steens bröllop 2003.
”Sällan har jag blivit så besviken över hur regeringen använder regerings- och utnämningsmakten”, suckade en regeringstjänsteman i Dagens Nyheter.
Själv hävdar Claes Ljungh att han blivit chef för Kammarkollegiet därför att han är ”alldeles utsökt för det här jobbet”.
Så kan det förstås vara; Claes Ljungh är måhända född till generaldirektör.
Kruxet är att vi inte vet.
Lika litet som vi vet varför en annan god vän till statsministern, Anders L Johansson, är som klippt och skuren för uppdraget som generaldirektör för Statskontoret. Eller varför statsministerns kusin Mikael Sjöberg var den i särklass lämpligaste kandidaten när Arbetslivsinstitutet skulle få ny generaldirektör. Eller varför Bo Bylund, som lever tillsammans med socialminister Berit Andnor, är perfekt som Ams generaldirektör ...
Regeringen utnämner statens högsta tjänstemän – generaldirektörer, domare, landshövdingar – utan insyn och utan öppen prövning. Den dokumentation som ligger till grund för rekryteringarna har formen av ”anteckningar”, som inte är offentliga.
Eftersom grundlagen ger statsministern en utomordentligt stark ställning innebär denna ordning att Göran Persson förfogar över en stor och lukrativ apparat för politiska belöningar och personliga förläningar som han mer än gärna använder sig av.
”Vem du är har blivit viktigare än vad du är”, konstaterar Anders Isaksson i Den politiska adeln, som i dagarna utkommer i ny upplaga.
Systemet är, definitionsmässigt, korrupt.
Enligt artikel 7 i FN:s konvention mot korruption, som trädde i kraft i slutet av förra året, skall tillsättning och befordran av offentliga tjänstemän ”baseras på principerna om effektivitet, öppenhet och objektiva kriterier såsom förtjänst, rättvisa och lämplighet”. Så fungerar det inte i Sverige.
Korruption i den svenska staten är ett litet men växande problem: Systembolaget, Migrationsverket, Svensk Bilprovning.
Häromveckan inledde statsåklagare Nils-Eric Schultz förundersökning mot åtta anställda vid Riksantikvarieämbetet. De misstänks för mutbrott sedan de under flera år har låtit sig bjudas flott av ett företag som myndigheten köpt varor och tjänster av.
Sådant sätter spår i Transparency Internationals korruptionsindex, CPI. Sverige uppfattas förvisso som ett av världens minst korrumperade länder och intar en hedrande sjätteplats, men år 2000 låg Sverige trea.
Transparency International, TI, är en Berlinbaserad organisation, grundad 1993, som genom upplysningsarbete betytt mycket för kampen mot korruption runt om i världen. För två år sedan, i augusti 2004, bildades en svensk avdelning med diplomatveteranen Örjan Berner som ordförande. Bakgrunden beskrivs på hemsidan:
”Vi svenskar har länge uppfattat Sverige som ett land där korruption egentligen inte är något problem. Avslöjanden och skandaler på senare tid har dock visat på ett ökat antal fall där förhållningssätt och värderingar ifrågasatts och maktmissbruk exponerats.”
Svenska TI pekar bland annat på utnämningarna:
”Det slutna svenska systemet för tillsättningar av höga chefer inom förvaltning och rättsväsen kan allt för lätt utnyttjas för att främja särintressen och rymmer därigenom risker för korruption.”
Sedan den 1 juli 2003 har Sverige en riksrevision vars oberoende garanteras i grundlagen. Socialdemokraterna stretade länge emot, trots att Sverige inte ens levde upp till de krav som EU ställde på nya medlemsländer. Men till sist blev det alltså en reform, mycket tack vare Inga-Britt Ahlenius, generaldirektör vid gamla Riksrevisionsverket. Hon drev frågan så hårt att hon råkade i onåd hos regeringen.
Ahlenius, som idag är chef för FN:s internrevision, framhöll i en föreläsning förra året att Sverige drabbats av ”återkommande fall av ren korruption”:
”Vi kallar det inte för korruption i Sverige, vi kallar det för 'gräddfil', 'affärer' och liknande eftersom korruption inte finns som rättsbegrepp, men det fyller alla krav på vad som är korruption enligt internationell definition.”
I det sammanhanget tog hon upp utnämningsmakten:
”Vår självbild säger ju att vi lever i ett väldigt öppet land. Utnämningarna till höga ämbeten i staten står dock i skarp kontrast till den här bilden – och den allmänna retoriken. Regeringen utser, i stort sett utan vidare spisning, vem som helst till chef för en statlig myndighet.”
Riksrevisionen skall kontrollera att offentliga medel används effektivt och ändamålsenligt och har därmed ett självklart intresse av att granska hur staten skyddar sig mot korruption.
Under 2005 granskade Riksrevisionen korruptionsskyddet hos Apoteket, Banverket och Läkemedelsförmånsnämnden. Därutöver har Riksrevisionen intervjuat representanter för Regeringskansliet och företrädare för ytterligare två bolag och fyra myndigheter. Materialet ställdes samman till en övergripande rapport, som nyligen offentliggjordes. Den erbjuder ganska nedslående läsning:
”Riksrevisionen bedömer att skyddet mot mutor och annan otillbörlig påverkan vid ett antal särskilt utsatta statliga myndigheter och bolag inte står i paritet med riskerna för denna typ av korruption.”
Ansvaret för dessa ”betydande brister” vilar ytterst på regeringen.
Är det bara en tillfällighet att korruptionstendenserna i staten har tilltagit under Göran Persson?
Exemplets makt skall inte underskattas. Persson har, i konstitutionell mening, inte mer makt än sina företrädare, men till skillnad från dem njuter han öppet och ogenerat av maktens fördelar och förmåner. Och på ett närmast systematiskt vis åsidosätter han principer och normer som skall gälla för andra.
Han talar om ansvar, men utkräver det nästan aldrig av sina närmaste medarbetare.
Han tycker att småföretagarna gnäller om krångel och byråkrati, men han kan inte själv hålla reda på de regler som gäller vid husbyggen.
Han åberopar höga principer om rättsväsendets politiska oberoende när han avstår från att kommentera åtal mot partivänner, men viftar bort JO, JK, och KU som delaktiga i ”en politisk kampanj” mot honom själv.
I ett samhälle där alla är jämlika men somliga mer jämlika än andra blir dubbelmoralen institutionaliserad. Och dubbelmoral fungerar som drivhus för korruption.
Riksrevisionen formulerar sig försiktigt, men kritiken är smått förödande för en regering som har för vana att moralisera över missförhållanden i den privata sektorn:
”Regeringen har ... arbetat för att korruption inte ska tolereras i näringslivet, men har inte ... bedrivit motsvarande arbete gällande den statliga verksamheten.”
Claes Ljungh kan bara tacka och ta emot. Sedan han lämnade posten som statssekreterare har han erhållit ett avgångsvederlag på 69000 kronor i månaden. De utbetalningarna skulle upphöra i oktober. I september är det val.
Kammarkollegiet. Det låter, som sagt, inte särskilt sexigt. Dags för namnbyte?
Synd bara att det mest passande är upptaget:
Polarn O. Pyret.

MER ATT LÄSA:

Skydd mot korruption i statlig verksamhet (RiR 2006:8). Har Sverige blivit en ”soft state”? (Ohlininstitutet) av Inga-Britt Ahlenius. Den politiska adeln (Bonnier Fakta) av Anders Isaksson. www.transparency-se.org
Gå till toppen