Kultur

Varning! Harning! Igen!

Alla vet att man inte kan fylla pappas skor. Ingen bryr sig om det. Mikael Ramel skriver också sånger. Jordi Cruyff spelar också fotboll. Kunde han inte åtminstone valt en annan sport, som Boel Harning?
Boel Harning är dotter till Anderz Harning, en författare vars gärning jag verkligen tycker mycket om, en författare vars gärning tyvärr för många skyms av den bullriga person han var.
Boel Harning, bosatt i Danmark, har nu skrivit en närmast brutal samling haikudikter med titeln ”på græssets smaragdgrønne”. (Förlaget Frother.) Boken är varsamt inbunden med uråldrig japanskinspirerad bokbindarteknik – men texterna handlar om våld och barnamord, återhållen förtvivlan och vrede.
Jag vet att Boel Harning har ärvt sin fars temperament. Jag skrev uppsats om hans författarskap en gång. Hon skrev ett långt och argt brev till min handledare om allt jag hade missförstått, krävde absolut tolkningsföreträde till sin pappas böcker, och jag fick improviserat försvara mig på uppsatsseminariet.
Hennes diktsamling är en helt annan sorts författaridrott än den hennes rabulistiske pappa ägnade sig åt. Men arvet finns där, lika ofrånkomligt som för Ramel och Cruyff. Även om Boel Harning med sitt författarskap vill stå fullständigt fri, så blir det nog ännu ett tag svårt att läsa henne helt utan att någonstans i bakgrunden höra hesa sarkasmer från en skäggig pappa i Hälsingland.
Gå till toppen