Per T Ohlsson

Vaxholm i Luxemburg

På tisdag, den 9 januari, börjar EG-domstolen desarmera en juridisk blindgångare som slagit ned i Vaxholm. Då hålls muntliga förhandlingar i det explosiva ärendet C-341/05 Laval: striden mellan två svenska fack, Byggnads och Elektrikerförbundet, och det lettiska företaget Laval un Partneri. Konflikten har av LO och den tidigare socialdemokratiska regeringen beskrivits som en dödlig utmaning mot hela den svenska arbetsmarknadsmodellen.

När Svenskt Näringsliv bestämde sig för att bistå Laval svarade dåvarande näringsministern Thomas Östros med att de statliga företagen nog borde lämna organisationen. Arbetslivsminister Hans Karlsson krävde politiska påtryckningar på EG-domstolen. LO, där Karlsson varit avtalssekreterare, har sagt sig vara berett att kräva svenskt utträde ur EU om domstolen fattar ”fel” beslut.
Men Lavalärendet hotar inte den svenska modellen. Det finns ingenting i EG-rätten som hindrar Sverige från att tillämpa en särpräglad modell med självständiga parter som utan lagstiftning ingår privaträttsliga kollektivavtal om lön och andra villkor. Syftet med Lavalprocessen är att reda ut vissa oklarheter, något som alla borde ha intresse av i ett Europa med öppna gränser och integrerade marknader:
Vilka regler gäller när företag är tillfälligt verksamma i andra EU-länder?
Medan striden i Vaxholm rasade som häftigast var moderatledaren Fredrik Reinfeldt starkt kritisk till fackets agerande. Det var, sade han, ”erbarmligt” och en skam för LO.
Att fackliga funktionärer skrek ”Go home!” till lettiska byggjobbare var onekligen ett lågvattenmärke. Representanter för LO uttalade sig i obehagliga termer av att ”bära ut sopor”.
Maciej Zaremba visade i en artikelserie i DN hur bolaget blev föremål för utpressningsmetoder.
Men nu har det märkliga inträffat att den nya regeringen, med Reinfeldt som statsminister, skall göra precis som den gamla: företräda fackets intressen. Enligt arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) är det ”självklart” för regeringen att i EG-domstolen försvara ”den svenska linjen att svenska kollektivavtal skall gälla i Sverige”. Budskapet upprepades när Littorin igår intervjuades i Ekot.
Möjligen beror detta på att regeringen har skrämts av den massiva fackliga och socialdemokratiska kritiken mot att svenska konfliktregler ens blir prövade. En annan förklaring kan vara att regeringen, efter konfrontationen om a-kassan, inte vill ta ytterligare en strid med fackföreningsrörelsen. I alla händelser ämnar en regering som bejakar frihandel och liberalisering försvara en ordning som i praktiken särbehandlar utländska företag.
Kort resumé:
I juni 2004 påbörjade Laval ett skolbygge som upphandlats av Vaxholms kommun. Arbetet utfördes av lettiska byggnadsarbetare. I oktober varslade Byggnads om stridsåtgärder för att tvinga fram ett kollektivavtal. De trädde i kraft den 2 november. En månad senare inledde Elektrikerförbundet sympatiåtgärder.
Dagarna före jul 2004 avslog Arbetsdomstolen, AD, en begäran från Laval om att stridsåtgärderna skulle förklaras som olovliga. De lettiska byggnadsarbetarna reste hem, entreprenadkontraktet hävdes och bolaget gick så småningom i konkurs.
Den 29 april 2005 beslutade AD att begära förhandsbesked från EG-domstolen i Luxemburg om huruvida stridsåtgärderna varit förenliga med EG-rätten.
Artikel 12 i EG-fördraget förbjuder diskriminering på grund av nationalitet och artikel 49 förbjuder inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster över unionens gränser. Men enligt Lex Britannia , ett tillägg till Medbestämmandelagen, är det tillåtet för svenska fack att sätta in stridsåtgärder för att undanröja utländska kollektivavtal. Arbetarna vid Lavals bygge i Vaxholm omfattades av lettiska hängavtal.
Det är svårt att se hur Lex Britannia kan stå helt i överensstämmelse med EG-fördragets likabehandlingsprincip: Lex Britannia är direkt riktad mot utländska företag, som därmed saknar samma skydd som svenska.
Förhållandena för arbetstagare som är temporärt stationerade i ett annat EU-land regleras i utstationeringsdirektivet. Där garanteras en ersättning som minst motsvarar värdlandets minimilöner. Men Byggnads krävde att Laval skulle betala byggsektorns genomsnittslön på 145 kronor i timmen. Detta är, enligt AD:s hänvändelse till EG-domstolen, klarlagt. Minimilönen var 109 kronor. På den nivån var Laval villigt att teckna avtal.
Att kräva genomsnittslön av ett utländskt företag betyder, per definition, att det finns svenska konkurrenter som får betala lägre löner. Även det kan uppfattas som diskriminering.
Saken är klar, kan det tyckas. Byggnads gjorde fel och de svenska reglerna måste ändras.
Men EG-domstolens besked, som väntas om något år, blir knappast så klart och entydigt. Det kan i själva verket bli en besvikelse för arbetsgivarsidan.
En i diskussionen åberopad dom är C-113/89 Rush Portuguesa. Den gällde ett portugisiskt företag som utförde ett uppdrag i Frankrike och avlönade personalen med portugisiska löner, som låg under de franska. Franska myndigheter ställde så långtgående tillståndskrav att EG-domstolen fann att de åsidosatte tjänstekonkurrensen.
Men – och det är ett i sammanhanget mycket intressant men – domstolen gjorde också ett särskilt uttalande som svar på fransk oro för låglönekonkurrens. Där betonade domstolen att inget hindrar ett medlemsland från att utvidga kollektivavtalen till alla som arbetar inom landets gränser – även när företagen är utländska och även när uppdragen är tidsbegränsade.
I Lavalärendet kan den fackliga parten också åberopa utstationeringsdirektivets preambel, eller ingress, som slår fast att direktivet inte påverkar medlemsstaternas konfliktregler.
Det mesta talar således för att EG-domstolen, i konsekvens med sin försiktiga tradition, gör en avvägning mellan två fundamentala principer: å ena sidan rätten att tillgripa stridsåtgärder, å andra sidan den fria rörligheten inom EU.
Hökar på arbetsgivarsidan kommer sannolikt att tvingas inse att det svenska systemet med betydande fackliga befogenheter är förenligt med EG-rätten. Och militanta krafter på LO-sidan blir – förhoppningsvis – varse att diskriminerande regler inte hör hemma på den inre marknaden.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen har, på det hela taget, fungerat bra: den har sedan 1930-talet gagnat stabilitet och strukturomvandling. Men den är en produkt av storskalig industrialism och nationalstatstänkande och behöver således anpassas till en postindustriell och internationaliserad tid som kräver större flexibilitet och öppenhet.
Modellen har dessutom rubbats av politiska ingrepp som underminerat den centrala idén om statlig neutralitet. På konfliktområdet kan det, lite tillspetsat, beskrivas som att en obalans som för hundra år sedan gynnade arbetsgivarna, t ex genom den ökända Åkarpslagen, har förskjutits till fackets fördel:
Sympatiåtgärder får sättas in av organisationer som genom kollektivavtal är bundna av fredsplikt. Men själva tanken med kollektivavtal är att arbetsgivarna ”köper sig” arbetsfred. Flera EU-länder har därför begränsat möjligheten till sympatiåtgärder.
Sverige saknar, till skillnad från en del andra EU-länder, en proportionalitetsregel, som stipulerar att konfliktåtgärder måste stå i rimlig proportion till vad som skall uppnås och till den skada som kan bli följden. Den pågående ”salladskonflikten” i Göteborg illustrerar problemet.
När blindgångaren i Vaxholm har desarmerats kan det kanske växa fram en mindre laddad diskussion om hur den svenska modellen skall moderniseras och balanseras. Det förutsätter fackföreningar som tar reson, arbetsgivare som är resonliga – och politiker som vågar resonera.

MER ATT LÄSA:

The Freedom to Provide Services and the Right to Take Industrial Action – An EC Law Dilemma (Juridisk Tidskrift, 2006-07/2) av Tore Sigeman och Rita Inston. Utstationering av arbetstagare och det svenska kollektivavtalssystemet. En rättslig analys (Saco) av Lena Maier. Den polske rörmokaren och andra berättelser från Sverige (Norstedts) av Maciej Zaremba. Lockout, Strejk och Blockad (Ratio) av Erik Moberg.
Gå till toppen