Per T Ohlsson

Så tuktas en företagare

Tomt. Rensat. Åtminstone nästan. I kyldiskens ena hörn står en ensam skål med något som ser ut som marinerade champinjoner. Klockan är halv fem och Nina förklarar varför hon inte har något att servera: ”Maten brukar ta slut vid två. Vi har haft massor av kunder sedan allt det här började. Omsättningen har mer än fördubblats.”

Platsen är Wild’n Fresh, den numera riksbekanta salladsbar i Göteborg som den 5 december förra året försattes i blockad av Hotell- och restaurangfacket, HRF, eftersom ägarinnan, Sofia Appelgren, vägrade teckna kollektivavtal. I tisdags, några dagar efter mitt besök, kastade hon in servetten:
”Situationen blev ohållbar. Facket har fört en massiv kampanj mot mig och min familj som har gjort mig till ett slagträ.”
Droppen var en incident förra lördagen. Då stördes salladsbarens ettårsfirande av ett fyrtiotal fackliga funktionärer som fått sällskap av ett gäng politiska aktivister.
Göteborgarnas ”stödätande” hos Wild’n Fresh har inte avskräckt HRF. Tvärtom. Ytterligare tio kaféer och restauranger i staden skall nu förmås att teckna avtal.
”Vi kommer inte att se mellan fingrarna med dem som erbjuder oschysta villkor för de anställda”, meddelar förbundet.
Det låter bra.
Men erbjöd Sofia Appelgren ”oschysta villkor”?
På uppdrag av Centrum för rättvisa gick advokatbyrån Mannheimer Swartling igenom villkoren för de anställda vid Wild’n Fresh. De var lika bra eller bättre än kollektivavtalet på nio av tio punkter. Den punkt där villkoren var sämre, försäkringsskyddet, åtgärdades omgående.
Ingen av Sofia Appelgrens anställda har begärt att hon skall teckna kollektivavtal. Ingen av dem är med i facket. Ändå sattes det lilla företaget i blockad. Och mitt i julruschen spädde Transport på med sympatiåtgärder. Sophämtningen stoppades. Det gick så långt att miljöförvaltningen ingrep.
Får man bära sig åt på det viset?
Ja, det får man. Här.
Sverige är inte ensamt om att ha kollektivavtal, även om det ibland kan låta så. Omkring två tredjedelar av arbetsmarknaden i EU täcks av kollektivavtal, ett utmärkt system för att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Men den svenska ordningen kännetecknas av mycket långtgående fackliga befogenheter.
I Sverige kan facket genom stridsåtgärder, främst blockad, tvinga fram kollektivavtal – även när de berörda löntagarna inte är intresserade. Det hänger samman med att kollektivavtalen vilar på privaträttslig grund. Parterna skall göra upp utan statlig inblandning. Det är den traditionella svenska modellens hårda kärna. I övriga Europa är det istället vanligt med så kallad allmängiltigförklaring av kollektivavtal eller lagar om minimilöner. Sådan lagstiftning saknas i Sverige. Därav de svenska kollektivavtalens speciella betydelse.
Denna självreglerande modell har fungerat väl. Strejker är relativt ovanliga i Sverige. Det råder också brett samförstånd om modellens fördelar. Den nya borgerliga regeringen har till exempel slutit upp bakom facket i Vaxholmsärendet som nu prövas av EG-domstolen. LO:s pågående offensiv för att rädda kollektivavtalen bör nog betraktas mer som en missriktad jakt på existensberättigande när organisationsgraden sjunker.
Men detta betyder inte att modellen är optimal. Sofia Appelgrens kapitulation inför övermakten är ett litet men tydligt exempel på att den rådande ordningen på svensk arbetsmarknad har både praktiska och principiella brister. En bra modell kan bli bättre.
Den svenska modellen har sina rötter i den andra industriella revolutionen som fick sitt genombrott i Sverige under mellankrigstiden och som kulminerade på 1960-talet: massproduktion, mekanisering, homogenisering av arbetet. Utgångspunkten var storskaliga produktionsmetoder. Det säger sig självt att det då var rationellt för både arbetsgivare och fack med storskaliga lösningar även på arbetsmarknaden: lika för alla och förutsägbara.
Men nu befinner sig Sverige mitt uppe i den tredje industriella revolutionen. Den kännetecknas av en snabbt växande tjänstesektor. Produktionen blir mer individualiserad och flexibel.
Ekonomihistorikern Lars Magnusson – han har skrivit LO:s historia och kan knappast avfärdas som nyliberal – definierar utmaningen så här:
”När en allt större del av lönen bestäms av individuella egenskaper och individernas produktivitet kommer att variera alltmer blir det svårt att hitta hållbara principer för en kollektiv lönesättning ¿ När arbetslivet förändras och arbetsmarknaden ser annorlunda ut måste också fack och arbetsgivare anpassa sig. De måste formulera nya strategier som är förankrade i en ny verklighet.”
Med en växande tjänstesektor ökar behovet av justeringar i den svenska modell som formats av storskalig industrialism. Dagens ordning är särskilt illa lämpad för de små och ofta nystartade tjänsteföretag som blir allt viktigare för sysselsättning och tillväxt. Utan förändringar kommer spänningarna på arbetsmarknaden att öka, inte minst till följd av att den fackliga anslutningsgraden är klart lägre i tjänstesektorn än i industrin.
Ovanpå detta ekonomiska reformargument kan man lägga ett principiellt: svenska fackföreningar har börjat uppträda som om deras verksamhet utgör ett slags legal frizon.
Enligt proportionalitetsprincipen, central i förvaltningsrätten, får inte åtgärder vara mer ingripande än vad ändamålet kräver. Det gäller inte när svenska fackföreningar blåser till strid.
Kontrakt som tillkommit genom tvång eller trakasserier är enligt civilrätten ogiltiga. Denna avtalsfrihet gäller inte när syftet är att pressa fram ett kollektivavtal.
Plymouthbröderna må vara en stollig sekt som har förläst sig på Andra Korinthierbrevet: ”Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro.” Men även stollar omfattas av religionsfriheten, något som Skogs- och träfacket – och nu även IF Metall – inte brytt sig om när de har blockerat brödernas företag i Smålandsstenar. Ett av företagen, Skandro Trade, flyttar nu stora delar av sin produktion till Tjeckien.
Dessa provocerande och godtyckliga metoder slår bara tillbaka mot facket.
Tre förändringar ter sig särskilt angelägna:
*Konsekvenserna av blockader och andra stridsåtgärder måste stå i proportion till syftet.
*Företag skall kunna tvingas teckna kollektivavtal endast om de anställda kräver det.
*Rätten till sympatiåtgärder måste begränsas. Idag kan de drabba avtalsområden där det råder arbetsfred.
Mot sådana idéer brukar två invändningar framföras.
Den första är att det bara rör sig om unkna gamla högerkrav för att försvaga löntagarnas ställning. Riktigt så enkelt är det inte. En statlig utredning, ledd av den tidigare socialdemokratiske statssekreteraren Svante Öberg, föreslog 1998 införandet av ett proportionalitetskrav vid stridsåtgärder. Danmark, ett annat land med starka fackföreningar, tillämpar proportionalitet. Och när det gäller sympatiåtgärder så är de begränsade eller förbjudna i flertalet EU-länder.
Den andra invändningen är att inskränkningar i fackets möjligheter att tvinga fram kollektivavtal förutsätter lagstiftning som garanterar rimliga villkor. Då havererar den svenska modellen, sägs det. Den bygger ju på att parterna själva tar ansvar. Men i så fall havererade modellen redan på 1970-talet, då socialdemokratiska regeringar på löpande band expedierade LO:s önskemål om nya arbetsmarknadslagar. Därmed övergavs den statliga neutralitet som var den ursprungliga modellens grundbult.
Målet med en modellrenovering måste vara dubbelt: dels anpassa modellen till nya ekonomiska realiteter, dels återställa balansen mellan parterna. Det skulle även gagna fackföreningsrörelsen.
Nina tittar ut genom de stora fönstren, mot tre förlägna blockadvakter som huttrar i kvällningen:
”Jag kommer aldrig i hela mitt liv att gå med i facket efter detta.”

MER ATT LÄSA:

Håller den svenska modellen? Arbete och välfärd i en globaliserad värld (Norstedts Akademiska Förlag) av Lars Magnusson. Fem konkurrerande kollektivavtalssystem – en internationell kartläggning (Ratio) av Nils Karlsson, Henrik Lindberg och Mickael Salabasis. Lockout, Strejk och Blockad (Ratio) av Erik Moberg.
Gå till toppen