Kultur & Nöjen

En trygg kontrabas

Georg Riedel ger oss en ryggrad till Astrid Lindgrens berättelser. Andreas Ekström rapporterar om en minnesvärd afton på AF i Lund.

En kontrabas är lång som en fullvuxen man eller längre. Den har en låg underkropp och en tanig hals och påminner kanske mest av allt om en snäll farbror.
Den påminner också om en ryggrad. Den ser ut som en ryggrad och den fungerar som en, med sin plats mellan rytm och melodi. Den har nervbanor som pilar upp och ner, spända strängar.
Det är Astrid Lindgren-afton på Akademiska Föreningen i Lund. Onsdag kväll. Människor som hör samman med Astrid är där. Inger Nilsson och Björn Gustafson och så Astrids dotter Karin Nyman och några till.
Åt sidan till står Georg Riedel med sin kontrabas. Riedel har skrivit de sånger som är eller borde vara själva ryggraden i vår förståelse av Astrid Lindgren. Han brukade få brev, berättar han på scenen, med färdiga texter från Astrid. Han läste, letade rytm, hittade alltid. Allt från ”Idas sommarvisa” till ”Världens bästa Karlsson” har han skrivit. Totalt fyrahundra barnvisor, tror han själv, mellan tummen och pekfingret.
Det är just där, mellan tummen och pekfingret, på pekfingrets yttersida, en kontrabasist hittar stöd då han slår an de grova strängarna. En kontrabas är otacksam. Svårstyrda övertoner lurar överallt, varje försök att spela mer än en ton i taget är ett vågspel även för skickliga.
Alltså är det ett mästerstycke att med enbart kontrabas kunna ackompanjera en sångare. Vid Georg Riedels sida står denna kväll en länk till framtiden, sångerskan Anna Sahlin, en gång ”Anna” i Bullerbyn. Och hon får en hel orkester att placera sin fina röst på. Georg Riedel gör allt: hittar melodi och driv, komp och soloutflykter.
Marianne Söderberg som leder samtalen sätter plötsligt en lapp i handen på skådespelaren Björn Gustafson. Texten till ”Fattig bonddräng”, Alfreds sorgliga visa ur ”Emil i Lönneberga”.
Björn Gustafson tycks tveka, eller om han låtsas lite, och drivs fram till sångmikrofonen av jubel i lokalen. Han har en grön virkad slips på sig.
Patrick Süskind har skrivit en fantastisk liten pjäs som heter ”Kontrabasen”. Med Fredrik Gunnarson i den enda rollen var den en av de mest fenomenala uppsättningar jag har sett i Malmö. Den spelades år 2000 och 2002.
Jag vet inte om Süskind själv spelar kontrabas, men jag vet att han förstår instrumentet. I pjäsen låter han en komplexfylld och ensam musiker spegla sig i sitt oglamourösa instrument, medan han längtar efter en centralare plats i orkestern och i sitt eget liv. En enda vettig konsert för kontrabas finns det, ”Konsert nr 2 för kontrabas i h-moll” av Giovanni Bottesini, och den tycker han inte ens om. Men han inleder med att hylla instrumentet som en förutsättning för all annan musik i orkestern. En motor. Ett stag.
Någonstans vet Björn Gustafson det när han ställer sig bredvid Georg Riedel. Lutar sig mot musiken och sjunger Astrids ord så att människor i salen börjar gråta.
Det är Björn Gustafson som står i blickfånget, men jag ser vad som samtidigt händer:
Just då är Georg Riedels kontrabas en fullvuxen man, en snäll farbror och en ryggrad, allt samtidigt, och den är sammanväxt med sin ägare. Klockan är några minuter i åtta, och jag vet, så där som man sällan gör, att detta kan jag aldrig glömma så länge jag lever.
ANDREAS EKSTRÖM
medarbetare på kulturredaktionen
Gå till toppen