Kultur

En dödsdans – för kärlekens skull

Igor Stravinskys ”Våroffer” är ett av historiens mest mytomspunna dansverk. Över hundra nya versioner har gjorts sedan det skandalösa uruppförandet i Paris 1913. Tor Billgren, som länge varit besatt av ”Våroffer”, har följt Skånes dansteaters repetitionsarbete.

16 mars 2007. Båghallarna, Malmö.
– Vad hände där? frågar Naomi Perlow och pekar på Belinda Nussers kjol. Hon visar upp en lång reva och rycker på axlarna. Söndersliten efter bara tjugo minuters repetition.
Belinda är en av de två som kommer att turas om att dansa rollen som Den Utvalda och har nyss hissats upp och ned av männen och rullats nerför på den upphöjda gräsplätt som utgör scenografin. En grön böljande matta som kan dras isär till sex småplättar.
Naomi Perlow är den som lär dansarna stegen och har jobbat med koreografen Angelin Preljocaj i sjutton år. Skånes dansteaters repetitör Monica Mengarelli assisterar. Då och då bryter de för att jämföra med en filmad version. Dansarna räknar på fingrarna och försöker hålla ordning på stegen. Varenda takt och ton är fylld med rörelser.
– Just nu har vi ett väldigt vetenskapligt förhållningssätt till musiken, nästan kirurgiskt, säger Naomi Perlow under lunchpausen. Vi sitter utanför Båghallarna i den första vårsolen. En del av dansarna hämtar lunch i pastavagnen som står uppställd på parkeringen.
– Allt måste nötas in med precision. Det kan vara svårt för dansare, för ibland vill de börja i känslorna. Men det går inte.
Ändå upplever jag efter lunchen ett tydligt obehag av det som tänds i dansarnas ögon varje gång musiken går igång. Den piskar dem. Intensiteten är enorm. När musiken stannar upp ligger de utpumpade på scenen och bröstkorgarna rör sig häftigt upp och ned. Men sen är det bara att ta om. Och ta om. Och ta om. I slutet av dagen är scengolvet fullt av damm som har rörts upp från den gröna mattan.
*********
– Monsieur Stravinsky spelar bara fel hela tiden, klagade gästerna på det pensionat i Schweiz där Igor Stravinsky tagit in för att komponera ”Våroffer” 1912. Han var 31 år gammal, men hade redan flera succéer bakom sig på Ryska baletten i Paris.
– Fel för dem, men rätt för mig, svarade Stravinsky torrt på grannarnas klagan och fortsatte på det som skulle komma att bli ett av 1900-talets största mästerverk.
Jag har länge försökt förstå vad det är i musiken som berör mig så oerhört djupt. Den är inte melodiös eller romantisk, den saknar smäktande teman och patetiska crescendon. Men den trycker på knappar i det undermedvetna som släpper fram de mest avgrundsdjupa och fantastiska känslostormar. När sedan dansen läggs till, blir det helt oslagbart.
5 april 2007. Malmö opera och musikteater.
– Kan vi inte få scenljus? Det blir iskallt utan, säger Katarina Wallmo på väg ut från scenen. Dansarna sitter inte stilla en sekund i pauserna och genomgångarna, utan stretchar så fort de får tillfälle. I kulissen står en gigantisk förbandslåda, och det är många plåster och tejpade tår på scenen.
Ni arbetar mycket just nu och ofta under extrema arbetstider. Hur sköter ni om era kroppar?
– Jag måste gå till jobbet tidigt för att värma upp och efteråt måste jag stretcha ordentligt, säger Belinda Nusser. På kvällarna tar jag fotbad framför tv:n, kör med massagekulor på musklerna och tar proteindrinkar. Aptiten är inte på topp när man är så här trött, men man måste äta mycket för att orka. Inför solot i slutet nu idag var jag tvungen att proppa i mig två bananer precis innan¿
Är det värt det?
– Jag tror det. Det känner man alltid när man står på scenen. Det här är vad som krävs för att uppnå kvalitet. Man måste pusha sig själv.
När de startar igen badar scenen i det varma strålkastarljuset. Naomi Perlow styr repetitionen med en mikrofon från mitten av auditoriet och ropar direktiv på engelska, franska och hebreiska.
– Nej nej nej, nu räknar ni fel. Ni räknar MED musiken – och det hade jag också velat göra, tro mig, men i det här fallet ska rörelserna gå MOT musiken.
Männens skjortor åker av, kvinnorna slår dem våldsamt mot gräset och slänger dem simultant mot taket i ett andlöst ögonblick.
*********
Våroffer handlar i originalversionen om hur en primitiv stam utför en hednisk rit. I första delen tillber de jorden, och ynglingarna och jungfrurna leker eggande fruktbarhets- och stridslekar. I andra delen väljs offret ut, och under det att musiken blir allt mer skoningslös manas hon att dansa allt vildare, tills hon faller död mot jorden. Offret är fullbordat och det sista ackordet ekar ut i salongen.
Men i Angelin Preljocajs version är förhållandet till jorden ersatt av vår tids fixering vid kön och sex. Baletten börjar med att kvinnorna drar av sig trosorna under de korta kjolarna inför männen som ligger tillbakalutade på gräset, och i finalen utför Den Utvalda sitt solo naken.
– Visst tvekade jag när jag fick erbjudandet, säger Belinda Nusser. Det var ett stort beslut. Alla var nervösa innan för vi visste ju att någon av oss skulle vara tvungen att dansa det. I början tänkte jag ”absolut inte”. Men när jag såg en uppsättning från Frankrike på dvd, fick jag sådan otrolig respekt för tjejen som dansade solot. Budskapet var så starkt. Jag tänkte att om jag kan känna sådan respekt för mig själv, så kan jag göra det här.
Ja, det är väldigt kraftfullt. Den Utvalda är naken och sårbar, men knockar verkligen de andra.
– Ja, det är så det känns. Man får en känsla av makt.
12 april 2007. Malmö opera och musikteater
I orkesterdiket sitter trumpetsektionen och läser tidningen medan stråkarna stämmer. Dirigenten Matthew Rowe höjer dirigentpinnen och instrumenten kommer på plats vid munnar och axlar. En sekunds knäpptystnad, och så slår han igång. Dansarna virvlar runt kring den gröna gräsplätten i mitten. Det är första gången föreställningen repeteras med orkester. Tidigare har musiken kommit från en skiva, så nu är plötsligt allt annorlunda. Pauser, solon, tempon¿
– Stopp stopp stopp, ropar Naomi i mikrofonen. Det här går för snabbt för oss, någon kommer att skada sig¿
Matthew Rowe gör en markering i partituret och höjer pinnen igen. Dansen havererar flera gånger, men orkestern börjar tålmodigt om. Det är en enorm apparat som ska synkroniseras. Tolv dansare, ett sextiotal musiker. Så många konstnärliga viljor som ska jämkas ihop under ett musikstycke och en koreografi.
Till slut tänder det till. Dammolnet stiger långsamt mot taket under den våldsamma dansen på gräsplätten. Jag känner hur paniken kommer krypande, knogarna vitnar på armstöden. Herregud, det är ju bara rörelser och lite musik – ändå blir det så stort. Jävla Stravinskygubbe. Hur kan han göra så här mot mig?
Jag tumlar ut på piazzan framför operan och bländas av den vita stenläggningen. I Magistratsparken mittemot har folk för första gången i år lagt sig på gräset. Några har klätt av sig på överkroppen. De solar och småpratar.
Gå till toppen