Per T Ohlsson

Menade hon allvar?

När det gäller bättre villkor för företag och företagande har centern tagit ledningen i den borgerliga alliansen. Fast inte i den borgerliga regeringen. Tyvärr.

Häromdagen presenterade partiet ett delvis radikalt jobbprogram, En modern svensk modell, som skall behandlas av centerstämman i Kalmar om ett par veckor. Det efterlyser bland annat proportionalitet vid arbetsmarknadskonflikter och stopp för fackets möjligheter att sätta in stridsåtgärder mot företag som saknar fackansluten personal.
De första fackliga kommentarerna var avvisande. Men för bara en månad sedan hördes en annan signal.
Den 10 juli, under politikerveckan på Gotland, öppnade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin för överläggningar i den mest laddade frågan mellan fack och arbetsgivare: konfliktreglerna.
”Vi och Svenskt Näringsliv har olika ståndpunkter, men vi måste ändå kunna mötas i mitten”, sade Lundby-Wedin, som efterlyste en diskussion om ”var de stora problemen ligger”.
Det återstår att se om Lundby-Wedin menade allvar; hon lovade återkomma till hösten. Men för första gången på länge gick det att skönja en liten, liten öppning på ett område som varit helt blockerat. Bokstavligt talat.
Konflikterna har avlöst varandra: det lettiska skolbygget i Vaxholm, salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg, Plymouthbrödernas företag i Smålandsstenar. I samtliga fall satte facket verksamheterna i blockad för att tvinga fram kollektivavtal – och drog samtidigt på sig kritik för maktmissbruk.
Principen om proportionalitet – att en åtgärd skall stå i proportion till syftet – är central på praktiskt taget alla samhällsområden. De flesta utvecklade ekonomier har någon form av proportionalitetsregel även på arbetsmarknaden. Men av någon anledning gäller principen inte för svenska fackföreningar.
Möjligen har reaktionerna på dessa blockader – framför allt den mot Wild’n Fresh – nu bidragit till viss eftertänksamhet i LO-borgen.
Från fackligt håll har det alltid hävdats att systemet med kollektivavtal åtnjuter starkt folkligt stöd. Så är det också. I en Temomätning från mars i år tyckte nästan åtta av tio tillfrågade att fackliga organisationer gör rätt som kräver avtal med företag som erbjuder sämre anställningsvillkor än kollektivavtalet.
Men samma undersökning – pikant nog beställd av fackförbundet HRF, som i december förra året försatte Wild’n Fresh i blockad – framgick att fackets tillvägagångssätt väcker anstöt.
Nästan hälften, 46 procent, tyckte att HRF gjorde fel som krävde avtal med salladsbaren medan 41 procent ansåg att det var befogat. Bara var tredje var av uppfattningen att facket skall kunna utsätta trilskande företag för annan press än flygbladsutdelning.
Den massmedialt hårdbevakade blockaden mot Wild’n Fresh – där den fåtaliga personalen hade lika bra eller bättre villkor än kollektivavtalet på nio av tio punkter – antog orimliga proportioner. Mitt i julruschen slog Transport till med sympatiåtgärder: sophämtningen stoppades. Miljöförvaltningen fick ingripa. Kulmen nåddes någon månad senare, då ett fyrtiotal fackliga funktionärer, understödda av så kallade aktivister, störde salladsbarens ettårsjubileum.
Sofia Appelgren, den utmattade ägarinnan, valde till sist att sälja sin rörelse.
Excesserna i Göteborg och på andra håll har helt enkelt gjort det svårare för facket att motivera sina metoder.
De nuvarande reglerna, eller kanske snarare den nuvarande bristen på regler, försvaras ofta med att den svenska modellen fungerar bättre än de modeller som tillämpas i andra länder: Sverige har ordning och reda på arbetsmarknaden – och hög sysselsättning.
Bortsett från vissa smärre skillnader bör man numera tala om en nordisk modell snarare än om en specifikt svensk. Systemen i Sverige, Danmark, Norge och Finland liknar varandra: hög organisationsgrad, lönebildning på central eller branschmässig nivå, starka kollektivavtal. Är denna nordiska modell bättre på att leverera arbetsfred och sysselsättning än till exempel den anglosaxiska med lägre organisationsgrad, decentraliserad lönebildning och svagare kollektivavtal?
Både när det gäller arbetsfred och sysselsättning får den nordiska modellen stryk av den anglosaxiska. Under perioden 1997–2005 hade Norden 76 konfliktdagar per 1000 arbetare jämfört med 70 konfliktdagar i de anglosaxiska länderna. Under samma period hade Norden en sysselsättningstillväxt på 6,3 procent medan motsvarande anglosaxiska siffra var 12,8 procent.
Ytterligare ett fackligt argument för den rådande ordningen är att även arbetsgivarna gagnas av kollektivavtal. Det bekräftas i en rapport från Företagarna, baserad på en Sifoundersökning bland svenska småföretagare: 43 procent anser att kollektivavtalen är ett stöd medan bara 5 procent anser att de utgör ett stort problem. Men en förkrossande majoritet, 74 procent, motsätter sig att facket kan tvinga fram kollektivavtal mot företagets vilja.
Ursprungligen innebar den svenska modellen att fack och arbetsgivare skulle göra upp i förhandlingar utan statlig inblandning. Det fungerade utmärkt under några decennier. Men på 1970-talet började staten ingripa med arbetsrättsliga regleringar som rubbade balansen till fackets fördel. Därmed upphörde modellen att fungera så som det från början var tänkt.
Obalansen har därefter förstärkts av globaliseringen och ett snabbt växande konkurrenstryck. Även små och kortvariga störningar i produktion och distribution leder omgående till förlorade kunder och marknadsandelar. Arbetsgivarnas förut starkaste vapen, lockouten, är helt oanvändbart i dagens ekonomiska verklighet. Omvänt betyder det att fackets starkaste vapen, strejken, har blivit mycket mer effektivt.
Det har märkts i årets avtalsrörelse: hellre än att riskera konflikt har arbetsgivarna tecknat avtal på eller över gränsen för vad samhällsekonomin tål. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors har beskrivit utfallet som ett ”mindre sammanbrott”.
Bakom Wanja Lundby-Wedins utspel i Visby går det kanske också att ana en politisk riskbedömning. Även om regeringen för närvarande ligger illa till i opinionsmätningarna kan ingen – inte heller LO – ta en socialdemokratisk valseger 2010 för given.
På SSU-kongressen i torsdags gick LO-basen till rasande angrepp på den moderatledda regeringen. Det var en överreaktion: med undantag för a-kassan har regeringen, på det hela taget, dragit sig för att konfrontera facket. Men det faktum att regeringen inte är socialdemokratisk betyder att i synnerhet LO förlorar i politiskt inflytande. Då kan det framstå som lockande att göra upp med Svenskt Näringsliv om förändringar i konfliktreglerna – innan en borgerlig regering får för sig att lagstifta.
Detta är också tanken bakom centerförslagen.
”Den bästa lösningen är om parterna tar den här diskussionen själva, men fungerar inte det så måste vi fundera över vad som kan göras lagstiftningsvägen”, sade centerledaren och näringslivsministern Maud Olofsson när jobbprogrammet presenterades i onsdags.
Saltsjöbadsavtalet, den historiska överenskommelse mellan LO och SAF som 1938 kodifierade den svenska modellen, uppkom inte till följd av ömsesidig välvilja mellan fack och arbetsgivare. Avtalet ingicks därför att båda parter hade ett gemensamt intresse av att undvika en hotande lagstiftning.
Nu, sjuttio år senare, skulle samma mekanism kunna användas för att möjliggöra en renovering av den en gång så framgångsrika modellen.
Men det förutsätter att regeringen är beredd att överväga lagstiftning. Och det är uppenbarligen inte de ”nya” moderaterna, som ibland försöker framstå som mer socialdemokratiska än socialdemokraterna.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) hällde en spann kallt vatten över centerprogrammet redan samma dag som det offentliggjordes. Han meddelade att regeringen inte har för avsikt att lägga fram några sådana förslag.
Därmed har Littorin, den olyckan, undanröjt ett viktigt incitament för LO att ens diskutera konfliktreglerna.
Tänk om Wanja Lundby-Wedin faktiskt menade allvar.

MER ATT LÄSA:

En modern svensk modell (www.centerpartiet.se). Rätt och fel i arbetsrätten: Är den svenska modellen älskad av alla? (www.foretagarna.se). Håller den svenska modellen? Arbete och välfärd i en globaliserad värld (Norstedts Akademiska Förlag) av Lars Magnusson. Lockout, Strejk och Blockad (Ratio) av Erik Moberg.
Gå till toppen