Kultur

Varning för barn

Vad är egentligen farligt för barn? Vad är överdrivet? Och vad var det som skrämde oss förr? Sydsvenskan gör en resa genom moralpanikens land.

På senare tid har det hänt något med vuxenvärldens syn på data- och tv-spel.
Lek med tanken:
Anta att en myndighet kommer med en rapport om spel. Kommer den då att vara full av varningar, eller nyfiket positiv?
Ungdomsstyrelsen, en statlig myndighet, chockade landet i december med en stor studie. Slutsaten var ganska enkel: Hängivna unga dataspelare är som folk är mest. De är till och med ”bättre”, på vissa sätt. De dricker till exempel klart mindre alkohol än andra. Och vem är förvånad – egentligen? Den som har spelat Counter Strike vet att det inte duger att vara oskärpt när man spelar.
Ungdomsstyrelsens studie omfattade 2 900 unga mellan 16 och 25 år. Bland 16-åringarna uppger 21 procent att de spelar dagligen mot bara 4 procent bland 25-åringarna.
Ungdomsstyrelsen har av detta dragit slutsatsen att man spelar mindre ju äldre man blir – vilket möjligen är lite diskutabelt. För inte säger väl 25-åringars datorvanor något om hur dagens 16-åringar kommer att utvecklas?
Nio år är eoner av tid i den här sfären.
Olle Sjögren är professor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet. Han har bland annat gjort djupare studier av ”videovåld” som fenomen – och därmed haft anledning att titta på just vuxenvärldens fördömanden av kultur som tilltalar unga.
– Men det här är ju inget nytt. Det började egentligen redan år 1909, med den så kallade ”Nick Carter-debatten”, säger han.
Böckerna om Nick Carter – ett slags deckare i billiga häften som i dag skulle betraktas som harmlösa – väckte stor bestörtning i det borgerliga Sverige för snart hundra år sedan.
– Det var tydligt att det var en klassgrej. Det var välgörenhetstanter som skulle rädda unga själar efter sina ideal, och de här böckerna jagades mer eller mindre ut ur landet, säger Olle Sjögren.
Han menar att det så gott som alltid är föräldrar till tonåringar som är sämst på att förstå det nya som kommer – i generation efter generation.
– Möjligen har det blivit lite bättre nu, när det är datorn som anses farlig. För de flesta föräldrar ser samtidigt stora fördelar med att deras barn är duktiga på datorer. Därför ser man man inte samma kompakta motstånd mot det nya.
Den amerikanske författaren Steven Johnson nådde en stor publik internationellt med sin debattbok ”Everything bad is good for you”, som enkelt uttryckt driver tesen att sociala medier och populärkultur kräver mer av oss än vad man vid första anblick tror.
Även han har slentriankonservatism som huvudförklaring till varför det brukar låta som det gör när föräldrar ställs inför nya kulturfenomen:
”Ingen klagar på det förenklade militäristiska dramat som ett schackparti utgör”, skriver han. Allt handlar om vilka sanningar som är etablerade och vilka som inte är det.
”Den verkliga frågan borde vara om ett tv-program aktiverar eller passiviserar hjärnan”, skriver Steven Johnson i ett resonemang som går hand i hand med Olle Sjögrens.
Det är gamla och vaga moraluppfattningar, grumliga och tveksamt grundlagda, som står i vägen för en mer sansad analys.
Ska man hitta en gemensam nämnare för de saker som har skrämt föräldrar historiskt så är det kanske våld, i någon mening, i något led.
– Men den gemensamma nämnaren för det här fenomenet är ändå inte en rädsla för våld i sig, som jag ser det. Det handlar snarare om att man inte ska behöva konfronteras med brottslighet och omoral. Det handlar om en ”besudling av unga, rena själar” som till varje pris måste undvikas, säger Olle Sjögren.
Gå till toppen