Kultur & Nöjen

Piratjägarlagen

I ett bredare perspektiv förvandlas jakten på fildelare till en fråga om integritet, skriver Christopher Kullenberg.

Just nu pågår en inflammerad debatt om hur Sverige ska implementera EU-direktivet Ipred 1 (2004/48/EG). Syftet med direktivet är att stärka skyddet för immateriella rättigheter, främst genom att ge utvidgade möjligheter för andra aktörer än polisen att agera.
Givetvis är det de senaste årens utökade möjligheter att sprida film, musik och böcker på internet som är en av anledningarna till att polis och domstolar inte har kapacitet att jaga eller döma folk som delar upphovsrättsskyddade filer med varandra. På detta problem kan man säkerligen tänka sig flera lösningar, men det lagförslag som nu ligger ute för remiss fokuserar, föga förvånande, på hur vi ska hantera det faktum att vi överlåter det som tidigare varit en polisiär och juridisk fråga, till att rymmas inom en gråzon av privat brottsbekämpning.
Ur ett bredare perspektiv förvandlas alltså det som har kallats för ”piratjägarlagen” och ”privatpolislagen” till att handla om en brännande integritetsfråga: Är det rimligt att en icke-polisiär aktör tillåts koppla ihop IP-nummer med personuppgifter (som namn, adress och telefonnummer) för att driva egna former av detektivarbete?
Risken finns att det uppstår ett rättslöst tillstånd när man överlåter ett mycket kraftfullt redskap till privata aktörer och därmed skapar utrymme för att använda potentiell överskottsinformation i helt fel syften. Vi riskerar att få en kulturens parkeringsvakter, som ser en möjlighet att driva detta system som en intäktskälla.
Att ge dessa aktörer större befogenheter och bättre tillgång till internetoperatörernas kundregister är en kulturpolitisk kapitulation. Den vittnar inte bara om en oförmåga att skapa progressiva lösningar på fildelningens möjligheter, utan också om ett slags formatnihilism där digital musik och video reduceras till en immateriell rättighet som ska skyddas i termer av monetära vinster, snarare än utforskas eller experimenteras med.
Sveriges Författarförbund och Svenska Förläggareföreningen har i ett brev till riksdagen i positiva ordalag kommenterat lagförslaget. Deras utgångspunkt är mindre överraskande: Författare och förlag ska kunna leva på sitt skrivande och tryckande av böcker. Det är i och för sig helt relevant, men frågan är om det överhuvudtaget står i proportion till de möjliga konsekvenser vi får av ett extrajuridiskt system av hyrsnutar, som nästan fritt kan härja på nätet med en repressionshets som riskerar att stjälpa deras förtroende som kulturförmedlare, speciellt hos den yngre generation som fildelar mest.
De övervakningsrelaterade lagarna står just nu som spön i backen och i bloggvärlden har förkortningen FRA ackompanjerats med tonerna av den något längre bokstavskombinationen Ipred. Stämningen är dock densamma: nya och fantastiska möjligheter för att dela kultur och att kommunicera med varandra går hand i hand med övervakningsteknologiska revolutioner som möjliggör ultrasnabb kontroll. Det som oroar kanske mest är att de hela tiden tycks hamna i händerna på aktörer vars verksamhet vi har liten insyn i: privata ”piratjägare” och hemlig signalspaning.
Böcker säljer bra, delvis tack vare just internetbokhandlar. Musiker som Timbuktu släpper sina singlar på The Pirate Bay – sakernas tillstånd är nog inte så hemska som vissa paraplyorganisationer för musik- och förlagsindustrin vill påskina. Åtminstone inte så att vi behöver släppa loss hyrsnutar på nätet.
CHRISTOPHER KULLENBERG
doktorand i vetenskapsteori, Göteborgs universitet
Läs alla artiklar om: Ipred
Gå till toppen