Nöje

En bunker – två Führer

En bunker – två Führer. En nätt beskrivning av arbetsmiljön när XTC mötte Todd Rundgren i en studio mitt i skogen. Håkan Engström hyllar resultatet.

Foto: Sheila Rock/Virgin
Veckans klassiker
XTC: Skylarking (album 1986)
"Two little Hitlers will fight it out until/One little Hitler does the other one’s will". Citatet kommer från Elvis Costello, men Todd Rundgren gjorde 1989 en cover av "Little Hitler" på det rätt fina albumet "Nearly Human".
Tre år tidigare hade han producerat den engelska poptrion XTC i sin Utopia Studio, belägen i en skogsdunge utanför Woodstock.
Flisorna flög nästan från första stund. XTC hade sedan den new wave-spralliga starten i slutet av 70-talet utvecklats till ett perfektionistiskt och mycket hantverksstolt popband, drivet av den huvudsaklige sångaren och låtskrivaren Andy Partridge som utvecklat ett ganska seriöst kontrollbehov. Detta hade bara tilltagit sedan bandet upphört att framträda live; sedan dess hade de hunnit göra 1985 års minutiöst genomarbetade "The Big Express" där de tonade fram som ett engelskt och lite stifft svar på The Talking Heads. Ok, men något saknades.
Rent kommersiellt hade det gått sådär. Skivbolaget Virgin satte press på trion; bandet presenterades med en lista över amerikanska producenter som skulle kunna få bandet att hitta en kommersiell ådra.
Det var Dave Gregory, trions tredje medlem, som gick i spinn över möjligheten att få jobba med Todd Rundgren. Så blev bestämt, och denna mycket engelska grupp från Swindon begav sig till Rundgrens Utopia Studio i en skogsglänta utanför Woodstock. The sound hole, with a emphasise on hole, som basisten Colin Moulding utttrycker det i Neville Farmers bok "XTC - Song Stories" (Helter Skelter Publishing 1998).
Låtskrivarna Partridge och Moulding hade gjort noggranna demoversioner som de i förväg skickade till Rundgren, en geniförklarad arbetsnarkoman som av Virgin fått en tajt budget och ett lika tajt schema. Här skulle det alltså gå undan. Innan de samarbetande parterna ens träffats hade Todd stuvat om i låtarna, strukit partier han inte tyckte fungerade, helt och hållet ratat andra låtar, samt satt ihop en låtordning som skulle ge plattan ett tematiskt flöde.
Det ska inte uteslutas att han blev sårad när bandet inte ögonblickligen visade hon tillbörlig tacksamhet.
"En bunker – två Führer", är hur Partridge kom att karakterisera arbetsmiljön. Han var lill-führern som så småningom fick ge sig. Men inspelningarna var enormt spända och konfliktfyllda.
Jag intervjuade Partridge i mitten av 90-talet, i samband med att Virgin gav ut en samlingsdubbel med XTC som bandledaren avskydde. Han hade fortfarande inte ett enda gott ord att säga om människan och arbetsledaren Todd Rundgren, men medgav utan omsvep att han var en genialisk musiker och visionär producent.
"Skylarking" fångade XTC i språnget mellan new wave och popklassicism. Om en del av bandets tidigare 80-talsproduktion låtit tillkämpat modern – och därför idag låter daterad – så var detta ögonblicket då trion upphörde att bejaka sina rötter i Beatles och Kinks, utan att de förföll till det lekfulla pastischmakeri som hade gjort deras hobbyband Dukes of Stratosphear så underhållande men deras sena 80-tal så tröttsamt.
"Skylarking" innebar också ett lyckat möte mellan två låtskrivares vitt skilda temperament. Den lite buttre Colin Mouldings bidrag till bandet är sporadiska, men den här gången sköt han till tre av sina bästa låtar.
"Skylarking" är en fröjd nästan från början till slut. Alltsammans inleds med några syrsor, som Todd samplat och använder som en percussiv effekt. Partridges effektfullt trevande "Summer’s Cauldron" och Mouldings "Grass" bryggas ihop av ett psykedeliskt motiv på stråkar, som egentligen bara förstärker den pastorala och mycket engelska känslan. Faktum är att inget av XTC:s album låter lika engelskt som detta, inspelat på amerikansk mark tillsammans med killen som producerat både New York Dolls och Meat Loaf.
Fina grejer. Men de bästa låtarna trängs kring halvtidsstrecket.
"Ballet For A Rainy Day" låter som ett oväntat möte mellan Blue Niles sofistikerade "A Walk Across the Rooftops" och någon av McCartneys mest naiva trudelutter, säg "Mary Had A Little Lamb".
I introt till 1000 Umbrellas lånar man outrot till Beatles "Glass Onion"; annars påminner Dave Gregorys stråkarr mest av allt om The Moves "Mist On A Sunday Morning".
"Season Cycle" låter som ett svar på The Kinks "Autumn Almanac", innan den utvecklas till en kärleksfull hyllning till de floppande plattor som Beach Boys gav ut i skarven 60/70-tal. Mer oväntad är parallellen mellan den här låten och den konstfulla, oftast ironiska och ibland pastischbenägna metapop som den tidiga upplagan av 10cc ägnat sig åt tio år tidigare.
"Earn Enough For Us" låter som en hit – på mer än ett sätt: detta måste ses som förlagan till "Mayor of Simpleton", singeln från XTC:s nästa album, "Oranges And Lemons", som faktiskt slog. Men det här är bättre: lätt psykedelisk powerpop med drag av Lennons "She Said She Said". Gitarrintrot skrev Dave Gregory på Todd Rundgrens uppmaning. Likheterna med introt till McCartneys "Junior’s Farm" är säkert oavsiktliga.
Colin Mouldings orientaliska pop i "Big Day" skulle XTC 1989 blåsa upp till nästan parodiska proportioner i "Garden of Earthly Delights"; Tears For Fears gjorde något liknande på sin andra LP, men 1986 lät detta fortfarande udda.
Hur gick det då? Fick Virgin sin efterlängtade hit?
Jodå. Albumet sålde helt ok, dessvärre i kraft av en rätt förfärlig låt som låtskrivaren Andy Partridge var så missnöjd med att han försköt den från albumet och lade den som singelbaksida till "Grass". Men vad hjälpte det – amerikanska discjockeys vände på singeln, och snart var "Dear God" en collegehit i USA.
Låten var influerad av "Barn skriver till Gud"-böckerna, och är en banal sak där en unge frågar Gud varför han tillåter krig och svält.
Generande redan på idéstadiet, men vänta tills ni hört den. Kontroversiell ansågs den också vara; Moral Majorityepokens USA var en märklig plats.
Hur det gick sedan? XTC:s kommersiella storhetstid ändade med decenniet. 1992 års "Nonesuch" är lite torrare och mer svårgenomtränglig, men värd att kolla upp. Bandets allra bästa album däremot, det kom så sent som 1999: "Apple Venus part 1", ett kammarpop-epos, varken mer eller mindre. Men vid den tiden var trions kommersiella potential sedan länge överspelad.
Gå till toppen