Kultur

Nu – närsomhelst

Carolina Söderholm ser tidsbegreppet suddas ut och vardagen bli allt annat än vardaglig på Ystads konstmuseum. Här recenserar hon "Flytande ögonblick".

I det elastiska nuet. Ulf Lundin fogar samman många enskilda händelser till en synbar händelse. Foto: Ulf Lundin (detalj)
Konst
Lykke Andersen, Michael Johansson, Ulf Lundin och Stina Wirfelt
"Flytande ögonblick"
Ystads konstmuseum
Till och med 22 mars
Bra fotografi ansågs länge beroende av förmågan att fånga ögonblickets flykt. En avgörande händelse eller sekund för alltid frusen genom kamerans intervention. Det är en inställning som inte sällan kombinerats med dokumentära ambitioner. Bilden som sanningsvittne – ett anspråk som numera allt oftare, även inom pressfotografins värld, sätts i tvivelsmål.
Ystads konstmuseum gör med sin utställning ”Flytande ögonblick” inget för att återupprätta fotografiets tidigare sken av objektivitet. Tvärtom. Här rör det sig om ytterst medvetna manipulationer som subtilt saboterar varje uns av logik i min upplevelse av tid och rum. Ändå är det så små förskjutningar det handlar om, en serie triviala situationer vars vardaglighet här på en gång lyfts fram och skjuts i sank.
”Vad är det för speciellt med den här bilden?” undrar min sexåriga dotter om fotografiet som jag stirrar på. Så finns det heller inget omedelbart slående över Ulf Lundins snapshot av välbesökt isbana. Men något märkvärdigt är det ändå över denna bild, där samtliga skridskoåkande barn fallit pladask på isen. Skickligt mixtrar Lundin med sina fotografier, och lägger skikt på skikt av separata händelser i en och samma bild. Alla barnen har mycket riktigt trillat på just den plats de ligger på – men inte samtidigt. Det tiotal par som stämt träff på Stureplan har heller sannolikt aldrig sett skymten av varann, fast de på bilden kramas ikapp under Svampen. Det är denna lätt skruvade verklighet som jag tycker så mycket om i hans fotosvit. Alla dessa potentiella möten och händelser som både har och inte har ägt rum. Närmast omärkligt tänjer han Cartier-Bressons klassiska, decisive moment till ett elastiskt nu, en med små medel rätt tankeväckande prestation.
För vad händer när tidens ramar löses upp? Jag snuddar vid en förvirrande känsla av alltings möjlighet. Och parallellt: insikten om det tillfälligheternas spel som så diskret styr vår tillvaro. Även Lundins medutställare, Michael Johansson och Stina Wirfelt, undergräver med sina fotografier den trygga bekräftelse som platsens och tidens kontinuitet tycks erbjuda. Helt i egen klass står Lykke Andersen. Med sina uppstoppade hjortar i bokskogen framkallar hon något oroväckande likt en mental kortslutning: en serie lika vackra som brutala konfrontationer mellan människa, djur och natur. Framför allt visar utställningen, på ett lågmält men smått genialiskt vis, hur lite som behövs för att vardagen ska te sig allt annat än vardaglig. Istället ett gungfly av parallella tidsaxlar, världar och möjligheter.
Carolina Söderholm, konstvetare och kritiker
Gå till toppen