Malmö

Rummet i piren

Inuti en pir någonstans i Malmö hamn har Nils-Petter Löfstedt och Erik Vestman skapat ett riktigt vardagsrum.

Bild: Foto: Nils-Petter Löfstedt
Ingen vettig människa försöker klämma sig ner mellan stenarna i en pir. Man fastnar. Som en kork i flaskan.
– Åla dig upp igen och ta av jackan, viskar Erik Vestman. Så blir du smalare. Och vinkla benen bakåt när du är halvvägs så kommer du igenom.
Nästa gång går det bättre. Bakom stenblocken finns en glipa under pirens fundament. Vi pressar oss igenom, till det kryphöga utrymmet inuti piren, där endast ett par decimeter betong skiljer oss från eventuella nattflanörer.
Det är mörkt, fuktigt och rått. Min lampa gav upp i den trånga passagen men Erik Vestman och Nils-Petter Löfstedt har ljus. Vi ålar vidare under mellanväggen till nästa pirsektion. Och till nästa.
Plötsligt är det ståhöjd. Nils-Petter drar eld på en tändsticka. Och avslöjar Rummet.
Väggarna är vita. På den väggfasta hyllan står en kandelaber. På golvet ligger ekparkett. Längs ena långväggen löper en bänk.
– Det är nog en gammal mast, viskar Nils-Petter. Vi hittade den längst inne under piren.
Nu tjänar den som sittplats i Malmös hemligaste rum. Under en pir ”någonstans mellan Torson och Bron” – närmare adress än så vill de båda upphovsmännen inte ange. Inte förrän på fredag.
Snickaren Erik Vestman hittade den trånga ingången när han badade här i somras. Han ålade sig in mellan stenarna och upptäckte att piren var ihålig.
Det här kan man göra något av, sa han till sin kompis fotografen Nils-Petter Löfstedt. Kan man? undrade denne tveksamt. Men till slut nappade han på idén – på den galna tanken att varje kväll efter mörkrets inbrott cykla till havet, smyga ut på piren, klättra ner mot vattnet, krypa in i det fuktiga mörkret och sedan arbeta där nere i fem sex timmar, tyst tyst så att killarna som står och fiskar här mest varje natt inte ska upptäcka något.
Gräva bort grus och tång så att rummet får rimlig takhöjd. Bygga dörrhål, lägga läkt och plywood. Måla väggar och tak. Lägga golv.
De började gräva i januari. Den här majkvällen ska de spika golvlister. I princip är det hela klart nu.
En fråga tränger sig på. Varför?
De stirrar tillbaka och säger ingenting. Först.
Man behöver inte alltid svara på varför, säger Erik till slut.
Det är olika olika dagar, säger Nils-Petter.
Det är roligt att bygga. Spännande att skapa något ur ingenting.
Hela tiden har de två byggarna fört dagbok, fotografen i bild, snickaren i ord.
Intressant är att grubbla över mitt och ditt, för så här får man väl egentligen inte göra eller får man det? Vem kan bli störd av ett elegant vardagsrum inne i en hamnpir.
Ett offentligt vardagsrum snart. För när hiphopfestivalen International Urban Arts Manifestation börjar på fredag klockan elva kommer du att kunna skaffa en karta som visar var rummet under piren finns. Då kommer byggarna också att ha ordnat en ingång som inte är lika trång.
Då överlämnar vi rummet, säger de. Till alla människor. Och till vädrets makter.
Det ska bli kul att se vad som händer, tycker de. Det perspektivet är lite grand tanken bakom det hela. Här ryms reflektioner över civilisationens bräcklighet och alltings förgänglighet.
Den som lägger parkettgolv i en vågbrytare får räkna med elementens raseri.
Ur Erik Vestmans dagbok:
Januari. "Åkte hit själv. Kallt, molnigt och blåsigt. Jag och fiskargubbarna. De undrade vad fan jag pysslade med under piren. Undrade om jag jobbade eller. Kanske för att jag har snickarkläder på mig. Jag sa att jag inte gjorde det.”
Januari. ”Kändes sinnessjukt att krypa in under piren i fukten och mörkret och sätta spaden i gruset och börja i ett hörn och flytta ett par handfullar grus och förmultnad tång i taget.”
Februari. ”Kallt, fuktigt och mörkt. Enda sättet är att jobba hela tiden. En liten fika sen igång igen. Alltid choklad med. Både i termos och i papper. Gräva såklart. Och även måla en andra vända. Stockholmsvitt hetter det visst i mäklar-annonser.”
Februari. ”Konstigt att jag ibland stannar till och håller andan när någon kommer och går alldeles ovanför huvudet på mig. Som om det jag gör är farligt. Eller elakt. När det egentligen borde vara underbart. Att göra om ett bortglömt, skitigt hål till något som kan användas.”
Mars. ”Har satt fönstret. Blev riktigt juste. Lite ljus som sipprar in och stenarna utanför. Börjar bli ett riktigt rum nu. Dörren är tillsågad också.”
Mars. ”Fan jag är helt slut. Blödde näsblod idag för att jag sovit så lite. Helt groggy. Petter har börjat få tics. Vi har varit ute och jobbat ett gäng långa nätter.”
April. ”Stocken som vi hittade längst in under piren på plats. Helt underbart. Massa sittplatser utan att sno nån yta från rummet. Gammal och grå stock men frisk inuti. Kanske en gammal mast.”
April. ”På lördag har vi bestämt att vi ska ut och lägga sista golvet och jag har fixat ekstav och golvlister. Då ska vi köra hela natten. Sen är det verkligen bara smågrejer kvar. Jag känner mig lycklig.”
Maj. ”Vid fyra när Petter kröp ut för att kolla att ingen var utanför innan vi skulle börja spika fotlister och kvartsstav så var det en galet morgonpigg fiskare på plats. Så vi kröp in igen och packade ihop våra saker så tyst som möjligt och åkte hem.”
Maj.”Snart kommer rummet att lämnas till sitt eget öde. Det är en mäktig känsla att vem som helst som är nyfiken kommer att kunna krypa in genom det lilla hålet, öppna mahognydörren och ta skydd från vinden. Eller flytta in.”
Gå till toppen