Heidi Avellan

Makt utan ansvar

Makthavare som gör bort sig bör omedelbart erkänna sitt misstag, lägga alla korten på bordet och avgå eller – beroende på omständigheterna – gå vidare med ett löfte om att misstaget inte skall upprepas: kort sagt göra en pudel.
Det rådet ger varje PR-konsult och medierådgivare värd sitt salt företagsledare, politiker och andra som plötsligt hamnar i massmediers strålkastare med fingrarna i syltburken, skägget i brevlådan eller i någon annan komprometterande ställning.
Makthavarna på Aftonbladet, Sveriges till upplagan största dagstidning, har tydligen inga medierådgivare, de anser sig kanske inte behöva några, eller också lyssnar de inte.
Den famösa artikeln där den israeliska armén anklagas för att ”stjäla kroppsdelar” från dödade palestinska ungdomar har vid det här laget totalt fallit samman – även om det kanske inte är en adekvat beskrivning med tanke på att aktstycket inte höll samman ens från början.
Men istället för att erkänna sitt misstag och be om ursäkt för ett slarvigt och ogenomtänkt publiceringsbeslut håller Aftonbladet krampaktigt skenet uppe och fanan högt.
Anfall är bästa försvar. Trumpetstötarna ekar från ledaravdelningen, från kulturredaktionen, från chefredaktör Jan Helin. Ansvar utkrävs. Av alla andra.
Så sent som i onsdags krävde tidningens ledarsida ett slut på utrikesdepartementets ”hemlighetsmakeri”:
”Lägg papperen på bordet, Carl Bildt.”
Jan Helin tycker att regeringen skall ingripa mot Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier, som gick ut med ett pressmeddelande där Aftonbladets artikel beskrevs som ”chockerande och motbjudande”:
Vad gör regeringen med ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier, som uppenbarligen är mer upptagen av att stryka en vulgäropinion medhårs än av svensk yttrandefrihet?
Helle Klein, Aftonbladets politiska chefredaktör, ifrågasätter gång på gång Borsiin Bonniers lämplighet. Hon beskrivs som ”förbrukad”, hon borde kallas hem:
Carl Bildt måste klargöra hur Sverige ska få en trovärdig diplomatisk representation i Israel framöver.
Notera Helins ordval: vulgäropinion. Aftonbladets artikel var inte vulgär; de som kritiserar är vulgära.
Och så har vi alla andra som deltar i ”hatkampanjen” mot Aftonbladet. Helin förebrår bittert ”den normalt seriösa tidningen Sydsvenska Dagbladet” som passat på att ”fullständigt tappa huvudet”.
Helle Klein tycker att det är ”pinsamt” hur den liberala pressen i Sverige ”antingen räddhågset tiger eller slungar antisemitstämpeln omkring sig”. Hon tröstar sig med att det åtminstone i Israel – av alla ställen – finns ”en modig liberal press” som Haaretz, med modiga och ansedda skribenter som Gideon Levy. Visserligen tyckte Levy att Aftonbladets artikel var ”dålig”, men han är ännu mer kritisk mot den israeliska regeringen …
Att Gideon Levy tyckte artikeln var ”dålig” får nog kallas en underdrift. Så här skrev han på Brännpunkt i Svenska Dagbladet:
Aftonbladet publicerade en historia som ingen bra tidning skulle ha publicerat. God journalistik handlar inte om att begära att stater ska undersöka, god journalistik är undersökande journalistik. Donald Boström och hans tidning lade inte fram några bevis för att detta slags grymheter har ägt rum. Utan bevis borde ingen professionell journalistik och ingen professionell redaktör ha låtit publicera historien.
Det kan säkert även den liberala pressen i Sverige instämma i.
När Jan Helin skrev nedanstående var det möjligen en sammanfattning av tidningens publicistiska princip:
Aftonbladet tar inte ställning till sanningshalten i sakuppgifterna.
Låt oss ändå, om inte annat så för resonemangets skull, för en kort stund ta Aftonbladets artikel på allvar.
Finns det något i artikeln som borde fått varningsklockorna att ringa på Aftonbladets redaktion? Kulturchefen Åsa Linderborg har trots allt doktorerat i historia och borde veta ett och annat om källkritik.
Varför inte följande rader:
Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av.
Artikelförfattaren Donald Boström fanns på plats vid begravningen. Det var då han tog fotot på Bilal med obduktionsärret synligt. Men av texten ovan framstår det som om Boström var på plats även när de israeliska soldaterna/organskördarna fem dagar tidigare dödade den palestinske ynglingen.
Varför hänvisar han i så fall, i nästa andetag, till vittnesmål från ”bybor”?
Sedan är det följande beskrivning:
Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen.
För någon på jakt efter lämpliga organ framstår detta som ett milt sagt vårdslöst tillvägagångssätt.
Det hade kanske varit på sin plats för Helin och Linderborg att dubbelkolla med någon kunnig på transplantationsområdet?
I ett debattinlägg på SvD.se konstaterar narkos- och intensivvårdsläkaren Mats Eriksson:
Bortsett från det faktum att det är osannolikt att organen skall vara oskadade av kulorna och inte heller bemängda med tarminnehåll, bakterier och klädespartiklar som följt med i skottkanalerna så måste organen ha varit i dåligt skick då han anlände till sjukhus efter att ha släpats, transporterats först via jeep och därefter via helikopter.
Han sammanfattar:
Tanken att använda någon som avlidit ute på fältet som organdonator är absurd.
Norska dagbladet.no har gått vidare på detta tema, bland annat genom att intervjua Arnt Jakobsen, styrelseordförande i företaget Scandiatransplants och tidigare transplantationskirurg på Rikshospitalet, presenterad som Norges främste expert inom ämnesområdet. I artikeln framhålls bland annat:
Man kan bare transplantere organer som er «levende», et hjerte som fortsatt pumper, nyrer som lager urin og lever som produserer galle. Organer fra mennesker som har vært døde en halvtime er ubrukelige. Ved momentant dødsfall for eksempel ved trafikkulykker, kan derfor ikke organer brukes.
Den som vet något om Mellanösternkonflikten vet också att det ständigt florerar de märkligaste rykten. Ofta är de en del av en antiisraelisk och antisemitisk propaganda, som i den iranska TV-serien Zarahs blå ögon.
Ett sätt att bedöma trovärdigheten i de anklagelser Aftonbladet basunerat ut hade varit att vända sig till de människorättsorganisationer som är verksamma i området.
Det Aftonbladet inte brydde sig om att göra, gjorde Anna Veeder, aktiv i den israeliska fredsrörelsen. Resultatet redovisar hon i en artikelNewsmill.se. Aftonbladets rykten avfärdas, bland annat av  Yehuda Shaul från Breaking the Silence:
Jag har aldrig hört talas om något sådant. Det låter precis som en av de lögner som vi hela tiden kämpar emot.
Bassem Eid, som leder människorättsorganisationen PHRMG, Palestinian Human Rights Monitoring Group, ger inte heller mycket för sanningshalten i Aftonbladets uppgifter:
Jag har aldrig sett en sån här artikel i nån arabisk tidning. Ingen har rapporterat om det här ämnet – för det är bara rykten.
I en artikel i torsdagens Aftonbladet påpekar konstnären Dror Feiler:
Det viktigaste är inte vad som står i artikeln utan vad man kan använda den till.
Så sant, så sant.
Lögnen fyllde sitt syfte, den var användbar. Sanningen var det inte.
Kanske är det den enkla förklaringen.
Gå till toppen