Kultur & Nöjen

Människor i mobbnätet

Vilka är det som går åt på vägen mot det villkorslösa offentliga samtalet? Andreas Ekström menar att det är dags att räkna den digitala revolutionens mänskliga offer.

Nätmobbare är inget nytt. Vi har vant oss vid dem, givit dem några skämtsamma öknamn, kallat dem ”troll”, personer som deltar i diskussioner mest för att förolämpa, störa och skada. Det har varit upp till varje sajtägare att själv bestämma vad som ska vara okej:
Hemma hos mig pratar man inte så där. Hej då.
Men nu är nätmobbens tid här. Det är ett svårareenomen. Svårare att förstå, svårare att kontrollera, svårare att förhålla sig till.
I några aktuella brottsfall – Bjästa, Landskrona – har de nya möjligheterna att organisera sig för att uttrycka hot och hat lett till fruktansvärda konsekvenser. När jag träffade nätgurun Clay Shirky i samband med hans besök i Lund förra året sammanfattade han tesen i sin bok ”Here Comes Every­body” med fem ord: ”Getting organized just got easier”. Det blev just lättare att samordna grejer.
Till överväldigande del är fenomenet, som Shirky skickligt beskriver, av godo för mänskligheten. Femton år av digital revolution har visat oss att internet per definition inte är dåligt eller elakt. Vi har behövt påpeka att hotbrev fanns innan det fanns e-post, att brott mot upphovsrätten förekom innan Vint Cerf och senare Tim Berners-Lee hade lagt grunden för det vi i dag känner som internet.
När vi är överens om det kan vi gå vidare. Och jag tror att vi nu är där att vi kan kosta på oss problematiseringar kring det internetspecifika. Det vill säga: Det måste bli möjligt att i debatten säga ”internet i sig gör hela skillnaden för den här frågan”. Internets storlek, hastighet, lätthet, anonymitet och flyktighet ropar efter egna lösningar. Specifika lagar också förstås – hur kan det ens vara kontroversiellt att säga det?
Enstaka pappersbrev med hot riktade mot en ung man i Landskrona som misstänks för den misshandel som ledde till en 78-årig kvinnas död på en parkeringsplats är ingenting jämfört med den systematiska, storskaliga digitala hatmobb han utsätts för.
Och inte bara han, förresten, utan en del oskyldigt utpekade och deras familjemedlemmar och anhöriga i tredje led.
Det är alltså en helt vanlig mobb. Men väldigt mycket rörligare och bättre organiserad, och därmed mycket farligare, mycket större och ett för den drabbades verklighet mycket obehagligare problem. En mobb som för evigt kommer att kunna googlas fram. När 23-åringen blivit 43, och 63, och 83. När han är död. Det straff som tingsrätten utdömer kommer fullt möjligt att bli mindre betungande än det digitala som en ansiktslös massa utdömer.
Detta är den digitala revolutionens offer.
Detta är människorna som går åt på vägen.
Samtalstonen blir råare för varje dag, och även det av internetspecifika skäl: Ingen stoppas av någons blick eller åthäva. Ironi fungerar bara om den säkerhetsmärks med en smiley. Vi säger alltmer saker till och om varandra utan att se det mänskliga ansiktets reaktioner. Vi ser avatarer. Vi tittar på klippet på Youtube och klickar på tummen upp eller på tummen ner. Den gamla femgradiga skalan är avskaffad, folk satte ändå bara ettor och femmor.
Så ser ett empatistört offentligt samtal ut.
Dagstidningarnas kommentarfunktion har varit en positiv kraft för att stärka samtalet i många frågor. I dag har det slagit över. Den genomsnittliga artikelkommentaren på, säg, DN.se eller DI.se är så häpnadsväckande renons på mänskligt hyfs att det är märkligt att modereringskraven inte har satts högre. Särskilt med tanke på vad man får i de bättre fallen: det genomsnittliga mervärde för andra som en förbivandrande läsare skapar genom att lägga till den tvåhundrade kommentaren till en stor nyhetshändelse skulle jag mäta till en siffra mycket nära noll. Bara på sajter med en mindre och i sakämnet engagerad och återkommande publik kan de riktigt lysande kommentardebatterna uppstå.
Ett starkt personligt ansvarstagande för var och en, kan det vara en lösning? Inget tyder på det. Jag har svårt att se någon form av lagtext som kan komma till rätta med det här. Självreglerande etiska system för alla som publicerar sig på internet? Förmodligen inte det heller. Internet ska nämligen inte ses som ett massmedium, utan som en plats. Det påpekas allt oftare av allt fler, och kanske är det en riktig spaning. En gata kanske, för att slippa den slitna torgmetaforen, en gata där vi möts och slänger ur oss ”Vilken jävla slips, såg du den?” med en diskret pekning.
Föreställ er då en gata där alla samtal spelas in, och dessutom kan sökas upp i evig tid med förfinade sökredskap.
Jag skulle gå en omväg.

Gå till toppen