Per T Ohlsson

En rimlig förklaring

”Ubåtskränkningarna stämde väl överens med Sovjetunionens övriga uppträdande mot Sverige.”

Förra söndagens krönika handlade om en angelägen bok som blev överskuggad av en kortvarig affär. S-ledaren Mona Sahlins personliga programförklaring inför valet den 19 september, Möjligheternas land, släpptes den 8 juli, men slukades liksom av uppståndelsen kring Sven Otto Littorins (M) avgång som arbetsmarknadsminister en dag tidigare.
Den här söndagen handlar det om årets mest förträngda bok: Sanningen om ubåtsfrågan av Bengt Gustafsson, överbefälhavare 1986–1994. Den är ett ambitiöst försök att reda ut vad som hände i svenska vatten på 1980-talet, då resultatlösa sjunkbombsanfall avlöste varandra.
Det började, åtminstone i offentligheten, med en incident vid Utö 1980, fortsatte med sovjetiska U137:s grundstötning i Gåsefjärden utanför Karlskrona året därpå och kulminerade under en dramatisk ubåtsjakt i Hårsfjärden i Stockholms skärgård i oktober 1982. En särskild kommission pekade 1983 ut Sovjetunionen som den kränkande makten.
Periodvis rådde något som närmast kan liknas vid hysteri i medierna. Tidningarna vimlade av uppgifter om periskop, mystiska svallvågor och grodmän; gulnade klipp från Expressen 1982–1985 vittnar om mina egna små bidrag till den uppjagade stämningen.
Visst fanns det en och annan tvivlare, däribland utrikesminister Lennart Bodström, men den allmänna uppfattningen var att Sovjetunionen bedrev ett smutsigt spel mot Sverige. Kränkningarna upphörde 1992, året efter Sovjetunionens kollaps.
När det 1994 blev känt att så kallade kavitationsljud som marinen spelat in kom från simmande minkar vände debatten.
Somliga menade att det inte hade förekommit några kränkningar överhuvudtaget. Andra hävdade att det rörde sig om ubåtar från Nato. Några gjorde gällande att kränkningarna ingick i en amerikansk psykologisk krigföring för att driva Sverige i armarna på Nato, en lätt besynnerlig teori med tanke på att vi idag vet att Sverige i praktiken fungerade som ett slags informell alliansmedlem.
Framträdande politiker, bland dem Ingvar Carlsson, distanserade sig från utpekandet av Sovjetunionen. Den sovjetiska förklaringen till U137:s grundstötning – navigationsfel – började tillmätas trovärdighet.
Kanhända är detta anledningen till att Bengt Gustafssons bok inte har väckt någon större seriös uppmärksamhet. Gustafsson, som ägnat flera år åt att studera dokumentation och intervjua nyckelpersoner, visar nämligen att det förekom systematiska ubåtskränkningar, att Sovjetunionen låg bakom och att U137:s intrång var fullt avsiktligt.
Självfallet har Gustafsson inga konkreta bevis – ingen ubåt tvingades ju upp till ytan – men han ställer samman en övertygande indiciekedja.
Redan på 1950-talet, medan Sovjetunionen utvecklade miniubåtar på basis av erövrad tysk teknik, kom rapporter om kränkningar, varav en del bekräftades av marinstaben. Den svenska underrättelsetjänsten, som hade ett nära samarbete med Nato, vände sig på 1960-talet till USA med en förfrågan om experthjälp för att analysera uppgifterna.
Resultatet av analysen blev att Sovjetunionen bedrev ”ubåtsskola” i Östersjön. Sovjetiska besättningar tränades i svenska vatten. Ubåtarna återvände till internationellt område så fort de varnats med ”knallskott”. Det mönstret, liksom troligen ”ubåtsskolan”, upphörde i slutet av 1970-talet. Vid Utö 1980, när det kalla kriget gått in i en tillspetsad fas, manifesterades ett nytt och mer provocerande mönster.
”Med hänsyn till att inkräktaren uppträdde på samma platser och med liknande metoder både före och efter Gåsefjärden är det svårt att tänka sig att det handlar om olika inkräktare”, skriver Gustafsson.
Ubåtskränkningarna stämde överens med Sovjetunionens övriga uppträdande mot Sverige. Gustafsson pekar framför allt på de sovjetiska ”professorsfartyg”, som officiellt var avsedda för havsforskning, men vars yttre utrustning indikerade att de ägnade sig åt underrättelseverksamhet. Den tidsmässiga samstämmigheten mellan ”professorsfartygen” och ubåtskränkningarna var närmast övertydlig, särskilt när den svenska militären testade ny materiel.
Gustafsson kan i fallet Gåsefjärden stödja sig på 1995 års ubåtskommission, som efter studier på plats kom fram till att det ”är helt enkelt inte möjligt” att besättningen på U137, som egentligen hade beteckningen S-363, skulle ha kunnat missuppfatta de ljusstarka fyrarna och den upplysta bebyggelsen. Därtill sammanföll intrånget med svenska tester av en målsökande torped strax söder om skärgården.
Att ”ubåtsljud” kunde åstadkommas av minkar upptäcktes sedan ett nytt och mer känsligt hydrofonsystem hade introducerats i början av 1990-talet. Gustafsson medger att militärens trovärdighet fick sig en knäck, men lyfter samtidigt fram en självklarhet som blivit förbisedd: att detta ingalunda betyder att alla de inspelningar som gjorts emanerar från minkar.
Ett vanligt ”argument” bland tvivlarna är att det efter Sovjetunionens sammanbrott inte har framträtt några ryska vittnen. Det är fel. I ett reportage i TV-programmet Reportrarna från 1996 intervjuades till exempel tre veteraner som berättade om intrång på andra länders vatten, Sverige inbegripet, och hur fruktansvärt det kändes att vara föremål för sjunkbombsattacker.
Till saken hör vidare att den sovjetiske försvarsministern 1983 i tysthet meddelade sin svenske kollega Anders Thunborg att inga fler ubåtar skulle sändas till Sverige. Varför gjorde han det om de inte var sovjetiska? Lennart Ljung, Gustafssons företrädare som ÖB, skrev i sin dagbok:
”Det kan också tas som ett erkännande av de tidigare kränkningarna.”
Bengt Gustafsson håller öppet för att även Nato opererade i svenska vatten. Nato hade ett självklart intresse av att följa Warszawapaktens aktiviteter och mycket talar för att Natoubåtar, i samverkan med den svenska marinen, ibland användes för att testa kvaliteten på ubåtsförsvaret.
Men då torde det, enligt den militärt sakkunnige Gustafsson, ha varit västtyska och brittiska ubåtar som skickades hit, inte amerikanska. USA:s flotta var och är en så kallad Blue Water Navy, avsedd för de stora salta världshaven och inte för Östersjöns bräckta och trånga vatten.
Ända sedan början av 1900-talet har däremot tyskarna och britterna, liksom ryssarna, skaffat sig gedigna erfarenheter av Östersjön.
Här närmar vi oss möjligen skälet till de frenetiska ansträngningar som gjorts för att på senare år tona ned ubåtsfrågan. Ett exempel är den utredning under ambassadör Rolf Ekéus som av uppenbara politiska skäl tillsattes för att i efterhand bagatellisera ubåtshotet. Göran R Wallén, militär expert i utredningen, har rent av vittnat om att huvudsekreteraren i förväg krävde att intrånget i Gåsefjärden skulle framställas som oavsiktligt.
Efter det kalla krigets slut har ett långtgående och topphemligt samarbete mellan Nato och Sverige blottlagts. Huvudsyftet var att förbereda för västlig hjälp i händelse av krig. Vid en sovjetisk ockupation skulle ett svenskt exilkommando upprättas i London – med marinchefen som ÖB.
Därför hade det, menar Gustafsson, inte varit särskilt underligt om den svenska marinen bad sina motsvarigheter inom Nato om assistans med övervakning och kontroller. Precis som man på 1960-talet fått amerikansk analyshjälp. Med tanke på det nära samarbetet framstår det ­dessutom som svårbegripligt att Nato skulle ha behov av att under så utmanande former spionera på svenska vapenprov.
Natokopplingen, endast känd i en liten krets med militära och politiska beslutsfattare, var naturligtvis känslig för svenska regeringar som utåt höll benhårt på alliansfriheten. Om en Natoubåt hade tvingats upp till ytan hade samarbetet avslöjats. Detta måste följaktligen undvikas när den svenska marinen satte in verkanseld mot sovjetiska ubåtar som svarade för de storskaliga intrången.
Gustafsson mer än antyder att det ofta omtalade eldförbudet vid Mälsten under Hårsfjärdenjakten 1982 kan ha införts för att göra det möjligt för en västtysk ubåt att slinka ut, vilket i sin tur kan förklara den märkliga bristen på dokumentation från dessa dygn.
Kanske får vi aldrig reda på exakt vad som pågick i svenska vatten under de år då Sverige var som besatt av främmande ubåtar. Men Bengt Gustafsson låter oss ana konturerna av den hittills rimligaste förklaringen. För det är han värd en eloge. Och lite mer seriös uppmärksamhet än han hittills har fått.

MER ATT LÄSA:

Sanningen om ubåtsfrågan. Ett försök till analys (Santérus) av Bengt Gustafsson. Ubåtsfrågan 1981–1994 (SOU 1995:135). Life-Line Lost. The Rise and Fall of ’Neutral’ Sweden’s Secret Reserve Option of Wartime Help From the West (Santérus Academic Press) av Robert Dalsjö. http://ubatar.se.
Gå till toppen