Sverige

Stenen i ryggen blev droppen

När Malyum Salah Hashis sexåriga dotter träffades av en sten bestämde hon sig för att agera.

TOMELILLA. Vad ropar de? Jävla neger? Något med gardiner? Kanske ”Ta av dig din gardin!”?
Varför kan de inte bara sluta? tänker Malyum Salah Hashi när hon på nytt flyr undan tonåringarnas trakasserier, småspringande nerför backen mot Tomelilla centrum.
En gång vänder hon sig om:
– Jag är precis som era mammor! ropar hon.
Men de slutar inte.


Det börjar på allvar vid skolstarten, i augusti 2009. Malyum Salah Hashi är 31 år och har bott i Tomelilla i tre månader. Under sommaren har hon lärt känna gatorna, skapat dagliga rutiner.
På Banmästaregatan ligger lokalen där hon läser svenska. På Fabriksgatan finns Välagårdens äldreboende där hon jobbar som diskare i storköket. På Coop kan man köpa halalkyckling. En bit upp i backen ligger dagiset där yngsta dottern går.
Malyum Salah Hashi är lättad över att ha lyckats fly de ständiga skottlossningarna i Mogadishu. Visserligen kostade flykten henne huset som hon ärvt av sin pappa – flyktingsmugglaren tog det som betalning. Men när beväpnade milismän bröt sig in och våldtog hennes systrar insåg hon slutgiltigt att hon inte kunde bo kvar i Somalia längre.
Ungefär samtidigt som familjen Salah Hashi fick sina svenska uppehållstillstånd ringde Tomelillas flyktinghandläggare till Migrationsverket i Norrköping. En lägenhet i kommunen hade blivit ledig, så Tomelilla kunde ta emot ytterligare en flyktingfamilj.
Enligt avtalet med staten ska Tomelilla ta emot tjugofem flyktingar per år. På grund av bostadsbrist kommer kommunen sällan upp i det antalet – det brukar snarare bli mellan tio och femton.
Men ibland blir ändå en bostad ledig. Migrationsverket tackade och skickade Malyum Salah Hashi och barnen till Tomelilla.
Och nu, hösten 2009, går hon här i orten med det stora Bo Ohlsson-varuhuset och det lilla Hasse & Tage-museet och försöker få de blodiga krigsminnena att sjunka undan. Det skånska småstadslugnet gör att förutsättningarna känns goda.
Fast när hon närmar sig högstadieskolan Kastanjeskolan drar magen ihop sig av obehag. Dotterns dagis ligger intill och hon måste gå förbi skolan två gånger per dag. Flera av eleverna intresserar sig för henne, på ett hånfullt vis. Ibland är de ett gäng på tio–femton personer som tittar och pekar. Mest killar, men även några ­tjejer.
De är barn, tänker hon. Stora barn. Tretton, fjorton, femton år. De ropar saker. Fula ord. ”Neger” känner hon igen. Hon förstår också att flera glåpord anspelar på hennes slöja, som är av den halvkroppsmodell som ibland kallas khimar.
Snart lär sig Malyum Salah Hashi att gå omvägar runt skolan. Det hjälper inte. Eleverna väntar på henne, har lärt sig när hon brukar komma. De söker upp henne, följer efter henne med sina rop och elaka miner.
Hon försöker tänka på trakasserierna som en obehaglighet i ett annars fridfullt samhälle. Tomelilla är mitt hem nu, intalar hon sig.
Under vintern trappas förföljelsen upp. Eleverna kastar snöbollar på Malyum Salah Hashi och hennes sexåri­ga dotter. De fortsätter skrika saker om hennes slöja.
När snön smälter på våren går några av killarna över till att kasta sten, ka­stanjer och vattenballonger. Hon känner igen dem nu. Främst är det två pojkar som är drivande.
En dag träffar en sten henne i huvudet. Det blir en bula. Eleverna fortsätter stenkastningen. De har tagit det till nästa nivå. Tre gånger träffas Malyum Salah Hashi av stenar. Det gör ont. Hennes barn blir rädda.
– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?
Hon vet inte vad hon ska svara. Hon skulle vilja tala med elevernas föräldrar, men de syns aldrig till.
När hennes sexåriga dotter träffas i ryggen av en sten känner Malyum Salah Hashi att hon måste agera. Hon pratar med personalen på den äldre dotterns skola. När skolsköterskan får höra om förföljelsen ringer hon rektorn på Kastanjeskolan, Mats Wermelin.
– Du måste polisanmäla, säger rektorn.
Det gör skolsköterskan, den 31 maj 2010. Med hjälp av en tolk ser hon till att Malyum Salah Hashi beskriver vad hon varit med om, och talar sedan med polisen. Malyum Salah Hashi kan peka ut flera av förövarna och vet var en av dem bor, säger skolsköterskan till polisen.
Den snart årslånga förföljelsen rubriceras av polisen som misshandel och hets mot folkgrupp. Eftersom brotten har rasistiska inslag klassas de som hatbrott.


Hatbrott är en benämning på alla brott med främlingsfientliga eller homofobiska motiv. Om ett brott klassas som hatbrott räknas det enligt brottsbalken som en försvårande omständighet vid bedömning av straff.
– Hatbrott prioriteras eftersom det handlar om att värna elementära mänskliga rättigheter, har Stefan Sintéus, taktisk ledare för polisen i Skåne, förklarat.
En vecka efter skolsköterskans anmälan om förföljelsen av Malyum Salah Hashi kryssar en polis i en ruta på en blankett: ”Förundersökning inleds ej”. Orsaken kryssas i en annan ruta: ”Spaningsuppslag saknas”.
Då har polisen inte genomfört ett enda förhör.
Tio dagar senare gör polisen ändå ett telefonförhör med Mats Wermelin, rektorn på Kastanjeskolan. Han känner till trakasserierna. Flera elever har berättat om dem. Rektorn tror sig veta vilka elever som varit drivande. Han ger polisen deras namn.
Dagen efter förhöret med rektorn – den 17 juni – kryssar Ystadpolisen i en ny ruta på en blankett: ”Ej spaningsresultat”. Den tunna akten förpassas till arkivet.
När Sydsvenskan ringer kriminalkommissarie Göran Schön, som ledde förundersökningen och beslutade att lägga ner den, minns han inte ärendet.
– Var det i maj–juni, sa du?
Ja. En mamma med dotter som vid upprepade tillfällen blev trakasserade när de gick förbi Kastanjeskolan. Eleverna kastade snöbollar och stenar och ropade ”Ta av dig din gardin”.
– Nej, jag minns inte. Snöbollar i juni?
Nej, det var på vintern. När snön smälte övergick de till att kasta sten.
– Jaså. Jaha.
När Göran Schön knappat fram ärendet i datorn säger han:
– Nej, vi kan inte få någon fälld för det där. Vi har inga misstänkta.
Mamman trodde ju att hon kände igen ett par av eleverna. Har ni låtit henne titta i skolkataloger?
– Nej, någon sådan fotokonfrontation har vi inte gjort.
Varför inte?
– Man tror att de är yngre än femton år och då går det ändå inte att få dem fällda.
Fanns det inte en uppgift om att någon av förövarna hade fyllt femton?
– Jo, jag ser här att en av dem visst skulle kunna vara det. Men, nej, någon fotokonfrontation har vi inte gjort.
Har ni lämnat över ärendet till socialtjänsten?
– Nej, det kan jag inte se att vi har gjort. Har inte skolan gjort det? Polisen ska väl inte ha ansvar för allt.
Ni pratade aldrig med mamman, brottsoffret?
– Nej. Nej.
Varför inte?
– Vi har begränsade utredningsresurser. Jag bedömer var vi ska sätta in dem. Men det är klart att jag gör fel ibland.
Detta är ju hatbrott som drabbat mamman och hennes barn under lång tid. Hatbrott ska vara särskilt prioriterade. Vad betyder det?
– Naturligtvis betyder det något. Men jag fick just direktiv från min chef om att prioritera brott som äger rum ute i offentliga rum. Snart är allting prioriterat, säger kriminalkommissarie Göran Schön.
Den ende person som förhörts av polisen är alltså Kastanjeskolans rektor Mats Wermelin.
– Jag serverade polisen allt på ett fat. Jag berättade vilka som troligen gjort det här och erbjöd polisen att komma hit. Det är för jävligt att de bara lade ner ärendet.


När Mats Wermelin blev rektor för Kastanjeskolan 2007 syntes hakkors och rasistiskt klotter överallt. I korridorerna, på toaletterna och i klassrummen. Ett gäng nazister spred rädsla på skolan, och det var ofta bråk mellan ett etniskt svenskt grabbgäng och en liten grupp invandrarelever som kallade sig Blattarna.
– Det svenska gänget kallade sig Bönderna. Det var regelrätta slagsmål mellan ”Blattarna” och ”Bönderna”. Gängen hämtade storebrorsor som också slogs, berättar Mats Wermelin.
De organiserade nazisterna – ett tiotal, enligt rektorn – har slutat på Kastanjeskolan nu. Hakkorsen är borttvättade och bannlysta (även om man på elskåp runt skolan fortfarande kan se en och annan svastika).
Mats Wermelin berättar att ”Bönderna” och ”Blattarna” faktiskt slutade slåss. Skolledningen fick dem att spela fotboll och basket mot varandra istället. Sedan utmanade ”bönder” och ”blattar” tillsammans skolans personal på match.
Rektorns ögon glimmar till vid minnet av den feelgood-filmartade scenen av idrottslig försoning och förbrödring. Som alla rektorer vill han känna sig stolt över sin skola. Men när vi i samtalet återvänder till Malyum Salah Hashi slocknar blicken igen.
Rektorn vet att det finns elever på skolan som ogillar utlänningar. Han vill inte släta över något. Polisen må ha lagt ner Malyum Salah Hashis ärende, men Kastanjeskolan gjorde en egen utredning.
Skolans ledning talade med föräldrarna till de pojkar som av andra elever utpekats som skyldiga till stenkastningen.
– Föräldrarna trodde på att det hade hänt. Och en elev erkände faktiskt att han kastat.
Ändå fortsätter trakasserierna mot Malyum Salah Hashi i Tomelilla än idag. Hennes dotter har slutat på förskolan, så hon slipper passera Kastanjeskolan. Men flera gånger har hennes plågoandar sökt upp henne. På orten och hemma.
– De bultade på dörren och fönstret och skrek hotfulla saker. Mina barn vågade inte leka på gården efter det.
En granne gav henne telefonnumret till polisen. Nästa gång killarna kom försökte hon larma – men polisens telefonist förstod inte hennes knackiga svenska. Hon har ändå märkt att det kan funka att ta upp telefonen och högt ropa ”Nu ringer jag polisen!”.
– Då sticker de.
Rektor Mats Wermelin kommer ursprungligen från Stockholm och bor i Höllviken. Det finns en större främlingsfientlighet på skånska landsbygden, säger han.
– Toleransen mot utlänningar är mindre, trots att det finns jättefå invandrare här.
Eller kanske är det just därför, funderar Mats Wermelin vidare.
– Man möter människor med annan bakgrund alldeles för lite. Då är det lätt att måla ut de främmande som hot, som något farligt.
Varifrån kommer hatet?
– En hel del handlar om föräldrarnas värderingar, ärligt talat.
En lärare på skolan berättar om ett samtal med en elevs pappa. Problemet var att eleven skolkade från gymnastiklektionerna. Men pappan avbröt läraren:
– Se till att få bort alla utlänningar härifrån så blir det nog bra.
I Kastanjeskolans skolval i höstas vann Sverigedemokraterna, med 31 procent av rösterna. Rektor Mats Wermelin är bekymrad över att ett tydligt antimuslimskt parti blev störst på hans skola.
– SD:s sätt att tala om muslimer är inte förenligt med den demokratiska värdegrund vi vill förmedla.


Strax efter klockan tio på valkvällen den 19 september kliver Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson i triumf upp på scenen på partiets valvaka på restaurang Thomas Bord i Stockholm. Stämningen bland partiarbetarna nedanför scenen är extatisk.
– Föd mitt barn, Jimmie! ropar en skämtare.
Partivännerna hoppar upp och ner. De börjar spontant skandera hejaramsor, som på hockeymatch:
– Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la! Jimmie Åkesson, shaaa-la-la-la-la-la!
När partiets vallåt spelas utbryter allsång:
– Vi drar hand i hand, vi vandrar kvinna man, vi tar tillbaaaka VÅRT LAAAND!
När Sverigedemokraterna efter 22 år till slut kommer in i riksdagen är det efter en valkampanj vars spetsigaste udd riktats mot islam och muslimer.
I SD:s valfilm framställdes muslimska kvinnor med barnvagn som hot mot svensk välfärd i allmänhet och spröda pensionärer med rollator i synnerhet.
Filmens retorik var grov även med SD-mått. Många associerade till nazistiska filmer om judar som utsugare och samhällsförstörare (fast dåtidens judar bytts ut mot muslimer). Men filmen var en logisk konsekvens av hur många sverigedemokrater ser på muslimer: som främlingar som vill skada det svenska samhället.
Även ett dagsgammalt spädbarn kan vara hotfullt i SD:s värld – om bebisens föräldrar har fel efternamn.
Så här bloggade riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) den 2 januari i år, med en länk till Sydsvenskans artikel om nyfödda Mariama, årets förstfödda Malmöbo:
”Första barnet i Malmö 2011 heter föga förvånande Ahmed i efternamn. Symptomatiskt för Malmö – symptomatiskt för islamisering – symptomatiskt för den demografiska bomben.”
Bloggposten fick snabbt uppskattande kommentarer från Kent Ekeroths sympatisörer. ”I Sverige ska vi ha helsvenskar. Inga andra!” skrev någon. Andra kommentarer löd ”Sverige är under angrepp från främmande makt” och ”Kvinnans livmoder är vapnet!”.
I sitt tal på partiets landsdagar jämförde Kent Ekeroth sin och SD:s kamp mot islam med Winston Churchills kamp mot nazismen. Muslimerna måste stoppas, slog Ekeroth fast, annars kommer svenskar att ”tvångskonverteras och leva som dhimmis, andra klassens medborgare, under förnedrande apartheidlagar eller dödas”.
Den här vi-och-dom-retoriken, där muslimer inte betraktas som riktiga svenskar utan som sabotörer med en dold agenda, har visat sig politiskt framgångsrik i många länder. Danska Pia Kjærsgaard, nederländske Geert Wilders och franske Nicolas Sarkozy har alla vunnit anhängare genom att varna för muslimer.
Att det finns en utbredd svensk motvilja mot muslimer har visats i flera undersökningar. Men ökar eller minskar motviljan? Bilden är splittrad. För tjugo år sedan var svenskar betydligt mer skeptiska än idag till både muslimsk invandring och moskébyggen. Samtidigt visar Forum för levande historias omfattande rapport om intolerans bland gymnasieelever att inställningen till judar och muslimer hårdnat.
En av fem gymnasieelever uppger sig vara tydligt negativa till muslimer. En lika stor andel är negativa till judar.
Hatet drabbar främst personer som med sin klädsel visar sin religiösa tillhörighet. Sydsvenskan berättade nyligen om rabbinen Shneur Kesselman, vars chassidiska kläder, svarta hatt och långa skägg gör honom till en måltavla för antisemiter i Malmö.
Muslimska kvinnor med slöja märker intoleransen på ett liknande vis, ute på gator och torg.
Nyligen offentliggjorde Mattias Gardell, professor i religionshistoria vid Uppsala universitet, en tidigare opublicerad svensk undersökning från 2008, där 250 praktiserande muslimer mellan femton och trettio år fått svara på frågor om sina upplevelser av hat, hot och trakasserier.
Nio av tio uppger att de utsatts för obehagligheter på offentlig plats av människor de inte kände. I princip samtliga kvinnor med slöja är drabbade. Exempel på saker de får höra:
”Påskkärring!” ”Spöke!” ”Terrorist!” ”Jävla muslimer!” ”Mördare!” ”Åk hem!”
Men det stannar inte alltid vid glåpord.


Just nu utreder Lundapolisen ett våldsbrott i Södra Sandby, där en trettonårig flicka på väg till skolan en septemberdag attackerades av två jämnåriga pojkar.
Enligt polisanmälan började pojkarna knuffa och dra i flickan. De drog upp hennes tröja och rispade henne på magen med nycklar. Angriparna försökte även dra ner hennes byxor. Misshandeln fortsatte med att
pojkarna drog fram flickans hår som täcktes av en slöja.
Den trettonåriga flickan gjorde motstånd men föll omkull. Liggande på marken fick hon ta emot flera sparkar. Hon blödde från underlivet och fick uppsöka läkare.
Enligt rektorn har flickan tidigare trakasserats för att hon bär slöja.
Attacken i Södra Sandby, förföljelsen av Malyum Salah Hashi i Tomelilla eller bara känslan av att man är annorlunda och får konstiga blickar i mataffären – det är sådant som får muslimer att söka sig till större städer, med en mer blandad befolkning.
Men även i Malmö kan en muslimsk kvinna räkna med att bli utsatt. I undersökningen ”Ensamma och främmande i staden” har Johanna Sixtensson vid Malmö högskola intervjuat nitton Malmökvinnor som bär slöja om upplevelser på gator och torg. Samtliga har trakasserats. Flera säger att de undviker områden i Malmö som känns mindre trygga, som Limhamn, Västra hamnen och Lilla torg.
Dewi, en av de intervjuade kvinnorna, berättar om ett möte med en obekant kvinna i 50–55-årsåldern:
”Hon saktar in sin cykel för att, som jag trodde, fråga om vägen. Istället häver hon ur sig ’muslimfitta!’. Jag ropar efter henne: ’du stanna, vi måste prata’ men hon cyklar bara snabbt vidare.”
”Vi måste prata”, säger Dewi till den okända person som kallat henne muslimfitta.
Hon hoppas att samtalet ska förvandla henne till en människa i hatarens ögon.
Det är även Amna Ismail Abdulkarims strategi.


– Jag skulle handla valnötter på Ica på Möllevången, men hittade ingen sked så jag tog nötter med händerna. Plötsligt slängde en kvinna en sked på min hand och skrek: ”Här! Du har smutsiga händer och ska ta med den här!”. Så gick hon. Alla stirrade, mina barn undrade. Jag följde efter kvinnan och hann ifatt henne vid statyn av Sillagumman. ”Du har rätt”, sa jag. ”Jag har säkert bakterier på mina händer, som alla andra. Men kunde du inte ha sagt till på ett annat sätt?” Då sa hon förlåt och började gråta. ”Jag har blivit av med mitt jobb och är arg på allt”, sa hon.
Amna Ismail Abdulkarim bjuder på en kopp te på sin arbetsplats, förskolan Maryhill i Hermodsdal. De flesta barnen är hämtade och förskolan håller på att stänga.
Hon växlar mellan god svenska och perfekt amerikansk engelska. Amna Ismail Abdulkarim har läst engelsk litteratur på universitetet och jobbade länge som tolk på det amerikanska kulturcentret i Bagdad.
I Malmö har hon skolat om sig till grundskollärare.
– När jag var liten drömde jag om att bli pilot eller ambassadör.
På sätt och vis är hon en sorts ambassadör, menar hon. När hon träffar muslimskeptiska svenskar vill hon visa att muslimer inte är en annorlunda sorts människor. Och när hon möter muslimer som lider av vad Amna kallar ”västofobi” – misstro och rädsla för västvärlden – uppmanar hon dem att börja umgås mer med icke-muslimer.
– Jag har både en stark muslimsk identitet och en stark svensk identitet. Jag känner stor lojalitet med Sverige. Det här landet öppnade sina armar för oss.
Amna Ismail Abdulkarim ser sig inte som ett offer utan som en rakryggad jämlike, en medborgare med rättigheter och skyldigheter. Det är därför hon inte viker undan när hon utsätts för något obehagligt.
Som när en dam i businessdräkt började dra i hennes slöja, en vacker försommardag på Södergatan. Kvinnan skrek:
– Varför har du slöja på dig? Det har inget med islam att göra. Stick hem till ditt land!
– Vart? frågade Amna Ismail Abdulkarim.
– Åk till Iran eller Saudiarabien! fräste kvinnan.
– Jag är en svensk kvinna.
Svaret provocerade damen. Hon vände sig till människorna runt dem och ropade:
– Kolla, hon säger att hon är svensk!
Amna Ismail Abdulkarims sexåriga dotter började gråta och hon själv tappade greppet en smula. Hon minns att hon ropade till förbipasserande att hon visst var svensk:
– Jag lovar er! Jag läser på Malmö högskola!
Livet som muslim i Sverige blev inte lättare efter att Taimour Abdulwahab sprängt sig till döds i centrala Stockholm den 11 december förra året. Efter dådet skrev riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD):
”I vanlig ordning kommer [debattören] Dilsa Demirbag-Sten och babblar om att vi ska inte skuldbelägga en hel grupp bla bla bla. Varför inte?”
Sådant retar Amna Ismail Abdulkarim. Vad har hon med en våldsam galning att göra? Men hon misstänker att hon ändå kommer att få frågan, så hon har förberett ett svar:
– Lasermannen var svensk, men jag frågade inte er hur ni såg på hans mord.


Det är julavslutning i sfi-klassen i Tomelilla. Kommunens flyktingsamordnare Jasmin Mrgic delar ut intygen.
– Abbas, du har klarat nivå B och ska fortsätta på nivå C. Malyum, du har klarat nivå A och ska fortsätta på nivå B.
Nu läggs sfi-undervisningen ner i Tomelilla. Malyum Salah Hashi och de andra eleverna kommer att få åka till Ystad i fortsättningen, berättar Jasmin Mrgic.
– Ni som jobbar i Brösarp, ni har redan busskort. För er andra betalar Tomelilla kommun busskort den förs­ta terminen. Men ni har alla jobb och tjänar pengar. I höst kanske ni får betala busskortet själva.
Malyum Salah Hashi fingrar på sitt sfi-intyg. Hon tänker på Malmö, drömmer om att flytta dit. På samma sätt känner Abdijabbar Omar Kulmie, en somalisk man med stilren Kangolkeps. Han kommer från miljonstaden Mogadishu.
– Tomelilla bra – Malmö mycket mycket bra. Jag är en city boy och åker till Rosengård two times a week, säger Abdijabbar Omar Kulmie.
De andra somalierna i rummet försvarar Tomelilla.
– Tomelilla är bättre. Här får man jobb, en stor lägenhet och barnen lär sig prata svenska, säger Sahra Ibrahim som jobbar på ett äldreboende i Brösarp.
Hon har inte upplevt rasism i Tomelilla, säger hon. Kanske, funderar hon, beror det på att hon har en annan typ av huvudbonad än Malyum Salah Hashi: en mindre, blommig sjalett.
Malyum Salah Hashi ler uppgivet. Hon får stå ut med förföljelsen, ser inga alternativ. Polisen hjälpte henne inte. För att flytta till Malmö krävs pengar och bostad. Tomelilla är ändå okej jämfört med blodiga Mogadishu, tänker hon.
Ibland tar hon pågatåget till Malmö, för att köpa halalkött på Mix Food på Rosengård. Hon njuter.
Ingen kastar sten.
Ingen ropar ”neger”.
Ingen säger att hon ska ta av sig sin gardin.
Gå till toppen