Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Juholts fataliteter

Håkan Juholt har inlett starkt som ny socialdemokratisk partiledare. I varje fall anser han det själv. Dessutom är Juholt ”överraskad över att jag var så väl förberedd på allt”. Det säger han i en stor intervju med Expressens Cecilia Hagen, publicerad förra söndagen.

Bild: Foto: Jessica Gow/Scanpix
Kanske tänker Juholt på sitt linjetal vid partikongressen den 26 mars, levererat med patos och mottaget med stormande bifall. Möjligen tänkte han också på omvalet i Västra Götaland den 15 maj. Att Socialdemokraterna undvek ännu ett nederlag är en fjäder i hatten för Juholt, som kampanjade med gott humör.
Men det är en sak att hålla brandtal inför politiska trosfränder, en annan att locka nya väljare, och det är tveksamt om man kan dra nationella slutsatser av ett regionalt omval med 43 procents valdeltagande.
I själva verket har Håkan Juholt haft en skakig start. Hugskotten, reträtterna och pinsamheterna har avlöst varandra. Och under tiden har jag gång på gång gripits av deja vu:
Jag har sett honom förut, fast i en annan skepnad. Var? I TV, så mycket står klart, men i vilket sammanhang? Kan det vara en av Juholts företrädare? Som ny partiordförande – och därtill regeringschef – uppvisade Göran Persson snarlika drag. Men det gick snabbt över och han blev statsman. Det här är värre, mycket värre.
Det blev fel redan i kongresstalet. Juholt förklarade att Socialdemokraterna skulle utvärdera pensionssystemet tillsammans med LO, Saco och TCO och lät förstå att pensionerna blir en stridsfråga i valet 2014. Saco och TCO, måna om sitt oberoende, sköt naturligtvis idén i sank.
Därefter var det fastighetsskatten, denna politiska plåga för Socialdemokraterna. Juholt öppnade för en ny ”modell” för fastighetsbeskattning, men fick mothugg från verkställande utskottet.
Fast mest besvärande, inte minst för ett parti som alltid slutit upp bakom FN-tanken, är Libyen.
Med bisarra argument om ”drogade barnsoldater” tvingade Juholt fram att de Gripenplan som används i den FN-sanktionerade operationen för att skydda Libyens civila bara får genomföra spaningsuppdrag. Sedan, på första maj, sade han att de svenska planen skall dras tillbaka när riksdagsmandatet löper ut i sommar, även om Sverige skall ta sin ”del av kakan”, ett häpnadsväckande språkbruk i en fråga som gäller liv och död för tusentals människor.
Efter kritik från andra socialdemokrater, bland dem förre utrikesministern Jan Eliasson, retirerade Juholt till en ny position: Sverige kan medverka med marina stridskrafter. Men sådana efterfrågas inte av Nato, som leder operationerna. Istället har Nato stort behov av just den spaningskapacitet som Sverige bidrar med.
Eftersom insatsen mot den mordiska Kaddafiregimen i Tripoli baseras på ett beslut i FN:s säkerhetsråd, resolution 1973, innebär Juholts linje, om det nu är en linje, att Socialdemokraterna i praktiken överprövar FN; han anser sig uppenbarligen vara bättre informerad om behoven i Libyen än någon annan.
Bakgrunden till det bedrövliga skådespelet är, enligt Fokus, att försvarsutskottets nye ordförande Peter Hultqvist motsätter sig Libyeninsatsen. Och han har en skuld att kassera in: Hultqvist, ordförande för Dalarnas S-distrikt, var involverad i de intriger som ledde till Juholts upphöjelse.
Följaktligen har Håkan Juholt, av partiinterna skäl, underminerat den tradition av bred enighet i utrikes- och säkerhetsfrågor som tjänat landet väl.
Också annat förstärker intrycket av att S-ledaren har dåligt omdöme.
I påskas satt en semestrande Juholt och skroderade i en bar i Istanbul, där svenska turister hörde vad han sade. Juholt klagade på sin Martini, hånade statsminister Fredrik Reinfeldt (M), berömde sig själv och idiotförklarade en partikamrat, låt vara att han efteråt förnekade det sistnämnda. Och häromdagen dömde han ut den förre justitieministern Thomas Bodström, aktuell med boken Inifrån, som ”medioker deckarförfattare”.
Juholt verkar inte ha förstått att en politiker som gör anspråk på statsministerposten bör uppträda med ett visst minimum av stil och värdighet.
De utnämningar som följde på Juholts tillträde omges av frågetecken. Kunniga och erfarna politiker som Thomas Östros och Sven-Erik Österberg har fösts åt sidan – i Östros fall under förödmjukande former – medan de nya namnen hämtas från partiets tredjesortering. Juholt må bullra tomt om kulturens betydelse, men med honom skingras socialdemokratins stolta bildnings- och kunskapsarv för vindarna.
Den nye ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich kan ungefär lika mycket om ekonomi som Peter Hultqvist kan om försvar och säkerhet. Juholt hade rimligen ett finger med i spelet när Karin Wanngård presenterades som oppositionsledare i Stockholms stadshus. Hon började med att förolämpa en hel yrkeskår, försäljarna, och fick genast be om ursäkt. Den nya gruppledaren i riksdagen, Carina Moberg, har inte gjort några djupare parlamentariska avtryck.
Själv kom Håkan Juholt från ingenstans till partiledarposten. Trots många år i riksdagen – han valdes in 1994 – utsågs han aldrig till minister och har i stort sett bara sysslat med försvarspolitik, vilket gör hans turer i Libyenfrågan ännu märkligare.
Juholt fanns inte med på listan när den initierade Christer Isaksson radade upp sannolika statsråd i en rödgrön regering efter valet 2010 i boken Den nya vän(S)tern. Och i Erik Fichtelius intervjusvit med Göran Persson, Aldrig ensam alltid ensam, nämns han en gång på drygt 600 sidor.
Håkan Juholts enda merit tycks ha varit att han ogillade Mona Sahlin sedan han snuvats på posten som partisekreterare. Därför var han en lämplig person att lyfta fram för de traditionalister som tog makten i partiet efter det svidande valnederlaget 2010, trots att de själva hade orsakat katastrofen genom att tvinga Sahlin att inkludera Vänsterpartiet i koalitionsplanerna. Om man skall kalla det en kupp eller inte kan diskuteras, men på det hela taget hamnar nog Thomas Bodström nära sanningen när han beskriver processen i sin öppenhjärtiga bok.
Inget av detta påverkar dock Håkan Juholt. I Expressen lägger han ut texten i enlighet med Shakespeares berömda iakttagelse:
Upp flyga orden, tanken stilla står.
Han beskriver sig själv som ”vansinnigt beslutsför” och har, enligt egen utsago, ”en förmåga att ta in allt” på samma gång:
”Som nu. Jag pratar med dig samtidigt som jag hänger med i vad folk har för sig utanför fönstret.”
Där andra ledande politiker upprätthåller en privat sfär dundrar Juholt på om hur han fick 800 svar på sin kontaktannons på nätet och om hur den nuvarande särbon sedan ”gick till kvartsfinal, semifinal, final och vann”, varpå det bar iväg på parets första semester. Till Vitryssland.
Om Juholt inte blir statsminister tar han det inte personligt, säger han, ”för då är det en mycket större förlust, en förlust för landet”.
Cecilia Hagen, veteran i intervjubranschen, noterar att Juholts pressekreterare ”ser oavbrutet nervös ut”. Man förstår varför.
Vem är nu detta? Var och när har jag sett honom i TV?
Svenska Dagbladet jämförde nyligen Juholts Libyenkrumbukter med kultserien Pang i bygget. Visst påminner det lite om när den uppskruvade Basil Fawlty snubblar omkring i hotellreceptionen. Men det stämmer ändå inte. Där Basil Fawlty är omväxlande kolerisk och inställsam är Håkan Juholt jovialisk och jordnära. Och Basil är egen företagare.
Ett tag funderade jag på George Costanza, en av Jerry Seinfelds vänner i komediserien Seinfeld. George har, liksom Juholt, en uppfattning om sig själv som inte står i paritet med verkligheten. Det mesta ­George företar sig går snett och ofta lyckas även han framkalla så kallad sekundärskam. Ändå passar han inte riktigt in på Juholt. Costanza är bittert förgrämd; Juholt är en glad lax.
Men så, under läsningen av Expressen­intervjun, dyker han upp, huvudpersonen i en TV-serie som var populär på 1970- och 1980-talen:
Ständigt pladdrande rakt ut i luften. Ständiga teorier om hur allt egentligen hänger ihop och fungerar. Ständiga klavertramp. Det bredbenta, tanklösa skrävlandet som ofelbart slår tillbaka.
Särskilt ett avsnitt tränger sig på.
Över en tallrik cornflakes säger han till sin mor – de bor ihop – att om bara Leonid Brezjnev kommer in genom dörren så ordnar sig allt:
”Det hade tagit mig fem minuter att lösa den här världsgrejen.”
När modern tvivlar grips han av eftertanke:
”Tio minuter då.”
Om några år kan han vara svensk statsminister:
Marve Fleksnes.

MER ATT LÄSA:

Den nya vän(S)tern. Åt vilket håll går Socialdemokraterna? (Ekerlids Förlag) av Christer Isaksson. Aldrig ensam alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006 (Norstedts) av Erik Fichtelius. Inifrån. Makten, myglet, politiken (Norstedts) av Thomas Bodström.
Gå till toppen