Digitalt & teknik

”Jag tycker inte att jag skräms”

Fritidsledaren Mats Andersson är ständigt anlitad av skolor och till och med av polisen för att berätta om hur nätpedofiler agerar mot barn. Behjärtansvärt? Kanske. Men framför allt lönsamt.

Mats Anderssons föreläsning börjar redan innan eleverna har satt sig.
Projektorn visar en bild på en medelålders man med skägg. Hans ögon är skymda av en svart delvis anonymiserande ruta. Ovanför ett citat:
”Jag gillar yngre tjejer, helst mellan 13–16. Jag vet inte varför. Dom är lite speciella spännande lite fnittriga och luktar tuggummi.”
Det är en vanlig majtorsdag på Storkskolan i Blentarp. Mats Andersson, en gång fritidsledare, numera föreläsare om ungas nätbeteende och nätpedofiler, kommer att ha en verklig heldag. Han börjar med eleverna – tjejerna för sig och killarna för sig, han vill ”inte lära dem samma saker”, som han säger, och påpekar också hur olika tjejer och killar är. De lyssnar olika, säger han, frågar olika. På eftermiddagen lyssnar lärarna, och på kvällen föräldrarna.
Föreläsningen går i ett rasande tempo. Mats Andersson visar exempel och bilder och sajtadresser i en hastighet som gör det svårt att hänga med. Men detta, bland annat, berättar han:
Han säger att han föreläser för mellan tretusen och fyratusen personer i veckan. Det skulle alltså bli minst sexhundra lyssnande om dagen, fem dagar i veckan. Han samarbetar med ”polisens underrättelsetjänst över hela landet”. Han samarbetar med Scotland Yard och NYPD, polisen i New York, och så Rädda Barnen förstås. Han säger att vi har cirka 240 ungdomssajter i Sverige, och  att han själv är aktiv på ”de 70–80 största”. Han berättar att pedofiler jagade barn via en numera nedlagd del av Bolibompawebben och beskriver pedofilers raggningsteknik via Facebook på ett sätt som sedan flera år är tekniskt omöjligt.
Och han visar en del exempel från sajter som inte längre finns.
Mats Andersson är 46 år och var tidigare chef för fritidshemsverksamheten i Trelleborgs kommun. Lite av en slump började han förstå att internet kunde vara en farlig miljö för barn – och lämnade snart sitt jobb, för att i stället föreläsa om farorna på webben.
Han har handfasta och konkreta råd till barnen. Använd inte ert riktiga namn. Tro inte att ni ska lösa problemet själva om någon tar kontakt med er på ett oönskat sätt. Fråga mamma och pappa. Fråga någon på skolan, så kan skolan förmedla en kontakt med Netscan.
Netscan är Mats Anderssons företag. Han driver Netscan sedan 2004.
– Jag hade tre alternativ: Att starta någon sorts verksamhet kring extrem överlevnad i skog och mark, som är min hobby, att driva ett gatukök, eller att göra det här. Första året räknade jag med att kanske kunna omsätta 50  000 kronor.
Det gick snart bättre. Runt två miljoner kronor om året är den siffran nu.
Hur gör du när du kartlägger nätpedofilers beteende?
– Jag registrerar mig och gör en profilsida på någon av de mest populära sajterna. Jag använder oftast gamla bilder på bekanta, jag har till exempel en barnbild på min fru, och låtsas då vara till exempel en trettonårig tjej. Sedan tittar jag runt och ser vem besöker vem. På kamrat.com kan man se hur många män mellan 30 och 65 som är inloggade just nu, och tittar jag på varenda man i den åldersgruppen så lämnar jag ett ”fotavtryck” där. Då blir man kontaktad inom en timme av sex–sju stycken, ett par av dem kan vara intressanta. De använder olika tillvägagångssätt, det är det som är intressant. Hur gör de som försöker närma sig barn? Jag chattar och skriver fram till att personen berättar för mig vem han är. Och då berättar jag vem jag är och var jag kommer ifrån, och att konversationen kommer att användas i utbildningssyfte.
Slår du också larm?
– Om jag skulle mejla sajtägaren varje gång något sådant händer, så skulle jag inte göra något annat. Men när någon verkar vara lite mer effektiv eller skicklig, då slår jag larm.
Har någon dömts för brott efter ditt wallraffande som barn?
– Inte som jag konkret kan visa. Jag polisanmäler ingen, det får sajtägarna göra i så fall. Jag är utbildare, inte pedofiljägare.
Du säger att pedofiler jagar barn via Bolibompawebben. Hur?
– De hade ett spel som hette ”Hundparken”, där man kunde chatta genom pratbubblor. Det är nedlagt nu.
Du säger att du är aktiv på de 70–80 största ungdomssajterna i Sverige – kan du ange vilka de sajterna är?
– Javisst, det finns totalt 240 sajter ungefär, och jag kan ge dig listan, men jag vill inte se den publicerad. Jag vill heller inte ange någon sajt som särskilt bra eller dålig. Man kan råka lika illa ut på Bilddagboken som via MSN.
(Mats Andersson visar dock inte listan, inte när vi ses, och inte under tiden mellan intervju och publicering, trots upprepade påstötningar.)
Du berättar om nio fall av sexuellt utnyttjande via sajten Habbo, i samtliga fall ska offren vara pojkar födda år 2000, säger du i ditt föredrag. Finns det någon polisutredning där man kan läsa mer om det? Någon dom?
– Nej, ingen dom, och jag vill inte berätta vem hos polisen som har ärendet. Det är en känslig värld. Men jag kan be min kontakt hos polisen att höra av sig till dig.
(Det sker heller inte, och Sydsvenskan har inte kunnat bringa klarhet i om någon sådan utredning föreligger.)
När du säger att du samarbetar med ”polisens underrättelsetjänst”, vad menar du då?
– Jag menar det som i pressen kallas ”barnpornografigruppen”. Dit ringer jag när det är något som kräver att jag säger: ”Hej, hur gör jag nu?” Ett exempel från verkligheten: En familj hör av sig till mig. Deras fjortonåriga tjej berättar om en friidrottstränare som har närmat sig henne, men ännu kanske inte passerat någon gräns i laglig mening. Föräldrarna känner frustration, då ringer jag och frågar polisen om det finns något jag kan göra. 
Ditt ”samarbete” med NYPD, hur ser det ut?
– Jag har varit och föreläst hos dem, och även varit i Washington DC, hos en gigantisk frivilligorganisation för utnyttjade och försvunna barn. Scotland Yard i England besökte jag 2005 eller 2006, för informationsutbyte åt bägge håll.
Det händer att Mats Andersson får kritik för sitt arbete. För lite, tycker han själv, för kritik kan man ju lära sig av.
– Detta är nog första gången som en journalist har frågat efter mer fakta.
Så vad säger du till dem som tycker att din argumentation blir svagare av att du använder exempel från nedlagda sajter?
– Tja, jag använder till och med ett exempel från Lunarstorm, eftersom det är så vansinnigt bra för det vi ska prata om. Jag använder sällan en bild som faktablad, utan som illustration.
Och vad säger du till dem som tycker att du överdriver farorna?
– Jag tycker inte att jag skräms. Jag brukar jämföra internet med att vara ute i trafiken. Oftast går det bra – men man kan bli påkörd.
Några generella datorförbud för barn tror Mats Andersson inte på. 
– Barn kommer alltid att göra saker som deras föräldrar inte förstår, men åldern sjunker på Facebook, och för första gången ser vi att mamma och pappa och barnen är på samma sajt. Ge mig ett par år till så vet jag att jag pratar för föräldragrupper som förstår det här på ett helt annat sätt.
Elza Dunkels är internetforskare vid Umeå universitet. Hon är bland dem som har svårt att ta Mats Andersson på allvar.
– Han har säkert ett gott syfte, och det är ett generellt problem i den här branschen. Personer som jag i egenskap av forskare tvingar kritisera för att de inte har på fötterna, de vill egentligen väl. Då blir jag den onda som kritiserar. Men Mats Andersson riskerar att skada mer än han hjälper, säger Elza Dunkels.
Hon fortsätter:
– Mats Andersson har hållit på länge men inte uppdaterat sig, det är mitt intryck. Ett exempel kan vara rådet ”använd inte din rätta identitet”, som många med honom ger. Men då måste man fråga sig hur det funkar i praktiken. Det är ju ett råd som inte är möjligt att följa på de flesta håll i dag! De största sajterna bygger på det sociala. På 90-talet trodde man att de här förövarna letade efter bilder de blev intresserade av, och sedan försökte hitta personen bakom. Något sådant fall har jag hittills inte stött på. Det handlar i stället om att folk umgås under sina rätta namn, även förövarna. Och så sker en tillvänjningsperiod innan ett övergrepp sker. Man skyddar sig alltså inte särskilt bra genom att vara anonym.
Elza Dunkels sammanfattar med att säga att Mats Andersson skrämmer föräldrar – som därför blir sämre föräldrar, eftersom de oroar sig för fel saker.
Gå till toppen