Kultur & Nöjen

Våldets poesi

Köpenhamn. Ryktet går över Sundet: är det någon av de yngre danska författarna man ska ha lite extra koll på så är det Josefine Klougart. Och vad säger man – ingen rök utan eld?

Josefine Klougart har slagit igenom stort – men inte snabbt. ”Jag har arbetat med min prosa målmedvetet i tio år. Det har kostat, och fortsätter att kosta, på ett personligt plan”, konstaterar hon.
Man får kämpa med Josefine Klougart. Jag ska förklara varför, men ni undrar kanske vem hon är, så först en grundkurs:
Danskt litterärt stjärnskott, and­ra romanen efter succédebuten ”Stigninger og fald” är ute, den hyllas i Danmark men översätts ännu inte. ”Hallerne”, den nya, beskriver en på en gång kittlande och krypande obehaglig kärleksrelation med inslag av våld och tvångsmässighet. Språket är prosalyriskt, och enormt krävande för en svensk läsare.
Det vill säga, inte avsiktligt svårt eller tillkrånglat eller med överdrivet bruk av stora ord, utan bara just prosa­lyriskt. Varje ord får en specifik vikt som Google Translate inte riktigt kan hjälpa oss med.
Så hur var det med det stora genombrottet? Det var stort. När prästen i den lilla staden Agri höll julpredikan citerade hon ur boken, utan att veta att författaren själv satt på en av bänkraderna.
En svårt deprimerad norsk författarkollega (obs! inte Knausgård, utan Tomas Espedal!) berättade att han självmedicinerade med ett litet stycke ur boken varje morgon.
I dagarna lägger Josefine Klougart sista handen vid bok nummer tre, ”En av oss sover”, som är planerad till i vinter. Nu under större yttre press än tidigare – men den inre pressen är gammal och bekant.
– Framför allt hyser jag en spontan önskan eller okomplicerad längtan att skriva bra litteratur. Och varför gör jag det? För att jag måste ha haft någon tidig upplevelse av att litteratur kan vara avgörande. För att jag har fått lära mig att skönlitteraturen och det poetiska språket bär på en särskild privilegierad kunskap. Den estetiska erfarenheten, kanske man kan säga. Det bär på något meningsfullt, som jag inte får tillgång till i en lika destillerad form i resten av livet.
Josefine Klougart berättar om en fysiker, en kvinna som lyckades minska ljusets hastighet genom att leda ljuset genom en extremt kall miljö.
– Så tänker jag att det kan vara med litteraturen: Man leder livet genom det litterära språket, och så får man tillgång till världen på ett mer intensivt och nyanserat sätt. Så jag tror att om man en gång har kommit i kontakt med den känslan, så kommer man att leta efter den om och om igen, både som läsare och som författare.
Som en kraftigt beroende. En missbrukare.
– Ja, den liknelsen är intressant, men den fungerar ändå inte riktigt. Missbruk är också en stimulans som syftar till intensiva sätt att uppleva saker, men om man är påverkad ser man inte världen klarare, man luras bara till att tro det. Berusningen är eskapistisk, den söker det nostalgiska och romantiska. Annars skulle man inte stå ut med att vara i den förvrängda verklighet som berusningen skapar. Poesin däremot ger oss chansen att se livet klart och skarpt – som när man kastar sig i havet, simmar ett par tag och kommer upp till ytan igen. Man ser världen i ett enda slag! Den känslan är jag väldigt upptagen av.
Och det har du alltid varit?
– Ja, det tror jag. Jag har målat mycket, jag är saxofonist ... Det är konsten som på något sätt ger mening – den känslan fick jag tidigt, tror jag.
Man får hämta andan lite. Josefine Klougart kräver långsam läsning, men också långsam lyssning i mötet.
Hon fick kritik – mitt i det översvallande – för att hon tenderar att använda många bilder, många liknelser. Det ska bli spännande, tyckte en recensent, att se vad som händer med hennes litteratur om den blir mer avskalad.
– Den kritiken bygger på missförståndet att bilden skulle ta oss bort från det konkreta. Jag menar att det är tvärt om. Bilden tar oss in i scenen, in i känslan. Bilden använder jag för att scenen ska bli än mer konkret.
Vilket du gör mindre av i ”Hallerne” än i ”Stigninger og fald”.
– Ja, eftersom ”Hallerne” skildrar ett beskuret tänkande. De här människorna har ödelagt delar av sig själva, skadat varann med sina blickar. För mig handlar ”Hallerne” om blickar. Huvudpersonen är blickarna som en man och en kvinna kastar på varann i en parrelation. De reducerar varann till något mindre än hela komplexa och självständiga individer.
Mannen i ”Hallerne” tilltalar sin älskade med ”søde lille”, samtidigt som han misshandlar henne. Efter att just ha läst klart boken på tåget kan jag inte ens köpa några ”søde” körsbär på Kultorvet på väg till förlaget där vi ses. Ordet har blivit nedkletat.
Men Josefine Klougart vill ge läsaren hopp: ”Det poetiska språket kan vara det rakt motsatta till det våldsamma, reducerande. Det kan bli till ett kärlekens språk som inte ödelägger det som beskrivs”, som hon sammanfattar det.
Josefine Klougarts val av stoff har gjort henne till ett samtalsämne i Danmark. Hennes självklart feministiska hållning hade kanske kallats genomsnittlig för en svensk kvinna född 1985 – och blir alltså dansk framkant. I en stort uppslagen text om mottagandet av Josefine Klougarts bok i den seriösa tidningen Weekend­avisen bestod ru­briken av ett enda ord:
”Bambi-style.”
Bambi. Rådjursögon. Josefine Klougart tänkte att nu måste något hända. Suzanne Brøgger eller någon måste ju reagera.
Inget hände. Inget alls.
– Förr kunde man säga att kvinnans projekt var att lösgöra sig från mannens objektgörande blick. Men det låter sig inte göras i dag. För i dag är det vår egen blick som gör oss till objekt. Min sexualitet är född i en värld där det maskulina objektgörandet finns med från början, och därför fullständigt integrerad med hur jag ser på mig själv.
Tror du att människor alls kan mötas utan den värderingen?
– Nej. Men jag tror på att medvetandegöra vad som sker. Och det kan litteraturen hjälpa oss med. Det är ju helt galet att vi bor i ett samhälle som dagligen matar oss med bilder av trettonåriga tjejer som via det erotiska ska sälja produkter till oss. Jag tror inte att vi förstår vilken roll Lolita­myten spelar i samhället. Det är en av de mest inflytelserika ikonbilder världen har sett.
Så vad göra åt det?
– Det enda man kan göra som kvinna, för att leva ett värdigt liv, är att göra sig medveten. Och vara helt medveten om att den egna sexualiteten är förankrad i de här mytologiska ikonbilderna. Om man inte accepterar det, då riskerar man att bygga in en skuld i sin sexualitet.
Josefine Klougart talar om sjuttiotalets kvinnokamp som en gåva som hennes egen generation ska förvalta och förädla.
– Litteraturen är ett bra sätt. Litteraturen tar utgångspunkt i språket, och många av de problem vi har finns inbyggda i vårt språk. Om vi tar kvinnans kön: blygdläppar heter alltså ”skamlæber” på danska, vad är det för ett jävla ord? Skam!? Ut med det jävla ordet!
”Hallerne” visar gång på gång hur en omsorgsfull gest kan förbytas i våld. Hur, som Josefine Klougart säger, ”begäret ligger så nära baksidan av begäret”.
Vid en första anblick ser ”Hallerne” ut att handla om en man som misshandlar.
– Men jag menar att paret i boken delar ansvaret fullt ut. Det är inte så asymmetriskt som det ser ut. Han har makten fysiskt, men hon besitter en högre grad av reflektion. Hon ser igenom honom. Hon dömer honom. Hon ser hans förträngda sidor.
Varför går hon inte?
– Människor stannar i destruktiva relationer. Jag kan se vad hon får ut av att stanna: en stabil blick på sig själv. I en modern flygande flödande erotisk värld blir hon sedd hela tiden. Inte som en hel och komplex männi­ska visserligen, men sedd.
Vad är det som får dig att välja det här ämnet?
– Jag har själv varit i en väldigt lång relation, och har förstås en del erfarenheter som jag använder. Men när man skriver litteratur sker något med ens mest privata stoff. Det ändrar karaktär. I ”Hallerne” har personernas gemensamma sexualitet ett inslag av skådespel. Mannen estetiserar kvinnan. Hennes kropp gör henne till ett litet stycke konst bara. Men hon gör detsamma, hon njuter av att bli ett konstverk, hela deras liv blir ...
En performance?
– Ja, eller ännu värre: bara en installation, utan minsta handling. Allt det viktiga sker i språket.
Kärnan finns väl exakt där, en möjlig förklaring till varför det är svårt att läsa ”Hallerne” utan att få ont:
Alla människor har inte blivit slagna. Men alla människor har minnen av ett våldsamt språk.
Namn: Josefine Klougart.
Född: 1985 på Mols, mellan Århus och Ebeltoft.
Familj: Singel. Mor, far och en äldre respektive en yngre syster.
Bor: I centrala Köpenhamn.
Aktuell: Med nya boken ”Hallerne”, som kallats chockerande av danska kritiker. Den blir teater i Århus nästa år.
Yrkesliv: Studerade konst- och litteraturhistoria på Aarhus Universitet, sedan på Köpenhamns ansedda författarskola mellan 2008 och 2010. Debuten ”Stigninger og fald” nominerades till Nordiska rådets stora litteraturpris förra året.
På fritiden: ”Jag letar efter ett kontor för att skapa utrymme för att vara ledig. Min psykolog frågade mig om jag kan tala om något annat än litteratur. Men jag löptränar faktiskt varenda dag, och jag gillar att vinterbada och laga mat.”
Läser just nu: ”Klassiska dramatiska texter. Medea just nu, för jag skulle vilja skriva lite dramatik. Under arbetet med senaste boken läste jag allt jag kunde hitta av Marguerite Duras.”
Gå till toppen