Kultur & Nöjen

Juholt om samtidens olycksbarn

Håkan Juholt såg ”Les Misérables” på Malmö opera och hittade oroande paralleller med Sverige 2011.

Jag hade förmånen att få fira min födelsedag, fredagen den 16 september, med att se ”Les Misérables” premiär på Malmö Opera. I Victor Hugos episka berättelse möter vi Jean Valjean som använder sin egen nyvunna frihet och välfärd till att hjälpa andra människor.
När den funktionalistiska Malmö Stadsteater, nu Operan, invigdes i september 1944 hade den elva år långa byggtiden inramat en världsdepression, följt av ett världskrig. Bara några kilometer från scenen stod den nazi­tyska krigsmakten i det ockuperade Danmark. Investeringen i teatern utmanade mörkret och bars av insikten om att ansvar handlade om att landet skulle utvecklas och att människor skulle kunna se framtiden an. Vad som händer om människans värde reduceras hade alla sett med bedrövande klarhet under depressionen och kriget.
Carl Milles och Isaac Grünewald utsmyckade den stora foajén. Endast det bästa var gott nog åt folket. Det fanns en vardag efter kriget också, det var den man byggde för. Malmö Opera blir för mig sinnebilden av samhällsbygget som utopi, som konstart. Genom att erbjuda människorna gemensamma upplevelser och rum med konst och bildning kunde samhället inte bara bli uthärdligt utan gott på riktigt.
Frågan om vilka förutsättningar som krävs för ett blomstrande kulturliv skulle det vara bra om vi fick en levande debatt kring. Vad blir konsekvensen om det offentliga åtagandet avstannar och reduceras?
Någon stjäl en bit bröd. Hur dömer vi honom? Kring samma moraliska grundfråga graviterar egentligen hela ”Les Misérables”. Jean Valjean får avtjäna 19 års straffarbete för det brottet. Den till synes enkla frågan om vem som är ond och god blir en uppgörelse också med vårt sätt att leva idag. Kanske skulle Bertolt Brecht, om han levt idag, frågat hur man ska kunna vara god i ett samhälle som drar sig tillbaka från sitt kollektiva ansvar? För vi lever i en tid när det på pappret råder jämlikhet, men ojämlikheten växer. Uppenbart överflöd för somliga, medan andra hålls nere i fattigdom.
För mig personligen blir ”Les Misérables” en tidsresa. Victor Hugo gav ut ”Samhällets olycksbarn” 1862 och jag föds exakt hundra år senare. Under denna period genomgick det europeiska samhället en remarkabel humanisering. Efter kriget skulle fattigdomen utrotas. Idag kommer den absoluta och relativa fattigdomen tillbaka i massarbetslöshetens spår. Socialförsäkringar, anställningsskydd och a-kassa har delvis raserats, vilket slår rätt in i vanliga familjers liv. 220 000 barn i vårt land lever i fattigdom, rapporterar Rädda Barnen.
Malmöförfattaren Kristian Lundberg skriver i ”Och allt skall vara kärlek” några enkla ord om detta: den som är barn och fattig är inte fri. Kanske bör vi likt ekonomipristagaren Amartya Sen fråga oss om ett samhälle med fattigdom verkligen kan vara demokratiskt?
Jean Valjean och hans medmänniskor lever i skuggan av en revolution som gått snett. De löftens som ställdes ut av den franska revolutionens agitatorer blev aldrig verklighet. De människor Jean möter och hjälper lever fjärran från den frihet, jämlikhet och solidaritet som revolutionen utlovade.
På samma sätt kan vi som lever i dagens Sverige sägas leva i skuggan av en valfrihetsrevolution som förfelats. Elpriserna sjönk inte, de steg istället. De privata skolorna blev fria men vi ser hur skolresultaten försämras och segregationen ökar. Tåg står stilla i väntan på att rätt entreprenör ska laga sin vagn, någon annan borde ha skottat rälsen och en tredje städat toa­letten på stationshuset. I städer där allmännyttan sålts byggs för lite, låg- och medelinkomsttagare pressas ut från stadskärnorna i en utveckling utan slut.
Berättelsen som springer ur vår samtid är att vi inte längre har råd med gemensamma satsningar av högsta kvalitet inom vare sig byggande, kulturpolitik eller social omsorg. För mig är det en existentiell bedrövelse, som går långt utanför min verksamhet som politiker, över ett samhälle som dömer hundratusentals människor till sämre liv än vad som hade varit nödvändigt.
”Les Misérables” utspelar sig i ett landskap där nästan allt är till salu och människovärdet tillfaller den som är i stånd att köpa. I en scen, på värdshuset är allt förvandlat till tilläggstjänster. Vill du ha ett rum, en potta eller en säng kostar det extra. Ingenting ingår. Till slut är även människan till salu. Medborgarna är förvandlade till konkurrenter och motståndare.
Vid denna punkt tror jag vi skulle behöva stanna upp litet grand. Vad ska vi ha samhället till egentligen? Vilka förutsättningar kräver demokratin för att stå stark mot totalitära läror? Vad är det som gör att det demokratiska systemet i dag urholkas, politiken lockar färre och rasister vinner framgång på att spela på människors främlingsrädsla och rättmätiga oro inför framtiden. För mig är det självklart att vi när vi nedmonterar samhällsservicen så skruvar vi också ner förväntningarna på det gemensamma, på vi:et i samhällsbygget.
Jean Valjean frågar sig i en av sångerna: Är allting en han eller jag?
Kvar står vi allt mer blottade och ensamma med vår egen pensionsförsäkring och våra egna privata skolval som dömer våra barn till en bra eller dålig utbildning. Ensamma står vi och ensamma försöker vi också rusta oss för framtiden. Färre ges möjlighet att bry sig om samhället som sådant, om själva förutsättningen för solidaritet och gemenskap Om vi inte tror på jämlikhet, rustar vi oss för ojämlikhet.
Vad händer med ett samhälle om de gemensamma drömmarna och förbättringsplanerna ställs in? Som en scen i Roy Anderssons film ”Sånger från andra våningen” där mantrat hela tiden återupprepas: Det finns ingenting vi kan göra, det finns ingenting vi kan göra...
Hopp och drömmar ersätts kanske liksom i ”Les Misérables” av barrikader, butiker bränns och stenar slungas mot samhällets symboler, precis som nu sker där stora orättvisor blivit järnhård lag. Den viktiga frågan är dock om någon lyssnar till folkets sång, om någon förstår varför trummorna slår och vad de vill, egentligen?
En samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vi är, borde vara något som inte bara debatteras på våra scener utan också i politiken. Och engagera långt in i en humanistisk borgerlighet.
Jag tror att den typ av ekonomism som vi ser idag påverkar oss på djupet. Förminskar oss, vanställer oss som samhälle. Jag tror också många människor vill något annat. Insikten om att det du och jag gör tillsammans, hur vi beter oss mot varandra, det är grunden för samhället och dess utveckling.
Våra band till andra människor är allt vi har.
Gå till toppen