Kultur & Nöjen

Personliga Persson

Men som alla förhärdade brottslingar nekar han.

Leif GW Persson står i vägen för sin nya bok. Det är omöjligt att börja läsa den utan förutfattade meningar om den där på en gång sluddrande och vältalige typen.
Polisprofessorn, jägaren, machomannen, periodaren. Hjärtpatienten, arbetsnarkomanen, slarvpappan.
En självbiografi är ingen lätt sak att skriva. Sanning är ett relativt begrepp, och Leif GW Persson töjer det vällustigt. Men kommer någon som läser att faktiskt se igenom gestalten och lägga märke till språket? Hur Leif GW Persson minus väst och bössa och TV3 och Hasse Aro faktiskt skriver och är?
Vi får väl se. Han utkämpar samma fajt själv.
Den nya boken ”Gustavs grabb” är på många vis en klassisk memoarskrift. Den är självutlämnande och anekdotisk och ger här och där igen för riktigt gammal ost. Att inte kunna stilla sig och släppa fyrtioåriga oförrätter är kanske en fråga om klass, föreslår författaren själv.
– Kanske, eller inte. Men hur det än är med den saken kan jag säga att det inte finns något som har präglat mig lika mycket som min klassresa. Det skulle vara mitt övermått på testosteron då, säger Leif GW Persson.
Vi sitter på en krog med fin utsikt över Göteborg. Personalen är dryg som om stället var trestjärnigt och tiden var sjuttiotal. Leif GW Persson är uppmärksam på sådant, känslig för det.
– Alltså, på tåget hit hände det igen. Det är ständiga återfall det handlar om. Jag blev alltså förbannad. Det satt en idiot och fägnade hela vagnen med sina fåniga jävla affärssamtal, som bara gick ut på att visa sig grandios för oss and­ra. Hade inte Kim varit med hade jag sagt åt honom att hålla käft.
Kim är Leif GW Perssons fru. Hans tredje och sista. Hon sitter med under intervjun, det råkar bli så av praktiska skäl, och hon håller låg profil. När hennes make tillfälligt linkar iväg på sin onda höft, med sin stora kropp, syresatt av ett uselt hjärta, frågar jag om hon oroar sig för hans hälsa.
– Ja.
Hon säger dessa två bokstäver med så mycket kärlek att det liksom gungar till vid bordet.
Leif GW Persson vill ogärna sova ensam numera. Han vet att han kan komma att behöva hjälp. Få en stroke till, eller akuta hjärtproblem.
– Men man ska inte gnälla så mycket, säger Leif GW Persson och haltar vidare mot buffén efter att med största misstänksamhet ha orienterat sig om vad quorn egentligen är för någonting.
Det här är givetvis en hopplös intervju att göra. Ni vet redan allt om denne man. Han som skriver att sanningen ibland bara kan nås med hjälp av lögnen.
– Det är Jan Myrdal som säger det: ibland är det så illa att man måste ljuga sig fram till sanningen. Han menar att det finns något bakom den objektiva sanningen, ett inslag av fantasi. Det tänkte jag på när jag skrev. I polisförhör, när man håller på med busar, då gör man ”skärningar” som det kallas. Man lurar de jävlarna att man vet något, för att se hur de reagerar. Så har jag väl gjort med mig själv under den här processen.
Vad har du ljugit om menar du?
– Jag har försökt låta bli. Men ju mer jag kollar fakta desto mer hittar jag som inte stämmer. Min födelsedag till exempel. Mamma sa att det var på en söndag, det var märkvärdigt i hennes värld. Men jag är född på en måndag. Gumman hade fått det om bakfoten trodde jag först, men hon hittade väl bara på.
Leif GW Persson avskydde sin mor. Det går nog inte att uttrycka annorlunda. Hon var inte någon bra person, medan pappa däremot var fantastisk.
Som läsare av en så svartvit text blir man kanske lite misstänksam med hjärnan. Med själen är man det inte. Kärlek hymlar han inte med. Sex barn finns det, han älskar dem på olika vis.
Barnbarnen också, men han hänger inte med dem.
– När de är i rummet är de ganska gulliga allihopa. Men avsätta en kväll till att sitta och passa dem? Då skulle jag bli knäpp. De är för svåra att prata med! Jag delar inte deras intressen. Bolibompa och sån skit. Rita.
Du har ju varit barn själv en gång.
– Ja, men jag är inte det längre. Jag tycker bra om barn. Gärna på lite avstånd. Jag gillar att klappa dem på huvudet och peta dem i magen så de skrattar.
När blir de stora nog att prata med då?
– I din ålder.
Jag är för fan trettiosex år.
– Ja exakt. Mina barn är i den åldern, dem har jag inga problem med.
Leif GW Persson skriver om saker han har lärt sig. Som detta:
”Att det som inte tar kål på dig gör dig till en annan människa, i värsta fall till en hårdare människa, en sämre människa, än förut, inte till en starkare människa i någon som helst meningsfull, mänsklig mening.”
Och detta:
”Med Den Stora Kärleken är det i ett avseende mycket enkelt. All den lust och längtan som den skänkt dig skall du på den yttersta dagen betala tillbaka med samma mått av sorg och saknad.”
Det förekommer en del sådana referenser, till livets slut och himlen och yttersta dagen. Ordet ”dödstädning” använder Leif GW Persson med förtjusning – ett uttryck för att sopa upp bland sina grejer och städa i arkivet för att framtona bättre för eftervärlden.
– Fast det är inte det jag har gjort. Det är inget bokslut det här, det är bara något som ger mig möjlighet att fortsätta med det jag har gjort förut. Här finns min berättelse, som jag minns den, och jag kunde ju inte ge ut den förrän mamma hade dött.
Leif GW Persson har synopsis klara till fyra böcker. Han har genom åren skrivit dramatik också, tv-serien ”Kvällspressen” som är en klassiker bland medieafficionados, tjugofyra avsnitt ”Anna Holt”, en maffig sak med Thorsten Flinck som heter ”Goltuppen”. Totalt femtio timmar film och tv har det blivit, och det finns nu ett påbörjat samarbete med filmregissören Steven Gaigan, mannen som bland mycket annat skrev manus till filmen ”Traffic”.
Leif GW Persson är återhållsam när han pratar om det där. Hollywood är Hollywood. Saker är inte klara förrän de är klara. Kanske ska han åka över personligen.
Kanske tar Leif GW upp den tråden igen. Han ska också lyssna mer på Jussi Björling, samt gå i pension från sitt jobb som polisprofessor.
Vi talar en stund om Palmemordet (det var inte Christer Pettersson, av skäl som Leif GW snabbt skissar upp på en servett) och om Olof Palme själv.
– Jag kräver mer av en statsminister än så, säger han och sammanfattar därmed den stora skandalen runt justitieminister Lennart Geijers besök hos prostituerade som slog tillbaka så hårt mot mediekällan Leif GW Persson att den bokstavligt talat höll på att kosta honom livet.
Han förmådde bara inte trycka av.
Boken handlar mycket om den tiden. Men mest ändå om mor och far.
– Farsan hade jag valt. Han var allt man kan begära. Men jag hade gärna haft en annan mamma. Nån som var hygglig mot mig helt enkelt. Hon var väl irriterad över att få mig på halsen. Hon var för jävla elak alltså! Och begåvad. Värs­ta kombinationen. Visste hur hon skulle slipa kniven, sticka in och vrida om.
Varför pappa Gustav valde mamma Margit är inte helt lätt att se.
– För det är nämligen obegripligt. De hade inte mycket gemensamt såvitt jag kunde förstå. Morsan var konstruerad som en guldhamster. Pengar var hon väldigt förtjust i.
”När det svarta hålet i mitt bröst öppnar sig så sker det alltid utan förvarning”, skriver Leif GW Persson.
– Det där är obehagligt. Jag drabbas av raserianfall. Ska slå nån på käften igen. En gång träffade jag en baron. Vi hade jagat och vi sitter efter middagen och släcker efter. Jag är på gott humör och berättar om min pappa, varpå baronjäveln säger ”vem kunde tro att professorn umgicks med så enkla människor”. Jag hade smoking på mig. Jag slet upp honom på golvet. Det blev en jävla förstämning ska du veta. Sen gick jag därifrån. En normal människa hade sagt något spydigt tillbaks. ”Jag umgås ju med dig” eller så. Han har för övrigt bett om ursäkt. Så käften sprang väl före hans förstånd.
Varifrån kommer den här drivkraften att vara så onödigt uppriktig?
– Ska man göra något ska man göra det ordentligt. Att låtsas eller resa statyer blir fånigt. Jag pratade med Jan Guillou, min mycket gode vän, och påpekade att hans frilansande med KGB, det måste han ju ha glömt att berätta för mig. Och det är ju en jävla bra historia. Varför platsade inte det i memoarerna? Det där har han ju medvetet hållit undan. Det var onödigt. Men han svarade bra: ”Hade du vetat det hade du väl anmält mig.”
Leif GW Persson skrockar och leker med de summa tre dosor grovsnus han hittar i sina västfickor. Han har små händer för att vara så stor. Sin pappas ring kan han inte bära, inte ens på tummen. Han har den i en länk runt halsen i stället.
– Jag är 67 om ett halvår. Hjärtat är rent ut sagt åt helvete. Ibland är det två gånger så stort som det ska vara. Jag har försatt mig i det här skicket själv, och det finns en begränsad tillgång på hjärtan. Om det fanns en mekanisk vehikel som man kunde sätta in, då vore det en annan femma, men anspråk på ett biologiskt hjärta som någon annan yngre person behöver bättre, det tänker jag inte göra. Jag avser att stupa med pennan i näven.
Han tystnar lite och begrundar detta.
Leif GW Persson har offentligen sågat Camilla Läckberg en gång. Han sa då att hon skriver på ”Min häst”-nivå.
Läckberg såg då omedelbart till att bjuda GW på en prenumeration på sagda tidskrift.
Plötsligt går hon förbi där vi sitter – detta är under Bokmässan, alla är där – och vinkar glatt.
– Det var ju Läckberg som vinkade! Vafan! Varför gör hon det för? Och jag hann inte vinka tillbaka. Säg åt’na att jag inte hade glasögonen på mig, annars kommer det ju att stå i kvällstidningarna att jag ”vägrade hälsa”.
Och så kan han bara inte hålla sig:
– Det är synd att hon inte kan skriva. Jag missunnar henne inte framgångarna, men det blir skitjobbigt för mig att se kompisar som är författare som inte säljer en bokjävel men som skriver alldeles utomordentliga böcker, och så vet man vilka upplagor hon säljer.
Du kan väl låta bli att göra det till din business?
– Ja det är riktigt, men nu låter du som min fru. Skit i den jävla Björn Ranelid! Ändå sitter jag och retar upp mig. Och det är skönt att ge utlopp för lite aggressioner.
Så du vill inte bättra dig, menar du?
– Det var du som sa det.

GW-CV

Namn: Leif Gustav Willy Persson.
Född: I mars 1945 i Stockholm.
Familj: Hustrun Kim och sammanlagt sex barn.
Bor: På landet i Sörmland.
Aktuell: Med självbiografin ”Gustavs grabb”. Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” var en viktig inspirationskälla. ”Den läste jag med stor förtjusning. Helvete, den här skulle ju jag ha skrivit! Den har en sån fräschör i språket, man kan slå upp var som helst och läsa.”
Yrkesliv: Professor i kriminologi. Författare till tio böcker. Debuten ”Grisfesten” blev en enorm succé och filmatiserades som ”Mannen från Mallorca” med Sven Wollter och Tomas von Brömssen i huvudrollerna.
På fritiden: Hängiven jägare. Talar ofta om sitt stora behov av att dricka för mycket alkohol för att få tyst i huvudet. ”Men jag super i så fall efter jakten, inte före.”
Gå till toppen