Kultur & Nöjen

Så vitt vi kan se

Ruben Östlund hade säkert inte tänkt sig att ”Play” skulle bli en rasistisk film – men råkade den kanske bli det ändå, undrar Mona Masri.

Det är något med reaktionerna på Ruben Östlunds senaste film ”Play” som gör mig konfunderad. Filmen handlar om ett rån där fem svarta barn rånar tre vita barn. Med hjälp av det fiffiga ”brorsantricket” hävdar rånarna att brorsan blivit rånad och att offrets telefon är misstänkt lik den stulna mobilen. För att bevisa att det inte är samma mobil tvingas offret frivilligt lämna över den. Rånet är utdraget och pågår under en hel dag fylld av psykologiskt våld.
När filmen visades i Cannes i våras fick den av vissa kritik för att vara rasistisk och de senaste veckorna har även svenska filmskribenter debatterat huruvida filmen är rasistisk eller inte. De flesta anser inte det. Däremot tyckte Jonas Hassen Khemiri, en av få icke-vita som skrivit om den, att den var så rasistisk att han började gråta.
För problemet är inte att rånarna är svarta utan att de svarta barnen inte är något annat än just rånare. De är enkla gärningsmän, inga hela människor, som de vita barnen. Vi får knappt se närbilder på de svarta barnen, inte veta något om deras förhållanden eller deras känslor. När de själva blir rånade på en spårvagn av tre äldre personer, är även dessa icke-vita. De svarta barnen skakar av sig detta utan att själva bli offer.
I Sveriges Radio i veckan sa filmvetaren Hynek Pallas, aktuell med en avhandling om vithet i film, att ”Play” inte reproducerar stereotypen av den aggressiva svarta mannen, eftersom det är första gången svarta karaktärer ens existerar med ansikten i svensk film, och att det därför inte finns något att reproducera. Men Sverige är inget isolerat land. De flesta ser antagligen fler anglosaxiska filmer än svenska, och har därför definitivt sett samma typ av gestaltning flera gånger om.
Ruben Östlund skrev själv häromdagen i DN att den som tolkar filmen som rasistisk borde rikta kameran mot sig själv och se sina egna rasistiska föreställningar. Ett effektivt argument för att skrämma bort kritik. Han skriver vidare att man ska se de svarta barnen som individer och inte som representanter för en grupp. Jag skulle vara den första att skriva under på det, om det samtidigt fanns många andra representationer av svarta (framförallt män) än som just gärningsmän och sociopater.
Tyvärr är vi inte där än. Och, om Ruben Östlund inte vill fokusera på hudfärg, varför marknadsförs filmen då som en berättelse om just ”fem svarta barn som rånar tre vita barn”?
Och varför känner jag mig besvärlig som skriver detta? Är det jag som är känslig? Det tror jag inte. Jag har själv blivit hotad till livet, min adress har cirkulerat på högerextrema sajter och jag har fått brev med detaljer om hur jag ska straffvåldtas för att sedan hängas i ett träd som man brukade hänga slavar. Priset för att vara en kvinna med annan etnisk bakgrund än svensk som syns och hörs. Men jag fortsätter ändå. Även om det är obehagligt så bekräftar varenda mejl att jag behövs.
Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses underlägsen. Som barn var jag den fula systern. Min mamma har blå ögon, min syster gröna medan mina är bruna. Jag var den mörka av oss, alltså den fula. Min högsta önskan var att ha rakt, blont hår. En gång stal jag en tjejs jeans­byxor bara för att hon var blond. Det var under en semester i Beirut. Vi var på ett vattenland och på en solstol längre bort satt en blondin som måste ha varit modell eftersom folk kom fram till henne och sa att de kände igen henne från en reklamfilm för Persil, ett tvättmedel. Jag var inte mer än tolv tretton år men kokade av avundsjuka, var förlamad av underlägsenhetskänslor och tyckte det var så fruktansvärt orättvist att hon var blond och söt, medan jag var mörk och ful. Jag använde aldrig byxorna.
Överallt matas man av denna dikotomi. När jag reste på Jamaica kunde man köpa blekningskrämer i varenda affär. Enligt en plastikkirurg på Sveriges största klinik har majoriteten av patienterna som opererar näsan ursprung i Mellanöstern. De knackar bort sina kulturella näsor för att få små, raka näsor. Svenska näsor. Många kvinnor i min släkt har opererat sig. Jag har själv funderat på det, men så läste jag författaren och konstnären Zena El Khalil som beskriver det som en sjukdom, denna önskan att vara vit. Hon var den första som gav mig ett alternativ i en kultur som inte gör annat än att hylla det vita och degradera allt annat. En kultur som fortskrider med filmer som ”Play.”
Å andra sidan pekar ”Play” även på besattheten vi har av hudfärg. På hur sällan vi, framförallt i dagens alltmer polariserade Europa, drar undan skynket och kikar på de bakomliggande faktorerna för våld, nämligen klass. Rånarna i ”Play” har på sig mjukisbyxor medan de rånade bär Dieseljeans. När ett av offren frågar vad de har gjort för att förtjäna detta svarar rånarna att ”ni får ju ändå nya mobiler av era pappor”. Och mycket riktigt, i slutet står ett av offren och blåser på en ny femtusenkronors klarinett.
Underklasskillarna rånar inte bara, de fördriver tiden, leker, precis som titeln föreslår. De spelar en föreställning och gör det som förväntas av dem. De vet att allmänheten är rädd för dem. I en scen lägger de över skulden på offren: ”Du får skylla dig själv, hur tänker du när du visar upp din mobil för fem svarta killar?”.
Det är i dessa ögonblick som ”Play” glimrar till, och lyser starkare än någon annan svensk film i år. Den är svår att få grepp om och trots att det var flera dagar sen jag såg den har jag inte kunnat släppa den.
Jag tror inte Ruben Östlund ville göra en rasistisk film, tvärtom. När eftertexterna rullar märker jag att i princip alla namn, förutom de svarta skådespelarna, är ”vita” namn. Bara tre av tjugo är kvinnor. Kanske skulle Ruben Östlund; en svensk privilegierad, medelålders man, vunnit på att själv arbeta med större mångfald i sitt team.

Relaterat

Gå till toppen