Lund

Nyårsmagi räddar inte alla löften

När jag inför en artikel i Sydsvenskan frågade runt bland Lundabor om deras nyårslöften blev resultatet klent. ”Det har jag slutat med”, sade en. ”Idealismen ligger inte i luften”, sade en annan.
Vad ska man dra för slutsats av det? Att allt redan är perfekt? Eller att vi helt krasst har slutat tro på förändring? Eller så är det helt enkelt vanligt bondförnuft att sprida ut det där livsförbättrandet lite över året.
Själv lever jag fortfarande i tron att det händer något speciellt vid tolvslaget. Att skiftet från ett år till ett annat för med sig magisk energi som ska få mig att infria löften som:
Att träna mer (okej, okej ... jag menar: Träna. Över huvud taget).
Att möta motgångar med lugn och harmoni (alltså inte få stresspanik när ungarna vägrar sätta på sig vinteroverallerna, drar av sig vantarna för tredje gången, sätter sig i en vattenpöl på uppfarten medan jag förtvivlat försöker hitta mobil-nycklar-plånbok-extrakläder och inte glömma matlådan).
Ja, ni vet, allt det där som de flesta går och ruvar på kring årsskiftet men glömmer lika snabbt igen.
För det är ju så det är. Det är lätt att lova, svårt att göra. Ge det ett par månader och det är till och med svårt att komma ihåg vad vi så hett lovade oss själva.
Än svårare är det att minnas vad andra lovat. Låt oss friska upp minnet vad gäller Lundapolitiken.
Något direkt löfte var det väl aldrig, men ett underjordiskt garage under Mårtenstorget har diskuterats på allvar flera gånger. På 1950-talet fördes till och med seriösa diskussioner med ett bensinbolag som erbjöd sig att stå för hela byggkostnaden mot att de fick driva bensinmack vid in och utfarten. Det löftet behövde aldrig infrias. Idén föll på två underjordiska bäckar och att det skulle bli alldeles för dyrt att gräva ut hela området.
En annan långtgående idé var det så kallade ”genombrottet” – en fyrfilig, 42 meter bred motorväg som skulle gå genom de centrala delarna av Lund. I slutet av 60-talet var projektet en het potatis i Lundapolitiken. Entusiasterna talade om Lunds egen ”Los Angeles Freeway”. Man ryser vid tanken. Men Lundabornas kritik blev för stark. Idén röstades ner med knapp majoritet i stadsfullmäktige.
I Lund v ar det tunt på löftesfronten i förra valrörelsen. Men ett av dem handlade om gratis buss för alla över 75 år. Ett parti fläskade till och med på med gratis buss för alla över 70 i hela regionen. Med det lilla tillägget att det naturligtvis är en kostnadsfråga. Se där, en klassisk brasklapp. Blev det något? Nä. Möjligen längre fram. Än så länge får pensionärer dra fram jojokortet precis som alla andra.
Sen har vi spårvagnarna. 2014 skulle det komma igång men tidplanen fick skrotas. Nu talas det om 2015. Eller möjligen 2016. Det vill säga om det finns pengar. Har vi hört den förut?
Än värre då att löftet om att halvera hemlösheten verkar vara så svårt att infria. I fjol saknade 122 personer i Lund någonstans att bo. Barnfamiljer och barn som bor på vandrarhem och hotell har blivit fler.
Ibland skulle man önska att magin från tolvslaget kunde räcka till mer än några futtiga hälsolöften.
Planerna för underjordiskt garage, en fyrfilig motorväg och andra idéer för Lund som aldrig blev av går att läsa om i Bengt Karlssons bok ”Annorlunda Lund. En vandring i tid och rum.”
Läs alla artiklar om: Cecilia Nebel
Gå till toppen