Kultur & Nöjen

I Nina Björks bostad

Skitdrömmar, skrev Nina Björk i sin omdebatterade krönika. Medan jorden brinner sätter svensken upp nya fondtapeter. Det var för fem år sedan. Innan Nina Björk målade en fondvägg.

Det här är ett hemma hos-reportage. Hos en person som öppet visat sitt förakt för hemma hos.
”Haha, Kirchsteiger! Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd. Mot inredningsprogrammen på tv, mot söndagsbilagorna, mot hemma hos-reportagen. Mot mister Överideologi, som med vän röst säger: Det du har duger inte. Jag säger: Det gör det visst. Det duger finfint.”
Så skrev litteraturvetaren, författaren och debattören Nina Björk i sin krönika i DN, mars 2007.
Mars 2012. Vintergäck sticker upp i en asfaltspricka utanför det vackra gamla hyreshuset i centrala Lund. Några har letat sig flera trappor upp i huset, till två udda äggkoppar på slagbordet i köket. Gula lyser de där de står bredvid ett fat med hembakad kardemummakaka.
– Det jag inte vill bidra till är att mitt hem ska vara med i ett sammanhang där ideal om vad som är rätt och fel presenteras så att tävlingen om det nyaste kan fortsätta på ännu en arena. Men därmed inte sagt att jag inte bryr mig om hur vårt hem ser ut. Att det alltid står snittblommor på bordet, att lägenheten är ljus och fin, säger Nina Björk.
Mycket riktigt hittar solen in genom de stora gardinbefriade fönstren. Fyra rum på 140 kvadratmeter. Det är rymligt och dessutom tre meter upp till tak. Parkettgolv i vissa rum, plastmatta i andra. Köksinredning i vit Ikeatappning, standard i så många hyreslägenheter. I Nina Björks och hennes man Stefan Arvidssons sovrum står ett 1940-talsskrivbord belamrat med böcker. Det är här Ninas nästa bok, ”Lyckliga i alla sina dagar”, just har skrivits färdig. Den når bokhandlarna till hösten och spinner vidare på skitdrömmarna. Inte så mycket på din och min shoppinghets, utan på vad Nina Björk ser som ekonomismens nationella och globala hegemoni. På att våra liv och vårt land och vår värld mäts utifrån tillväxt, hur snart när hela vår existens talar ekonomens språk.
– Som konsumenter uppmanas vi att köpa mer för att hjulen ska snurra. Därför måste vi vara missnöjda med våra kroppar och vårt hem så att vi kan kompensera missnöjet med nya inköp. Tänk bara på hur Anders Borg oroade sig för hur det skulle gå med julhandeln i december, hur politiker och ekonomer drog en lättnadens suck när beskedet kom att den trots krisen hade ökat.
När Nina Björk i den där krönikan deklarerade att hon tänkte behålla sin revade lampskärm och riva att-köpa-listan hade loppisvågen ännu inte fått svensk efter svensk att bege sig ut på fyndjakt. Tradera var stort, Blocket likaså, men inte enorma som i dag. Inredningsmagasinen var fortfarande fyllda med ljusa och fräscha hem, inte som nu med nöjda berättelser om hur skålar hittats längst ner i krafslådor. När alla ska älska saker som har en historia.
Att göra motstånd mot nyrenoverade kök och senaste gardinfärgen är inte på lång väg lika provokativt i dag. Just för att det nötta, gamla och personliga är trendigt. Nina Björks motståndshem är rätt, vare sig hon önskar det eller inte. Som kökssoffan i vitmålad allmogestil som hon själv klätt om. Eller vardagsrummet: Ivarhyllor med böcker längs tre väggar, matsalsbord med udda kantstötta stolar. Soffa från Erikshjälpen i gammelrosa sammet, persisk matta, udda tavelvägg med snirkliga prismaförsedda vägglampor. Loppistrendigt helt enkelt, men också en typisk intellektuell humaniora-estetik.
– Vi är väl normala i vårt kundsegment, säger Nina med ett öppet skratt.
Varför är ni det?
– Ja du, varför blir man som sin klass? Det är ju inte så att jag tänker att jag ska signalera intellektuell humaniorastil. Men det blir så, precis som det lätt blir vilken grupp man än tillhör, säger hon.
Er akademiska stil går hand i hand med loppismöbler. Det är en estetik där andrahandsprylar är fint, till och med ger status. Så är det inte i en del andra grupper. Kanske är det lättare för just dig att säga ja till slitna stolar, medan andra grupper skuldbeläggs?
– Jag har mötts av argumentet att jag signalerar status på mitt sätt och att jag skulle sätta mig på andra och påstå att deras drömmar är sämre. Visst signalerar vi status olika ur ett socioekonomiskt perspektiv. Men det innebär inte att alla perspektiv är likvärdiga. Ur ett ekologiskt perspektiv är det sämre att välja nytt framför återbruk. Om ens ideal är att ha en teppanyakihäll eller möbler med träslag från regnskogen, då är det sämre.
60 miljarder läggs årligen på pr och reklam i Sverige. De stiltrender som pumpas ut i inredningsprogram och magasin är indirekta pekpinnar för hur vi alla borde se ut och ha det hemma, menar hon. Det hon och andra konsumtionskritiska debattörer, forskare och författare säger borde vägas mot alla de maktfaktorer som redan sedan länge formar våra ideal.
– Jag är så trött på att den här typen av frågor ofta relativiseras och förminskas till att handla om statusjakt. Vad det är frågan om är riktiga värden. Som klimathotet, produktionsvillkor i fattiga länder, priset vi kommer att få betala för konsumtionshysterin.
Vilken drivkraft ligger bakom er vinröda, målade fondvägg?
– Vi kom på det där med fondtapeten i krönikan när vi stod med penseln. Rummet var helt vitt och vi ville ha en hörna som bröt av. Så blev det en sådan här typisk rödvinsvänsterhörna. Men jag minns att vi skrattade och sa att det är tur att ingen får reda på det här, snacka om dubbelmoral.
Ställs det högre krav på dig, måste du följa dina ideal?
– Det där är en konstig grej som jag ofta tänker på. I synnerhet om man är vänster tycks kravet att man ska leva sin ideologi finnas. Trots att just vänstern betonar att man inte ska lägga frågor på individnivå. Så svaret är nej, det tycker jag inte att jag måste. Det här är frågor som måste ligga på en strukturell, politisk och ekonomisk samhällsnivå.
Oron för hur vår planet mår har rotat sig i den svenska folksjälen. Det växer inte längre ut näbbkängor på den som handlar ekomat eller målar om trädgårdssoffan i stället för att köpa en ny. Det är till och med så att de där näbbkängorna från 70-talet är helt rätt att flanera runt i på stan.
– Ingen kan längre förneka klimathotet. De som gillar systemet vi har är tvingade att tänka om. Dessutom tror jag att många människor känner en konsumtionströtthet, säger Nina Björk.
Därmed inte sagt att inköpslistan rivs. För samtidigt som hon tror att vi har lessnat på shopping och blir alltmer medvetna om återvinning och hållbarhet, finns stressen för att hänga med kvar. Vi jobbar på för att kunna köpa de rätta prylarna, inte minst till våra barn, och för att ha råd till den i vissa kretsar numera obligatoriska Thailandsresan.
– Även om synen på konsumtion har ändrats under de senaste åren spelar det ju ingen roll om vi inte handlar annorlunda. Jag tror att många är väl medvetna om att Thailandsresan inte leder till lyckan. Samtidigt är man fast i hela strukturen av heltidsjobb och konsumtion för att hålla en sorts jämn nivå. Det finns en inbyggd schizofreni. Vi ska inte heller glömma att vår ekonomi faktiskt bygger på ständigt ökad konsumtion.
Det är svårt att inte ryckas med av sin tid. Även för Nina Björk. Tv:n är ett typiskt exempel, konstaterar hon. Framför den vinröda väggen står en platt-tv – gömd under ett kulturkreddigt kelimtyg.
– Vi var så nöjda med vår gamla tv, men för något år sedan blev det ändå en ny. Jag kände verkligen så, att det blev en ny. Klart att vi kunde ha sagt nej, men som du ser gjorde vi inte det. Ekonomin och kulturen är en sorts diffusa makter, som inte desto mindre finns och som formar vår längtan och våra drömmar. Just därför kan man inte lägga frågan på individnivå. Det går inte att begära av oss att vi ska klara att stå utanför.
Nina Björk är inte bara antikapitalist. Hon är feminist och slog igenom med boken ”Under det rosa täcket”, som har varit mångas ögonöppnare för den feministiska analysen. Längst upp i en av bokhyllorna syns en halvmetersrad av den ljusrosa bokpärmen. Precis samma nyans som täcker tioåriga dottern Olga Björks barnrumsväggar.
Har hon ett rosa täcke också?
– Rosa lakan har hon faktiskt!
Nina skrattar.
– Mina barn är inte verktyg i mina politiska projekt. Dessutom är det inget fel på vare sig rosa eller prinsessdrömmar hos flickor. Tvärtom. För mig är det snarare viktigt att se till så att min son inte blir begränsad av snäva ramar.
I dag har Olga Björk börjat tröttna på de rosamålade väggarna. Hon vill nog hellre ha något som signalerar mer tjej än flicka, förklarar Nina. Både Olga och lillebror Linné Björk har tittat på SVT:s ”Fixa rummet” ett par gånger. Ett inredningsprogram för barn.
– Nu är det dags för barnen att få sin göra om rummet-fostran. Sedan är programledaren jätteduktig och fiffig och allt, visst. Men man säger att 70-talet var så fostrande, men snacka om att vi har pekpinneprogram i dag. Vilka barn känner inte till hur man ska göra för att bli kändis till exempel.
När Nina Björk själv var liten önskade hon sig ett hem som såg ut som alla andras på landet där de bodde. Föräldrarna är lärare och bröt av från klasskompisarnas arbetarklassföräldrar.
– De andra hade ryschiga gardiner och gråtande barn på väggen. Sådant som jag nu som vuxen vet räknas som dålig smak. Men då tyckte jag att det var stressande att vi stack ut och fick mamma att köpa ljusmanschetter och någon prydnadssak.
Prydnadssakerna familjen har i dag är inte många. Högst upp på köksskåpet står en samling vaser och från taket hänger en pappersmobil som dottern gjort. Nina berättar att hon lagt åtskilliga summor på pysselsaker ”som säkert inte tillverkats på ett schyst sätt”, för att det är roligt att vara kreativ tillsammans med sina barn. Men någon hemmapysslare à la alla gör-det-själv-bloggarna är hon inte. Däremot kan hon förstå lusten.
– Den trenden är inget som jag är misstänksam mot. Det är en grundläggande drift hos människan att skapa med sina händer.
Och det eventuella hemmafruidealet?
– Jag kan inte se något negativt i att människor vill baka en kaka istället för att lägga all sin tid på ett företag för att det ska gå med vinst. Men i dag räknas bara det som ger lön och vinst som vettigt, inte att baka. Jag kan se andra krafter bakom än att det skulle handla om att kvinnor inte vill konkurrera med männen på arbetsmarknaden. Trötthet på meningslösa uppgifter, trötthet på ekorrhjulet.
Av alla prylar ni har, vilken tycker du mest om?
Nina ställer sig på en stol och lyfter ner en träfigur, formad av naturen, som liknar en drake.
– Nu verkar jag som om jag vill vara den fina antimaterialistiska typen. En natursak! Tycker hon inte om plast?

Författare och debattör

Vem? Nina Björk, 44 år, litteraturvetare, författare och debattör. Debuterade 1996 med feministbibeln ”Under det rosa täcket”.
Var? Hemma i familjens lägenhet i Lund.
Varför? För att Nina Björk har uttryck förakt för ”skitdrömmar”. För konsumtion, ekonomism och hemma hos-reportage, men nu öppnar dörrarna för ett annorlunda hemma hos-reportage i sitt eget hem.
Gå till toppen