Sverige

Medelklassen tågar mer

Första maj har fortfarande en särställning. Men den typiske demonstranten har gått från att vara en man i arbetarklassen, till att bli en välutbildad kvinna från medelklassen.

– Vi demonstrerar om andra saker nu, säger Magnus Wennerhag, forskare i sociologi vid Göteborgs universitet som har forskat om demonstrationer.

Vi ställde sju frågor till honom.
1Demonstrerade vi mer förr?
– Många gånger finns kanske den bilden, och så var det också under efterkrigstiden. Då såg människor skeptiskt på stora demonstrationer, man påmindes om mellankrigstiden med sociala oroligheter, framväxten av nazism och kommunism. Arbetarrörelsens demonstrationer var ifrågasatta i början av 60-talet, särskilt i länder som drabbades av kriget.
– Men andelen medborgare som har demonstrerat, har ökat ända sedan slutet av 60-talet. Idag uppger 30 procent av svenskarna att de någon gång har demonstrerat, medan mellan 5 och 8 procent har demonstrerat det senaste året.
2 Vad demonstrerar vi om?
– Förr var det arbetarrörelsens frågor. Men sedan 1970-talet har nya ämnen tagit plats som inte fann utlopp inom partipolitiken, som miljö, internationell solidaritet, hbt-frågor och feminism. Det är också mycket lokala protester mot exempelvis skolor som ska läggas ner. Men fortfarande är det första maj som är det stora – hälften av dem som säger sig har demonstrerat senaste året, har gjort det på första maj.
3 Vem demonstrerar?
– Den traditionella bilden är arbetarrörelsen, men från och med 1968 stiger den nya bildade medelklassen fram. Bortsett från 1 maj domineras demonstrationer i större utsträckning av folk med hög utbildning. Innan var det främst yngre, men det har också förändrats till mer åldersmässigt blandat. Förr var det mer män, nu är det mer kvinnor. Demonstrationer är också i högre grad ett urbant fenomen.
– Tittar man på 1 maj separat så brukar deltagarna ligga rätt nära befolkningsgenomsnittet. Jag tror att det också har ändrats, det återspeglar att arbetarrörelsen har fått en delvis annorlunda sammansättning.
4 Hjälper det att demonstrera?
– Det är svårt att leda i bevis. Men forskare har tittat på demonstrationerna mot Irakkriget som gjordes samordnat i många länder den 15 februari 2003. Man kunde se att en rad olika europeiska regeringar ändrade eller försköt sina åsikter då. När demonstrationer ger uttryck för en stark opinion så ger det utrymme för politiker att ta det till intäkt för att ändra åsikt.
– Viktigaste effekten är ändå att få upp nya frågor på dagordningen. Demonstrationer uppmärksammas. Man får ut sitt budskap.
5 Hur demonstrationsbenägna är svenskarna jämfört med andra länder?
– Jag är med i ett internationellt forskningsprojekt där vi tittar på demonstrationer i sju länder – Sverige, Storbritannien, Spanien, Italien, Schweiz, Holland och Belgien. I Belgien har de stora demonstrationer nästan varje vecka, delvis för att Bryssel är Europas huvudstad. Italien, Spanien, Frankrike ligger högt när man tittar på hur många som har demonstrerat. I Spanien kan det vara 30 procent som har demonstrerat det senaste året. Sverige ligger mitt emellan. Storbritannien ligger lägre.
– Fackföreningarnas demonstrationer ser olika ut i länderna. I Sverige går facket den förste maj i sossarnas tåg, men annars demonstrerar de nästan aldrig. I andra länder är fackets demonstrationer mycket mer protestinriktade mot olika enskilda händelser, som fabriksnedläggningar. I Sverige var det ingenting efter Saabs nedläggning till exempel.
6 Vilka är de största demonstrationerna vi haft?
– En fredsdemonstration i Göteborg i början av 1980-talet drog 100 000 människor. Ungefär 75 000 demonstrerade mot löntagarfonder 1983, och upp mot 50 000 vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Sedan var det demonstrationer runt om i landet mot Irakkriget 2003 som bara i Stockholm drog 70 000 personer.
– Men första majtågen har ändå en särställning. När det var som flest i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, demonstrerade 800 000 människor totalt. Idag är det 300 000.
7 Hur ser demonstrationer ut idag?
– Det förändras hur demonstrationer kommer till. Sociala medier spelar en större roll. Under forskningsprojektet har vi missat att vara med på två stora demonstrationer för de organiserades på mindre än ett dygn – en demonstration om Ship to Gaza, och en om Sverigedemokraterna när de kom in i riksdagen. Det är en spännande utveckling när enskilda kan starta det, och drar fler människor som inte brukar demonstrera. Resultatet blir kanske fler tillfälliga demonstrationer.

Demonstranten i siffror

21 procent av svenskarna kan aldrig tänka sig att demonstrera.
31 procent har någon gång demonstrerat. Det är en fördubbling jämfört med för 30 år sedan, då 15 procent av svenskarna uppgav att de någon gång demonstrerat.
49,9 år gammal är förstamajdemonstranten i genomsnitt
2,2 procent av svenskarna säger sig ha demonstrerat mer än en gång det gångna året.
Gå till toppen