Aktuella frågor

Debattinlägg: Ett billigt konserthus hade varit sämre

 

Idag tas första spadtaget till ett nytt kongresscentrum och ett nytt konserthus med hotell i Malmö.

Satsningen är bra, men det ekonomiska upplägget är tveksamt och den arkitektoniska utformningen har alltför stora likheter med de klumpiga, anonyma lådor typ staplade pizzakartonger som omger Stockholms nya kongresshall.

Det skriver Jerker Söderlind, arkitekt och knuten till KTH, Kungliga tekniska högskolan.

 

Ett kvarter med kongresshall, konserthus och hotell, ibland kallat KKH, ska byggas bredvid Sjömansgården mellan Norra Vallgatan och Universitetsholmen i Malmö. Ett konsortium med Skanska som byggherre vann en tävling om kvarteret med danska Schmidt Hammer Lassen som arkitekter.Bild: Illustration: SCHMIDT HAMMER LASSEN
Vänsterpartiet har rätt. Det första spadtag som idag tas för Malmös kongresscentrum och konserthus med hotell, KKH, i Neptuniparken är inte en satsning på kulturens verksamhet. Det är ett prestigebygge för Malmös ekonomiska och politiska elit.
Det är med städer som med företag. Utan politiska eliter och risktagande kapitalister skulle det aldrig ha blivit några städer eller företag att tala om. Apple utan Steve Jobs och Malmö utan Ilmar Reepalu hade varit trygga på kort sikt men ointressanta i längden. Men vänsterns alternativ, ett billigt konserthus och lite mer skattepengar till lärare eller undersköterskor, hade varit sämre.
Städer som inte vill bli utröstade i den globala varianten av realityserien Robinson måste attrahera eliten, de investerare och som skapar jobb och pengar.
Urbanekonomen Edward Glaeser menar i sin bok Triumph of the City att byggnader är resultat av ekonomisk framgång, inte dess orsak eller drivkraft. Bilstaden Detroit kollapsade trots (eller delvis på grund av) kommunala investeringar i stora byggprojekt som hockeyarena, kontorskomplex, spårväg, industrianläggningar och bostäder för fattiga. Samtidigt skjuter den ena nya skrapan efter den andra upp i succéstaden New York. Dessa är betalda av entreprenörer som hittat på nya sätt att tjäna pengar, inte av kommunen.
Världen är full av kapsejsade kultursatsningar av vad som kan kallas Detroitmodellen, med museum och teatrar lika tomma som kommunala kassakistor. Guggenheimmuseet i Bilbao är det framgångsrika undantag som illustrerar regeln: satsa på människor före hus.
Journalisten Christian Daun analyserar i marsnumret av tidningen Vi de 32 evenemangsarenor som byggts i Sverige på tio år. Av tretton granskade arenabolag gick bara ett med vinst. I fyra fall av sju tvingade arenans förluster fram nedskärningar i kommunal verksamhet. I Falkenberg fick man höja skatten, i Vänersborg har det talats om rivning. Intill Globen, som efter 20 år inte går runt på egna intäkter, byggs Stockholmsarenan som råkat bli en hel miljard dyrare. Enligt Dan Persson på Idrottens Affärer, skulle Stockholm behöva mellan 7 och 8 miljoner invånare för att få alla arenor att gå runt.
Frågan är:
Är det ett problem om det byggs för dyra arenor, konserthus eller kongresshallar?
Nej, inte om man följer det som kan kallas New York-modellen. En investerare bedömer att ett projekt kan ge vinst, bygger, upptäcker att de räknat fel och skickar förlusten till aktieägarna.
Av fastighetsbubblor och eurokris borde det stå klart att om kostnader garanteras av stat och kommun blir glädjekalkylerna gladare och underskotten djupare. Fråga kommunalrådet i Vänersborg som avgick av ren skam när arenans prislapp på 90 miljoner steg till 286 miljoner. Att driftskostnaden för Malmö konserthus plötsligt sänkts med 10 miljoner genom förlängd avskrivningstid och Skanskas tillfälliga sponsring har drag av kreativ bokföring av Detroitmodell.
Det är bra att Malmö att chansar på att ta sig upp i elitserien. Men risktagningen hade varit tydligare om staden helt stått för bygge och drift av ett eget konserthus.
Istället för att som nu få 12 procent (varför inte 44?) av serveringsintäkterna från konserthuset av Choice Hotell kunde staden ha behållit rubbet. Stadens investering, stadens hus, stadens egna vinst eller förlust. En New York-modell för Skanskas bygge och drift av kongress och hotell, helt utan stadens inblandning, hade förutom ekonomisk klarhet underlättat en utformning som kan locka den kreativa elit Malmö behöver.
Urbanforskaren Richard Florida menar att den kreativa klass som driver städers utveckling inte söker sig till platser med stora idrottsarenor eller evenemangskomplex. De ogillar storskaliga och tillrättalagda anläggningar. De föredrar genuina stadsmiljöer, klassisk kvartersbebyggelse med blandade funktioner som inte från början byggts för ett visst ändamål. Den sortens stadsmiljö har Malmö gott om. Titta bara på vart turisterna går och vilka vykort som säljer bäst.
En förhoppning är att, när finansieringen av KKH nu är klar, det vinnande förslaget kan bearbetas till att bli en del av Malmö stad med riktiga stadskvarter och gator tvärs igenom där man kan stoppa en förbipasserande taxi och hitta en nattöppen sylta, inte ett välfriserat kongress- och kulturkomplex med vändplan och ihopbyggda volymer som i Globenområdet i Stockholm.
Ritningarna jag sett har stora likheter med de klumpiga, anonyma och allt annat än älskade lådor typ staplade pizzakartonger som omger Stockholms nya kongresshall. För tillväxten, elitens och vykortens skull, försök bygga Malmö som Malmö. Roligare, urbanare och med plats för det oväntade. Inte en klunsig Stockholmskopia eller parafras på Örestads stiliga och fyrkantiga tristess.
Jerker Söderlind
Onsdag 27 juni 2012

Skribenten

Jerker Söderlind är arkitekt och journalist, knuten till City i Samverkan Stockholm och KTH och driver stadsutvecklingskontoret Stadsliv AB.
Gå till toppen