Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Lindbeck om krisen

Det har sagts många gånger, men måste ständigt upprepas för att tydliggöra magnituden av vad som nu pågår: Europa upplever sin djupaste ekonomiska kris sedan depressionen på 1930-talet.

Närstudie av Assar Lindbeck 2003.Bild: Arkivfoto: Björn Larsson Ask
EU:s största projekt någonsin, euron, hotas av sammanbrott.
I sådana lägen är det självklart att vända sig till erfarna auktoriteter för att bättre förstå orsaker och samband. Och om Sverige har en internationell auktoritet på det nationalekonomiska området är det Assar Lindbeck.
Hans status bekräftas av att han under många år var ledamot av Vetenskapsakademiens kommitté för ekonomipriset och dess ordförande 1981–1994. Professor Lindbeck ledde också den expertkommission, uppkallad efter honom, som krisåret 1993 föreslog en rad ekonomiska och institutionella reformer för att återställa Sveriges konkurrenskraft och statsfinansiella stabilitet. De flesta av kommissionens 113 punkter genomfördes, vilket till stor del förklarar varför Sverige idag möter krisen med en av Europas starkaste ekonomier.
Lindbeck, från början socialdemokrat, bidrog mer än någon annan ekonom till motståndet mot löntagarfonderna, som enligt hans mening skulle skapa ”en ekonomisk maktkoloss utan någon motsvarighet i något demokratiskt land”. Det ledde till en brytning med socialdemokratin – och med den gamle vännen Olof Palme.
Assar Lindbeck, en alert 82-åring, utkommer i augusti med sina memoarer, Ekonomi är att välja, en lärorik berättelse om ett liv i lärdomens tjänst. Med anledning av det fick jag häromdagen tillfälle att samtala med honom på en av de många seminariescenerna under Almedalsveckan i Visby.
Det här är vad vår främste nu levande nationalekonom hade att säga om den europeiska skuldkrisen.
Det finns en utbredd uppfattning om att krisen har orsakats av vanskötta statsfinanser. Icke så, framhåller Lindbeck och pekar på den skenande kostnadsutvecklingen i ett antal euroländer efter introduktionen av den gemensamma valutan:
”Man kan inte ha snabbare kostnadsutveckling än i andra länder i samma valutaunion. Där brast det i stor utsträckning. Länder som råkat illa ut – Portugal, Irland, Spanien, Grekland – har haft en lönekostnadsstegring de senaste tio åren på 40–60 procent medan Tyskland haft 8 procent.
Skillnaden ledde till vad man kan vänta sig. Stora utrikeshandelsproblem, minskad produktion och lågkonjunktur.”
Till detta kom en bankkris, driven av fastighetsspekulation, som gröpte ur statsfinanserna:
”Får man en bubbla på finansiella marknader och bubblan spricker tvingas staten in med pengar till bankerna och då blir det statsfinansiell kris.
Så det startade alltså inte med misskötsel av budgeten, annat än i Grekland och Portugal. Övriga länder skötte sin budgetpolitik mycket bättre än exempelvis USA och Storbritannien.”
Medlemmarna i en valutaunion kan inte devalvera eller depreciera sig ur akuta kriser så som Sverige gjort. Hur skall då en nödvändig statsfinansiell sanering som dämpar den ekonomiska aktiviteten kombineras med lika nödvändiga åtgärder för att öka aktiviteten och därmed få fart på tillväxten?
Lindbeck går tillbaka till 90-talskrisen och sin egen kommission:
”Även hos oss i Sverige började det som en bankkris samtidigt som vi hade högt kostnadsläge och lågkonjunktur. Investeringarna föll. Vi fick 13 procents budgetunderskott i förhållande till BNP.
Det var då som Lindbeckkommissionen tillkallades och vi ställde precis samma fråga som du, nämligen hur man gör när man har budgetunderskott och lågkonjunktur. Då kan man ju inte bara gasa på med ytterligare statsutgifter och sänkta skatter för att stimulera efterfrågan.
Man måste hitta på något indiskt reptrick för att kombinera sanering på lång sikt med att man håller uppe efterfrågan på kort sikt. Vad vi föreslog var omedelbara beslut om att sänka statsskuldens andel av BNP under en lång period och inte vidta drastiska efterfrågebegränsningar och saneringsåtgärder omedelbart. Jag anser fortfarande att det är det enda man kan göra.”
Lindbeck har inga höga tankar om hur Europas ledare hanterar krisen. Han anser rent av att den är ”politikerförstärkt”:
”Vad man borde ha gjort – och det är det naturligtvis många som inser efteråt – är att man så fort man fick reda på att Grekland hade fuskat med sina räkenskaper skulle ha sagt: Grekland måste saneras och skulderna skrivas av, vilket skulle leda till statsbankrutt.
Det skulle betyda att de banker, framför allt tyska och franska, som höll grekiska obligationer skulle få svårigheter. Men detta vore en liten störning i det europeiska systemet. Grekiska statsobligationer utgör bara högst 2 procent av den totala statsobligationsstocken i Europa. Det hade de tyska och franska regeringarna klarat av utan vidare.
Men på grund av Frankrikes envishet följde man inte den strategin. Istället försökte man få hela världen att stötta Grekland. Så har man förlängt krisen år efter år.”
Vid förra veckans EU-toppmöte i Bryssel togs ytterligare steg i den riktning som förordas av allt fler: utökat handlingsutrymme för eurozonens räddningsfonder och större befogenheter för Europeiska centralbanken, ECB, att övervaka det europeiska banksystemet. I förlängningen skymtar inte bara en europeisk bankunion, utan också en fiskal union med samordnad finanspolitik.
Assar Lindbeck är skeptisk:
”Vad som oroar mig är att man inte bara gör temporära brandkårsutryckningar, utan man börjar bygga upp ett system med stödfonder.
Det betyder att länderna skall lära sig att om ni råkar illa ut eller om ni missköter er så finns det alltid de här fonderna. Man bygger upp ett permanent så kallat moral hazard-problem. Moral hazard är en situation när en viss aktör kan bete sig illa därför att han vet att någon annan kommer att rycka ut till hans försvar. Bygger man upp ett sådant system måste man också bygga upp ett system som kontrollerar länderna. Så vi är på väg mot en centraliseringsprocess utan motstycke i Europa.”
Istället lyfter Lindbeck fram betydelsen av nationellt ansvarstagande och en återgång till principerna bakom Maastrichtfördraget, som 1991 lade grunden till EMU, den ekonomiska och monetära unionen:
”Jag är inte någon anhängare av ökad centralisering i Europa. Jag tycker att länderna själva skall få ta ansvar för vad de gör. Och medborgarna i Europas olika stater skulle aldrig gå med på att finanspolitiken bestäms i Bryssel.
Man måste låta bestraffningen av dåliga statsfinanser skötas på finansiella marknader. De som har svagare budgetar får finna sig i att det blir dyrare att låna och att de själva får stå för kostnaderna. Jag tror inte att man kan lyfta av ansvaret från enskilda regeringar på det sätt som vi nu är på väg mot.”
Han fortsätter:
”Den valutaunion som vi röstade om i Sverige och i andra länder innehöll förbud mot att låna i den gemensamma centralbanken och förbud mot att låna från andra länder. Dessutom fanns bestämmelser om att budgetunderskottet inte får vara mer än 3 procent och statsskulden inte mer än 60 procent av BNP.
I det ena fallet handlade det om Maastrichtavtalet, i det andra om stabilitetspakten. Båda har man brutit mot. Så nu har vi en valutaunion utan både hängslen och livrem. Det är ingen valutaunion som jag i mitt liv skulle förorda.”
Lindbeck håller med när jag påpekar att detta innebär att huvudansvaret vilar på Tyskland och Frankrike som i praktiken satte stabilitetspakten ur spel när de drog på sig otillåtna underskott. Men han återkommer genast till att krisen inte orsakades av svaga statsfinanser:
”Det var inte statsbudgetarna som var problemet som många säger. Det stora problemet var att kostnadsutvecklingen skenade iväg i Medelhavsländerna så att de förlorade konkurrenskraft. När de fått låna Tysklands låga ränta fick de en enorm fastighetsprisboom och gjorde inga egna försök att förhindra bubblan. Det ledde till statsfinansiell kris.”
Men om nu den låga räntan, fastställd av ECB, skapade destruktiva bubblor i länder som Spanien och Irland får ju EMU-kritikerna rätt i efterhand. Ett av deras främsta argument mot euron var att det är nästintill vettlöst med gemensam räntenivå i ekonomier som befinner sig i olika faser.
Assar Lindbecks svar andas en lätt resignerad besvikelse som han i dessa dagar delar med många EU-vänner:
”Det är en svår fråga. Vi som röstade ja till euron räknade aldrig med att man skulle totalt bryta mot Maastrichtöverenskommelsen. Jag måste säga att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det i mina vildaste fantasier.”
MER ATT LÄSA: Den europeiska skuldkrisen (SNS) av Mats Persson. Nya villkor för ekonomi och politik. Ekonomikommissionens förslag (SOU 1993:16). Ekonomi är att välja (Albert Bonniers Förlag) av Assar Lindbeck. Utgivning i augusti.
Gå till toppen