Kultur & Nöjen

Den långa flykten

Han har slagits blodig av elkablar, bott i en soptunna och spjärnat sig fast under en lastbil. Omid Mahmoudi har skrivit en bok om sin flykt från Kabul till Malmö.

Tron på att ord kan göra skillnad får Omid Mahmoudi att orka fortsätta.
”Jag har ingen intressant att leva på den världen.” Så står det med snirkligt typsnitt på ett A4-ark tejpat på en aprikosfärgad tapet, precis under en tavla av ett vallmofält. Det är Omid Mahmoudis känsla, fångad på ett språk som ännu inte riktigt är hans. Nio ord som talar om att han inte kan se en anledning att leva. Men också bokstäver på ett papper, en vilja att hitta uttrycken, att nå ut.
– Här finns människor som hör. Jag har försökt skriva om min sorg, om hur vi levde och om mitt folkslags värde, säger han.
Omid Mahmoudi har ännu inte fyllt arton. Han har förlorat båda sina föräldrar. Han har ensam tagit sig från Afghanistan till Sverige, rest utan packning genom nio länder för att komma hit. För att kunna kliva av på Malmö central en februarinatt för ett och ett halvt år sedan. Han har vetat att nu, nu dör jag. Flera gånger. Men han har inte dött utan fortsatt framåt. Rest sig upp från sängen, från golvet, krupit upp ur soptunnan som gett tak över huvudet och mött ännu en dag. Och han har orkat släppa fram minnena, formulerat dem i ord. Till hösten kommer de ut, i den självbiografiska boken "Oskyldiga brottslingar – ögonblicksbilder från Kabul och en evighetslång flykt".
”Mörkrets svarta moln hade kastat sin skugga över Afsharberget och Kabuls västra himmel.”
Så lyder bokens första mening. Omid Mahmoudi sitter med en kopp te i handen hemma på boendet för ensamkommande flyktingbarn i Västra hamnen i Malmö. Sommarhimlen är gråmulen över sundet, men det är mörkrets svarta moln över Kabul som ligger som en tjock filt över Omid.
”Vi hade glömt ord som lugn och bekvämlighet och glädje. Vi hade glömt bort allt. Vi hade accepterat lidande och sorg och krig och införlivat det inombords.”
Som barn bodde Omid Mahmoudi tillsammans med sina båda föräldrar och äldre syskon i ett eget hus, först i staden Gazni, sen i utkanten av Kabul. Pappan, som hade en tysk högskoleutbildning bakom sig, jobbade som politisk sekreterare och familjen hade klarat sig bra om de inte hade tillhört minoritetsgruppen hazarer, som förföljdes då och som förföljs än i dag.
– De kallar oss plattnäsor och skriker efter oss på gatan. Ibland får vi inte gå i skolan. Jag fick gå i sex år, men sen sa de till min pappa att jag hade för bra betyg. En hazar får inte ha bäst betyg i klassen. Därför var jag inte välkommen tillbaka.
Pappan utsattes för attacker när han försökte ta sig till jobbet. Ibland var Omid med. Som liten pojke fick han höra soldater vråla att de skulle sätta en kula i både honom och hans pappa, han fick se sina två kusiner och deras mamma dödas av missiler och blev själv träffad i knäet medan han hjälpte till att ta hand om skadade familjemedlemmar. När han var tre år blev hans mamma sjuk. Det fanns varken sjukhus eller någon läkarmottagning som kunde ta emot henne. Efter en vecka dog hon. Familjen begravde henne under tystnad om natten, när övervakningskameror och spejare inte kunde upptäcka dem så lätt.
”Varje natt drömde jag om min mamma. Och fortfarande drömmer jag om henne varje natt. Minnet av henne värmer min kropp och låter mig få ro om nätterna.”
Från det gemensamma köket på boendet i Malmö sprider sig doften av lök och ris. Det är en av de andra killarna som lagar middagen, Omid gör det aldrig.
– Jag kan inte. Det är sant, jag har aldrig lärt mig.
Kanske för att det alltid var kvinnorna som stod vid spisen i Afghanistan, säger han. Eller för att han hade fullt upp med att få ihop pengar till ris, bröd och kanske kött ibland. Åtminstone efter att hans pappa blev mördad 2008.
– Fortfarande vet vi inte vad som hände. Min pappa var på väg med medicin som han skulle lämna på en klinik i vår provins. Då greps han. Sen fick vi höra att han var mördad.
****
Familjen bestod nu av Omid och hans äldre bror, deras styvmamma, tre små bröder och två utflyttade äldre systrar. De hade sedan tidigare flytt till Pakistan, där de bodde hemma hos släktingar. För att överleva jobbade Omid som mattvävare, tolv timmar varje dag.
– När minnet av hur vi satt där och skar av trådarna – sjof sjof, fingertopparna gick av ibland, vi blödde ner mattorna och fick skrubba bort det röda efteråt – när minnet kom till mig igen, då krisade jag.
Minnet – och skulden, över att nu sitta med fötterna mot en persisk matta i ett hus i Malmö, medan de yngre bröderna, sju, nio och tolv år, blöder ner nya mattor tolv timmar om dagen. Så också denna dag.
– Jag kunde aldrig säga adjö till dem innan jag flydde. De var inte hemma.
Det var sommaren 2010. Omid Mahmoudi greps. Varför vet han inte. På kvällen hjälpte en äldre man honom att fly, sa att det var bäst att han begav sig långt därifrån, nästa dag skulle han bli mördad. Hans ena storasyster hjälpte honom. Sydde ett fack på insidan av hans kalsonger och stoppade ned de pengar de hade. Ett ombyte, mat och vatten i en ryggsäck, pussar och kramar. Adjö.
Tillsammans med en vän vandrade han runt på gatan och frågade efter ett möjligt sätt att ta sig till Iran. Pass hade ingen av dem.
– Till slut hittade vi en man som förstod att vi var hazarer och därmed shiamuslimer. Han sa att vi skulle gå till en restaurang där de andra shiiterna var, där vi skulle få mat och kunde få lov att sova.
På restaurangen gömde sig både afghaner och pakistanier, de flesta på flykt och de flesta på väg till Iran.
– Kommer man till rätt restaurang vet alla vilka smugglare som finns och var man får tag i dem. Har man pengarna är det bara: vart vill du resa?
****
Omids pengar räckte för att betala sig in i Iran. Tillsammans med sexton andra stuvades han in i en bil. Omid i bagageluckan med två andra killar ovanpå.
– I Iran släppte smugglarna av oss på den plats där alla afghaner först hamnar.
Gömda på bakgator och uppe i bergen lever de som väntar på att komma vidare. Vissa är inte äldre än sex, sju. Alla killar. En del kommer aldrig längre. Många utnyttjas på sin väg, sexuellt, fysiskt och psykiskt. En del används som drogkurirer mellan länder.
Omid fick hjälp hemifrån, hans syster och styvmamma samlade ihop pengar som överfördes till en iransk restaurang så att han kunde betala smugglare för att komma vidare till Turkiet.
– Vi var tvungna att gå över gränsen, en sträcka som tar sex timmar. Första gången blev vi beskjutna. Alla klarade sig inte.
Andra försöket tog honom över gränsen. Han hade nu ingen väska längre, bara kläderna han gick i. Ibland sov han under bar himmel. Under en period i ett tält tillsammans med tio andra, under en annan i ett hus uppe i bergen, så risigt att ingen polis tyckte att det var lönt att leta där.
– Vi var så många i rummet att vi inte ens kunde ligga ned. Vi satt som små bollar.
Omid drar upp benen och håller om dem för att visa.
Kunde ni sova? Äta? Gråta?
– Man sover väl inte direkt. Eller kanske i stunder, man tuppar liksom av. Mat har man inte, kanske kommer smugglare med bröd eller så vågar någon ge sig ut för att hitta eller köpa något. Gråter gör ingen.
Inte du heller?
– Jag bara tänkte och tänkte och tänkte. På hur jag skulle ta mig vidare. Det är så det är. Varje dag är en ny katastrof. Det går inte att tänka på dagen som har gått, bara på hur man ska klara nästa.
En bit bröd i taget, överleva en dag till, ta sig till ännu ett land. I Grekland bodde Omid i en soptunna, precis som många andra killar han mötte. För att det inte skulle regna in och för att han inte skulle upptäckas av polisen.
Mellan Grekland och Italien gömde sig Omid Mahmoudi under en lastbil. Han visar med handflatorna: två decimeter, bredare än så är inte utrymmet där kroppen ska pressas in, händer och fötter gripa och spjärna emot för att inte tappa greppet.
– Jag vet många som har trillat av och dött. Det händer hela tiden.
Omid klarade det. Gång på gång säger han att han har haft tur. Flera av vännerna han fick på vägen stoppades av polisen som tog deras fingeravtryck. I det land som ditt avtryck först tas, som ingår i Schengenavtalet, måste du söka asyl. Om det så är Grekland, Italien eller Malta, där rapport efter rapport visar hur illa de ensamkommande barnen där har det. Trots fingeravtrycket försöker många ta sig vidare till norra Europa, bara för att skickas tillbaka. En del flyr norrut igen, utvisas ännu en gång och lever på så sätt på gatan i ständig flykt fram och tillbaka mellan Europas länder.
****
Sista gången Omid Mahmoudis familj hade möjlighet att skicka pengar till honom var i Grekland. Efter det stod han bar, utan något annat än byxorna och tröjan han hade på sig. Han gömde sig på bussar och tåg, tog sig vidare sträcka för sträcka. Målet var hela tiden Norge. Det är ett bra land, hade han hört flera berätta. Tillsammans med tio andra tog han sig med tåg mot Köpenhamn. När ett gäng poliser kom in i vagnen de satt i handlade det om sekunder för Omid. Åter igen hade han tur. Det hade inte de andra. För medan killarna framför honom kontrollerades hann Omid trycka sig ned under sätet. Hur han fick plats förstår han inte. Men han slapp undan.
När Omid satte sig på tåget över bron till Malmö den 18 februari 2011 brydde han sig inte om att gömma sig. Det fick gå som det ville. Fortfarande minns han de första minuterna i Sverige. Det var natt, vinterregnet duggade över Centralen. Inte många var ute, men de han såg hade något vänligt över sig.
– Jag frågade om vägen till polisen och folk svarade snällt. Då bestämde jag mig. Mitt liv börjar här och nu.
Men innan han följde vägbeskrivningen till polishuset vid Slussen ville han se hur det nya landet såg ut. För i samma sekund som han anmälde sig som asylsökande var han övertygad om att han skulle gripas.
– Jag gick runt där i regnet och tittade och tog in.
Det som följde på knacken på polishusets dörr översteg hans fattningsförmåga.
– De ställde några frågor och fyllde i ett papper. Tjugo minuter senare kom det en tjej från boendet och undrade om jag inte ville följa med, få lite mat och en säng att sova i.
Mjuka, välvilliga ord. Det var som om Omid inte längre visste att sådant var möjligt. Han fick slänga kläderna han burit i månader och sjunka ned i en bäddad säng.
– ­Titta på bilderna på mig! Det var när jag precis hade kommit hit. Jag ser så glad ut.
Han bläddrar i Facebookalbumet: Omid på sin första svenska skola, på toppen av Stenshuvud, arm i arm med nya vänner på boendet. Skrattande.
För sju månader sedan fick han svenskt uppehållstillstånd. Leendet slocknade. Mardrömmarna kom.
– Det onda kom inte längre utifrån. Det kom från här inne i mig.
****
Sommarvinden från Ribban får fönstret att slå. Turning Torso tornar upp sig bakom den fladdrande gardinen. Malmö väntar där ute. Men Omid är inte där. Han sköter studierna i den förberedelseklass han går i, all övrig tid sitter han vid den hoptejpade datorn i sitt rum. Följer vad som händer i Afghanistan genom kontakter på Facebook, skriver och grubblar.
– Jag tänker hela tiden på mina bröder. Hur de har det, just precis nu. Om jag inte kan få dem därifrån, jag har skickat in papper för att de ska få komma hit till mig, kanske de hamnar hos talibanerna. De kan bli fundamentalister, många blir det. Hur ska de kunna hålla emot?
Just nu bor de hos släktingar i Pakistan. Omid har ett telefonnummer och ringer då och då. Inte för ofta, det klarar han inte.
– Efteråt kan jag inte tänka och inte skriva. Samvetet, hur jag har det här, hur de har det.
Omid blundar en kort stund.
– Vet du, i Afghanistan skrek jag ofta. Här sitter jag bara, sitter och blundar.
****
Att vara den som klarat sig. Omid vet flera ensamkommande flyktingbarn som har tagit eller försökt ta sina liv.
– Ibland tänker jag också så. Mina bröder är allt för mig. Om jag inte kan rädda dem har jag inga andra vägar att ta. Då kan jag inte leva.
Det var Omids mamma som lärde honom att läsa och skriva. Själv behärskade hon det inte, men kunde alfabetet.
– Mamma sa till mig hur viktigt det var. Och min pappa lärde mig att kämpa. Nu måste jag kämpa mot orättvisor. Det är därför jag skriver.
Det senaste året har han skrivit debattartiklar om det politiska läget i Afghanistan. En publicerades i Sydsvenskan, två i en afghansk tidning innan den förbjöds. Chefen för boendet Duvan i Malmö, där Omid tidigare bodde, fick höra att han också skrev ned sin egen historia. Hon tipsade honom om att kontakta Smockadoll förlags förläggare, som hon känner. Det gjorde han.
***
Omid Mahmoudi har ännu inte fyllt arton år. Hans liv trycks just nu i en bok. Ett par hundra sidor, men med ett stoff som hade kunnat fylla flera volymer.
Han kommer att fortsätta skriva. För att få luft. För att nå ut.

Dramatisk självbiografi

• Vem? Omid Mahmoudi, snart 18 år.
• Vad? Debuterar i höst med självbiografin "Oskyldiga brottslingar – ögonblicksbilder från Kabul och en evighetslång flykt”, Smockadoll förlag, i översättning från dari av Sohrab Rahimi.
• Varför? För att nå ut med sin historia, ett liv på ständig flykt: Först inom hemlandets gränser, för att undgå att ännu fler familjemedlemmar mördades. Sedan mellan Pakistan och Sverige, en ensam flykt till fots, under lastbilar och nedstuvad i smugglares bilar.  
Gå till toppen