Kultur & Nöjen

I ärans tid

Tre böcker om Nelson Mandela blickar tillbaka. Men var finns böckerna om Sydafrikas nutid och framtid, undrar Tor Billgren.
Den unge Mandela – frihetskämpe och revolutionär. Leopard förlag.
Nelson Mandela. Historiska media.
Middagar med Mandela. Carlsson bokförlag.   

Kanske det är logiskt att det kommer tre böcker om Nelson Mandela på svenska 2012. ANC fyller hundra och Mandela kommer ofrånkomligen snart att lämna jordelivet, han fyllde 94 i somras. Den brittiske journalisten David James Smiths bok ”Den unge Mandela” är den senaste i raden. Han tecknar Mandelas liv från födseln, den 18 juli 1918 fram till transporten ut till Robben Island i juni 1964, och försöker ofta utmana vedertagna sanningar och åberopa alternativa källor.
Boken fick mycket uppmärksamhet när den kom ut i Sydafrika för två år sedan och luslästes av recensenterna i jakt på nedsvärtningsförsök. Men glorian sitter någorlunda intakt. Det som är mest obekvämt är förmodligen Mandelas problematiska förhållande till sin familj – trots att detta aldrig varit någon hemlighet. Ett liv tillägnat underjordisk kamp och 27 år i fängelse sätter självfallet sina spår.
Särskilt inflammerat har förhållandet till den första familjen varit; hustrun Evelyn, som Mandela var gift med 1944–1957, och deras fyra barn. Smith visar att orsakerna till skilsmässan inte var så enkla och svartvita som de beskrivs i Mandelas självbiografi.
Det historiskt mest intressanta avsnittet är det som handlar om ANC:s radikalisering på 1950- och 1960-talet. Smith lägger stort fokus vid det mycket ambivalenta förhållandet till kommunistpartiet. Många ANC-medlemmar var kritiska till hur de i många fall vita kommunisterna dominerade och ledde rörelsen, och ville inte vara beroende av Sovjetunionen. Spänningarna slutade med en splittring i och med bildandet av Pan Africanist Congress (PAC) 1959. Och det var främst PAC som vann de afrikanska staternas förtroende under 1960-talet.
Boken blir stundom tung av Smiths sätt att vältra sig i småsaker, men det finns också en poäng med dessa ändlösa jämförelser av motstridiga källor och citat. Författaren visar tydligt hur lätt det är att förvränga historien. Boken slutar med ett vänskapligt gräl mellan Mandela och hans kamrat Ahmed Kathrada, om huruvida de hade hand- eller fotbojor på sig under transporten från Pretoria till Kapstaden och Robben Island. Eller både och. Det är en liten, till synes obetydlig detalj, men den demonstrerar hur förrädiskt minnet kan vara och hur viktigt det är med källkritik, särskilt när det gäller stora personer och händelser, som eftervärlden bygger nationalistiska myter och monument kring.
Vincent Dahlbäcks bok ”Middagar med Mandela”, som kom i februari, försöker också nyansera bilden av Mandela. Han utgår från sina egna möten med ”Madiba” under sin tid som Sveriges Radios korrespondent i Sydafrika 1994–1999, samt 2003–2007. Det är därmed en betydligt äldre Mandela vi möter. Bokens styrka är Dahlbäcks ögonvittnesskildringar och journalistiska iakttagelser. Svagheten är att detaljer och historiska skeenden ofta hanteras på ett ungefärligt och lite väl kåserande sätt.
Då är Sten Rylanders bok ”Nelson Mandela” mer seriös och användbar. Författaren inledde sin karriär i södra Afrika i slutet av 1970-talet, som Sidachef och sedan som ambassadör i flera länder. Han har enorma kunskaper och har träffat och umgåtts med många av nyckelpersonerna i det moderna Sydafrikas historia. Denna position gör dock att han ibland är lite för insyltad i skeendena för att kännas helt balanserad. Det märks till exempel i de lojalt ANC-trogna skildringarna av det lågintensiva inbördeskriget mellan ANC och Inkatha på 1980- och 1990-talet, och de dramatiska händelserna fram till valet i april 1994.
Tre böcker om Nelson Mandela i år alltså – men ingen om Sydafrika och ANC av idag. Sten Rylander sammanfattar visserligen dagsläget på ett bra sätt på några sidor i slutet av sin bok, men den komplexitet som präglar den sociala och politiska situationen i landet kräver mer. ANC står dessutom inför en av sina största prövningar någonsin nu i år: partikonventet i Mangaung (Bloemfontein) i mitten av december. Förra konventet 2007 ledde indirekt till att Thabo Mbeki fick lämna presidentposten under förödmjukande former, och att utbrytarpartiet Cope bildades. Inget tyder på att det kommer att bli mindre dramatiskt i år.
Maktkampen har förts öppnare än någonsin och partiet skakas av fraktionsstrider och dolkhugg, samtidigt som oppositionen växer sig starkare och missnöjet bland de fattigaste ökar. Det som bubblade upp till ytan i Marikana den 16 augusti, då 34 gruvarbetare sköts till döds av polisen, är bara ett litet symptom på något betydligt allvarligare. Det är trist, men kanske typiskt, att svenska bokutgivare i detta kritiska läge inte har några ambitioner att ge läsarna verktyg för att förstå och hantera det som händer i Sydafrika just nu, utan nostalgiskt fäster sina blickar i horisonten, mot den ärorika, men tyvärr idag tämligen irrelevanta dåtiden.
Tor Billgren
journalist och kritiker
Gå till toppen