Kultur

Barockt spännande

Lundaförfattaren Ola Wikanders roman kan läsas allegoriskt på flera plan och fungerar samtidigt utmärkt som ett underhållande äventyr, skriver Johanna Koljonen.

Staden Ilion är mänsklighetens krona, civilisationens ljus, hjärtat i imperiet Dômweld. Renässans övergår i barock, vissa talar om en ny upplysningsålder. Ett Leonardo-artat geni vid namn Dr Cardano har i årtionden fått härja fritt med sina revolutionerande uppfinningar.
I Ilion anpassar byggnader sin form till trafikens flöden, gasljusen i danspalatsen blixtrar till musikens dundrande rytmer och krigsskepp med stora flaxande lädervingar bringar olycka över rikets fiender. Men stadens ädlaste juveler är inte av teknologisk art: arméns elittrupper, seraferna, är bildsköna övermänniskor med vingar av eld. Fullkomliga krigare och, sägs det, fullkomliga varelser.
På insidan känns det inte lika fullkomligt, åtminstone inte för serafernas befälhavare, general Kwanzo. Ett obehagligt uppdrag utmanar hans lojalitet till kronan. Dessutom plågas han av existentiella grubblerier. Seraferna har ett syfte, men inget hem. Kwanzo drömmer obehagligt om nätterna. Och den ende som sitter på svaren – Dr Cardano – har plötsligt försvunnit.
Ola Wikanders roman ”Serafers drömmar” marknadsförs som inledningen till en fantasytrilogi, men är snarare att beskriva som retrofuturistisk science fiction. Det som känns magiskt är i Dômweld, precis som i vår egen värld, ofta producerat av mänsklig genialitet. De etiska spörsmål handlingen tvinnas runt är högaktuella för vår tid. Kan ständig övervakning av medborgarna motiveras med rikets säkerhet? Var går gränsen mellan genetisk design av människor och eugenikens rashygientänk? Och vad gör man med sin upplysta despot när han tappat greppet? Romanen kan läsas allegoriskt på fler än ett plan men fungerar samtidigt ypperligt som ett underhållande äventyr.
Lundabon Wikander, tidigare mest känd för sina språkhistoriska verk, har för både berättarrösten och karaktärerna valt en ordrik, sävlig och ibland högtravande stil som nog är avsedd att associera till barocken. Den höga stilistiska ambitionsnivån är efterlängtad i svensk genrelitteratur men här hade det solida tankebygget vunnit mycket på en lättsammare språkdräkt. Tempot i starten blir väldigt långsamt, på bekostnad av slutet där handlingen hastas igenom. En del ordval, till exempel det optikrelaterade ”zooma”, klingar också märkligt anakronistiskt hos en så språkmedveten författare. Möjligen ska det bidra till Wikanders bygge av en sagokultur bortom tid och rum.
Men tråkigt är det inte. Actionsekvenserna är enormt spännande, bilderna väldigt suggestiva och det sexuella innehållet riktat till vuxna. Ursula K LeGuin är uppenbarligen en av förebilderna, i kapitelmotton förekommer såväl filmen ”Fight Club” som Nietzsche, och jag anar både tematiska och visuella referenser till Marvels superhjälteserier, hanterade med den äran. Håller intrigbygget genom hela trilogin kan detta bli riktigt, riktigt bra.
Gå till toppen