Kultur

Minnen i gelatin

"Den bruna maten" är en blogg som just blivit bok. Kalle Lind mår lite illa.

Varje decennium tycks ha fått sin egen färgskala när man kör det genom hjärnprojektorn. För mig framstår sjuttiotalet lustigt nog som svartvitt – Bo Holmström ropar ”Lägg ut!” vid Norrmalmstorg, Palme jämför Hanoibombningarna med massakrerna i Oradour och Guernica – medan sextiotalet sprakar i Saltkråkan-Eastman color och Carl Johan De Geers alla tygfärger.
Men måste jag förknippa sjuttiotalet med en övergripande färg så är det väl brunt. Brunt som i dagis manchestersoffor, fejkteaken på innebaren i gillestugan och kolen i östtyska kraftverk. Brunt som i heltäckningsmattan i radhuset – med kylens avokadogröna, tapeternas orange och takets nikotingula som accentfärger.
”Den bruna maten” är en blogg som just blivit bok och som utgår från Mästerkockens receptkortssamling från tidigt sjuttiotal. ”Familjen Bruun” började 2010 laga sig igenom en loppisinköpt receptbox, lägga upp foton och betyg på nätet och försätta sina läsare i ett blandtillstånd av äckel och häpnad.
Somliga bloggkommentatorer blev uppbragda och hävdade rentav att familjen Bruun ägnade sig åt historieförfalskning: läsarna hade själva varit i matlagande ålder på sjuttiotalet och menade att ”kaffefläsk” och ”bananer i skinkrock” var verk av samma illasinnade sextio- och sjuttiotalister som några år tidigare drivit stackars Staffan Westerberg till skampålen, bortskämda fyrtiotalistbarn som fått allt och bara svarat med ironier och hån.
Jag har själv, med viss rätt, anklagats för att driva gäck med den generation som hade sin peak på sjuttiotalet. Med boken ”Proggiga barnböcker” (2010) försökte jag, född 1975, förstå varför de där böckerna jag läste på dagis så ofta handlade om Vietnam och så gärna innehöll bilder på förlossningar. Det var en bok som var svår att skriva utan ett snett leende: även om intentionerna bakom barnböckerna var välmenande så blev resultatet i bästa fall naivt, i flesta fall fnösktorrt. Naturligtvis var mitt skrivande i någon mån ett föräldrauppror – det om något borde ju 1968-generationen kunna relatera till – men ännu mer var det ett ärligt försök att begripa den tid jag föddes i.
Jag uppfattar familjen Bruuns avsikter som ungefär desamma. Det är klart att de gör sig lustiga över de maträtter de lagat – svårt är att göra annat när det handlar om lutfisksufflé och olivaladåb – men lika mycket ägnar de sig åt storögt frågande kulinarisk arkeologi.
För givetvis är ingenting påhittat. De provköksansvariga på Mästerkocken experimenterade på fullaste allvar fram rätter som ”skinkost i persikor” och ”pannkakstårta med fiskfyllning” och lurade dem på en befolkning som uppenbarligen suktade så efter nya smaker att det inte gjorde nåt att det var vedervärdiga smaker. Frågorna som infinner sig när man bläddrar bland recepten: Åt folk verkligen detta? Och i så fall – varför?
Om jag med ”Proggiga barnböcker” utforskade vad som hände hos kollektivet i Lukas Moodyssons ”Tillsammans” så knackar familjen Bruun snarare på hos deras masturberande granne i hobbyrummet. Recepten talar till människor som förväntas vilja ha det lilla extra, som ibland är noga med kalorierna och som vill ha en liten – med betoning på liten – exotisk fläkt. Ett skeptiskt närmande till det främmande märks i rätter som ”svenska tacos”, baserade på tunnbröd och kumminkryddad köttfärs. I övrigt är kryddorna salt, vitpeppar, curry och någon gång en klyfta vitlök.
Familjen Bruun kommenterar rätterna med den syra och sälta som anrättningarna själva saknar. Och visst går det att läsa boken som en rätt blodig uppgörelse med en tid som vi som bara nästan var med uppfattar som skrämmande och DDR-hotfull. Men samtidigt beskriver förläggaren Mats Jonsson ”Den bruna maten” som en motvikt till dagens lifestyle-bilagor: ”Denna kokbok är en knotig, flisig påk rätt in i köksporrens färska, butiksstyckade oxhjärta” (Galago 3/12).
För även om boken inte direkt får en att längta tillbaka till sjuttiotalet och dess gelatinfixering, så sipprar frågorna om idag fram mellan raderna: Varför skulle just vår samtid förskonas? Varför skulle inte våra barn en dag ge ut böcker där de pekar finger åt tiotalsbourgeoisiens plötsliga längtan till gamla tiders fattigmanskost och ”ursprungliga smaker”?
Fredrik Lindström och Henrik Schyffert har med showen och boken ”Ljust och fräscht” (2011) redan börjat sönderplockandet av dagens fräschhetsfixering. Även om ”Ljust och fräscht” friar väl ogenerat till den både självupptagna och självmedvetna urbana medelklassen, genom att på en gång kritisera och vädja till igenkänning, så innehåller den en del sanningar: ”Öppet kök [är] förmodligen morgondagens gillestuga, hur rätt och luftigt och läckert vi än kan tycka att det är idag att stå och laga mat i ett hörn av vardagsrummet – våra öppna kök kommer en dag att hänga som en kvarnsten om halsen på oss när vi ska sälja vår bostad!”
Två odiskutabla sanningar kan vi ta med oss från ”Den bruna maten”: 1) det ballaste idag är det töntigaste imorgon, 2) sherryspetsad kumminkeso med paprika och päron är en vansinnig idé.

Boken

”Familjen Bruun” (Jonas Alvunger / Ein Berg / Petter Inedahl.) Den bruna maten. Galago.
Gå till toppen