Kultur

Krigets glömda hjältar

Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster. Övers: Kajsa Öberg Lindsten.Ersatz.
Svetlana Aleksijevitj levererar en extra allt-kompott om kvinnorna som stred i Röda armén. En känslornas krigshistoria med fler frågor än pekpinnar, skriver Anne Hedén.

I journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitjs intervjubok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” skildrar en kvinnlig veteran från Röda armén mötet med en tysk fånge. Han är helt förstummad över att hon och de andra i förbandet verkligen ser ut som kvinnor, och till synes mer oroad över det än av sin utsatta situation som fånge.
I den tyska propagandan under andra världskriget hävdades att de sovjetiska kvinnorna i fält i själva verket var hermafroditer. Medan kvinnlig närvaro bakom linjerna i 1900-talets arméer uppfattats som alltmer nödvändig i mobiliseringarna inför och under världskrigen så tycks de kvinnor som verkligen deltog i strid däremot ha setts som avvikande och skrämmande. Under finska inbördeskriget hörde de kvinnliga rödgardisterna, unga pigor och arbeterskor, till dem som dödades först. De kvinnliga soldaterna i Röda armén under andra världskriget drabbades av liknande behandling, och värre, på östfronten. De sköts genast eller dödades genom lemlästning och stympning.
För de kvinnor vid fronten som överlevde och som kom hem efter kriget blev tigandet en strategi. Ingen ville höra om deras bedrifter eller se deras medaljer. Det kan tyckas anmärkningsvärt, eftersom de var ovanligt många, en direkt följd av det utsatta läget efter den tyska invasionen 1941 (Stalin vägrade in i det sista att tro på att Hitler verkligen tänkte anfalla så länge Tyskland låg i krig med England).
En miljon kvinnor beräknas ha ingått i den sovjetiska armén under andra världskriget, flera hundra tusen av dessa som stridande. En enorm siffra, men de var ändå i klar minoritet. Röda armén omfattade vid det tyska anfallet 1941 cirka fem miljoner soldater, med ytterligare fem miljoner i beredskap. En annan beräkning (från Richard Overy, ”The Dictators”, 2004) visar att Sovjetunionen mobiliserade totalt 29 miljoner soldater under perioden 1941-1945. Även vid fronterna torde alltså stridande kvinnliga förband ha varit förhållandevis ovanliga.
Svetlana Aleksijevitj beskriver sin sovjetiska barndom som befolkad av en armé av skuggor. Flera nära släktingar, även hennes farmor, hade dött vid fronten under andra världskriget. I barndomsbyn fanns mest kvinnor kvar, sjungande och gråtande. Men det var de manliga rösterna som dominerade i krigsberättelserna. Utgångspunkten i hennes intervjuprojekt, boken publicerades på ryska första gången 1984, var alltså att skriva en så kallad herstory om det stora fosterländska kriget.
När Aleksijevitj möter de kvinnliga veteranerna tar de emot henne med öppna armar. Men hon noterar också att många inledningsvis försöker berätta den historia som man vet är gångbar i den aktuella tidsandan. Den, som med Aleksijevitjs träffande formulering, luktar dagstidning och som en hund går i tidens ledband. Intervjuarens roll blir att sitta igenom allt detta, leta efter öppningar, hon liknar det vid porträttmåleri. Och i långa stycken får ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” till exempel en krigsklassiker som Remarques ”På västfronten intet nytt” att framstå som en tebjudning.
Aleksijevitj levererar en extra allt-kompott i en numera stadigt etablerad genre där kriget förstås som en nedstigning i undergången, hemskt och stinkande, ett landskap där man riskerar att gå under inte bara fysiskt utan även själsligen.
När de kvinnliga veteranerna under vånda väl lämnat de påbjudna sovjetiska berättelserna om hjältemod och ära berättar de som om de framkallade bortglömda ögonblicksbilder från ett mörkrum i helvetet. Om de döda som låg i rader i regnet, liksom förgråtna. Om de sårade som inte ville skiljas från sina kroppsdelar. Om de som hade anhöriga som blivit utrensade, som ville visa att de dög och som därför gick ut i striden i främsta ledet. Om avrättade partisaner, styckade, med hästarna betande bredvid, fortfarande sadlade. Om tyskarna som ställde upp fångarnas avhuggna ben på skyttevärnet. Om bybefolkningar som brändes inne av fienden. Om de prydliga tyska soldaterna som skrattade och tvättade händerna samtidigt som de plågade folk. Om en judisk pojke som tvingades apportera som en hund, i timmar, och en bebis som kastades upp i luften för att tyskarna ville skjuta prick, bara för att nämna några enstaka exempel.
Boken kom ut i en ny upplaga 2004, som nu alltså översatts till svenska. Ett kapitel i denna delvis omarbetade version handlar just om samtalen med den sovjetiska censuren och hur censorerna slår ifrån sig: sådär kan inte kvinnor göra, sådär får man inte berätta, sovjetiska kvinnor bör inte skildras som djur. Svetlana Aleksijevitj ger också själv exempel på vad hon tidigare utelämnat, som historien om en kvinna i en by som först dödade ett av sina barn och sedan hängde sig i det utbrända äppelträdet i trädgården medan de andra barnen grät av hunger. Eller anekdoten om hur brutaliseringen hängde med även efter kriget. En kvinna vittnar om hur hon på en buss sett en militärpolis bryta armen av en pojke som stulit en handväska.
Bokens undertitel är ”En utopis röster” och det som lyser fram är hur de ryska kvinnliga veteranerna i grunden trodde på det nya moderland de var med om att bygga upp – inte okritiskt, men solidariskt. Dessa veteraner pratar dock mindre om den socialistiska utopin och mer om hur de drömde om kvinnolivet, hur längtan tillbaka till kvinnornas vardag med omsorg, omvårdnad och prydligt och städat blev ett sätt att uthärda fronten. En veteran minns det som nesligt när de kvinnliga soldaterna var tvungna att använda kalsonger. En annan berättar om sin kompis som ville ha rena underkläder eftersom hon trodde att hon skulle dö vid nästa anfall. Ännu en minns att kvinnorna passade på att köpa skor i en affär under reträtten från tyskarna. En berättar om hur de använde kottar som papiljotter när håret började växa ut efter armésnaggen.
Underordningen och utsattheten i kvinnorollen tonas ner, även om några veteraner också berättar om de sovjetiska soldaternas massvåldtäkter på tyska kvinnor under krigsslutet, och om sexuella trakasserier från den egna sidans soldater. Och när de kom hem väntade alltså en annan kamp. Några beskriver hur kvinnorna därhemma trakasserade återvändande kvinnliga soldater, behandlade dem som fnask. Andra berättar om hur de lämnades av män som inte ville bli påminda om kriget. Därför gömde de undan sin historia, i hopp om att få tillbaka något av sin tidigare tillvaro. De flesta, säger en av veteranerna, blev ändå ensamma.
Skulle hon ha påbörjat den här boken idag, skriver Svetlana Aleksijevitj, så skulle hon ha gett mer uppmärksamhet åt den mänskliga naturen och det undermedvetna, om det oberäkneliga och obegripliga som finns inom människor som befinner sig under fruktansvärd press. Fast hon kommer ändå ganska nära det hon kallar för monstergrinet i kvinnornas berättelser. Bokens startpunkt är viljan att skriva en motberättelse om de sovjetiska kvinnornas bortglömda insatser. Under resans gång skapas snarare en känslornas krigshistoria där frågorna är fler än pekpinnarna.
Gå till toppen