Kultur & Nöjen9 december 2012 06:30

En bok om "givandets glädje"

I "Att ge" (Ekerlids förlag) porträtterar Tove Lifvendahl några av Sveriges största filantroper. Det är en bok om "givandets glädje", om rika och framgångsrika människor som tycker om att ge bort lite av sina pengar till fattiga och misslyckade människor.

Jag sträckläste den som i trans. Sedan kände jag ett överväldigande behov av att tvätta mig.
Lifvendahl intervjuar bland andra riskkapitalisten Mikael Ahlström, grundaren av Charity Rating, den intresseorgansiation som passande nog också är intiativtagare till boken. ”Charity Rating är väldigt bra”, förklarar Lifvendahl sakligt. Och så frågar hon om Ahlström är stolt. ”Ja, det är jag”, svarar han.
Hon träffar Sven-Harry Karlsson och frågar: ”Vad är viktigt för dig i livet”.
”Att försöka få hjälpa till att göra världen bättre”, svarar han.
”Det är inget dåligt svar”, sammanfattar Lifvendahl.
Dan Olofsson plockar fram gitarren och spelar lite för sin intervjuare. Han spelar som han pratar noterar Lifvendahl, ”tydligt och rättframt, melodin lika mångsidig.”
”Vem är din förebild”, frågar Lifvendahl.
”Nelson Mandela”, svarar Olofsson, för att ”han var beredd att dö för sin kamp”.
Pärlan i bijouteriet, smörklicken i potatismoset, är den inledande intervjun med Percy Barnevik. Han slår snabbt fast att det blir bäst om han själv ställer frågorna, ”så att intervjun handlar om rätt saker”. Så inleder han intervjun: ”Varför gjorde jag detta?” Tove Lifvendahl ”antecknar för brinnande livet”.
Det handlar, får vi veta, inte om pengar för Percy. Det handlar inte om självgodhet, han vill inte ens bli helgonförklarad förklarar han. Det handlar om att kunna se sina barnbarn i ögonen när de på resa i Indien frågar ”morfar, varför är de så fattiga?”.
”Engagemanget går att ta på”, antecknar Lifvendahl. Percy lutar sig fram och berättar om de indiska och afghanska kvinnor han lyft ur misären: ”I deras mörka ögon, där brinner en eld”.
”Är du stolt”, frågar Lifvendahl.
Det är han.
Jo, det är lätt att raljera om rika människor med dålig självinsikt, och kanske inte särkilt konstruktivt. Men poängen här är inte att varenda världsförbättrare i boken lyckas framställa sig själv som en lite sämre parodi på David Brent i The Office. Poängen är att boken är ett journalistiskt haveri, ett slags vänbok i förklädnad, så hovsam att man rodnar, och dessutom med ett klockrent politiskt budskap liksom insmugglat mellan de devota nigningarna. Budskapet är enkelt: skattebefria gåvor och välgörenhet. Låt förmögna filantroper själva bestämma hur de vill fördela sitt överflöd.
Med Percy Barneviks ord: ”Man måste göra det lättare att ge, och införa rejäla skatteavdrag.”
Se där en fråga som kan locka till engagemang. En kamp värd att dö för?
Gå till toppen