Kultur30 december 2012 00:45

Mördande bra

Vi har röstat fram den bästa svenska deckaren genom tiderna.

20. "Som man ropar" av Stieg Trenter, 1944.

Stockholmsjournalisten Gerhard Andersson tillbringar några sommarveckor i de värmländska skogarna där han har fått låna en stuga. Dit kastar också det pågående världskriget sin skugga. Ett lik dyker upp (och försvinner). Det gör också en skön dam som däremot blir mer varaktig. Semestern tar slut men dramatiken fortsätter i huvudstaden, till njutning för Stockholmsnostalgikern.
Förre journalisten på Kvällsposten Bertil Falk ger "Som man ropar" sin förstaplats. Han läste den som pojke och minnet har etsat sig fast.
– Den fantastiska intrigen gjorde ett otroligt intryck. En död person hittas i Värmland. Sedan dyker samma döda person upp på Gröna Lund. Trenter kom med något nytt. Han skriver en utomordentlig svenska. Hans skildring av Stockholm är värdig en Strindberg eller en Blanche.
Deckarförfattaren Mons Kallentoft, lycklig ägare till en ärvd originalupplaga, placerar "Som man ropar" på tredje plats.
– Det är otroliga Stockholmsskildringar med noirstämning, lite Mickey Spillane på ett mjukt Stockholmssätt. Med Gestapo och norska motståndsrörelsen i intrigen är det nästan en agentbok. Även om det är svårt att tänka sig en sådan bok idag förtjänar den sin plats i deckarhistorien.
Suzanne Frieberg

19. "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" av Håkan Nesser, 1998.


En roman som egentligen bara snuddar vid kriminalgenren där mordgåtan fortsätter gäcka läsaren långt efter att boken lästs ut. "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" var Håkan Nessers åttonde bok.
Det är sommar på 1960-talet. 14-årige Erik och vännen Edmund får bo på sommarstället "Genesaret" under övervakning av Eriks äldre bror Henry. Den vackra lärarvikarien Ewa Kaludis kommer en kväll blåslagen till "Genesaret", misshandlad av fästmannen Berra Albertsson. Några dagar senare hittas Berra ihjälslagen.
Litteraturprofessor Torbjörn Forslid vid Lunds universitet gillar boken just för att mordet kommer in i berättelsen på ett så naturligt sätt, utan ett konstruerat intrigbygge.
– Det är en fantastisk barndomsskildring med sympatiska karaktärer som bara ramlar in i en mordhistoria. Den har en litterär prägel som bygger upp en speciell stämning. Den är mer realistisk än många andra deckare.
Håkan Nesser har själv berättat att boken bygger på en sann historia. 2008 gav han ut den så kallade vitboken "Sanningen i fallet Bertil Albertsson?". Men inte heller nu fick läsaren klara besked om vem mördaren var.
– Vitboken är märklig. Det dyker bland annat upp en fiktiv litteraturvetare som tror att Nesser själv begått mordet. Men det säger ändå en del om ursprungsromanen, att det finns en sanning som även författaren vill återkomma till, säger Torbjörn Forslid.
Camilla Sylvan

18. "Brandbilen som försvann" av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1967.

Ett hus fattar eld och exploderar just när polisen Gunvald Larsson bevakar det. Brandkåren larmas, men brandbilen kör fel. Har personen som hittas död i huset begått självmord eller blivit mördad? Vem tände på gasen som fick huset att ta eld? Och var hamnade brandbilen?
Ingalill Mosander, journalist och bokskribent på Aftonbladet, hade boken som tvåa på sin lista. För henne blev "Brandbilen" en uppenbarelse, hon tog en natt till hjälp för att sträckläsa ut denna sin första Sjöwall/Wahlöö.
– De svenska deckare jag då hade läst var jag inte så imponerad av. Men jag gillade Ed McBain och samhällskritiska kriminalromaner skrivna med humor och intelligens. "Brandbilen som försvann" hade dessutom en så fiffig intrig och mycket trovärdiga miljöskildringar. Och så utspelade den sig på Södermalm, där jag bodde.
Sjöwall/Wahlöös huvudperson Martin Beck uppfattades av Ingalill Mosander som oerhört sympatisk.
– Gunvald Larsson var knappast en typ jag skulle vilja gifta mig med, men jag blev ändå väldigt förtjust i att han var så ohyggligt handlingskraftig, med civilkurage och en bister humor.
"Brandbilen som försvann" blev film 1993, med Gösta Ekman som kommissarie Martin Beck.
/Alexander Agrell

17. "Luftslottet som sprängdes" av Stieg Larsson, 2007.

Den sista delen av Millenniumtrilogin inleds med att Lisbeth Salander och hennes far och fiende Alexander Zalachenko tas in på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg efter den blodiga uppgörelsen i slutet av "Flickan som lekte med elden". Rättegången mot Salander är på gång att inledas och journalisten Mikael Blomkvist jobbar frenetiskt för att avslöja övergreppen som Salander tidigare utsatts för.
Nästan 50 sidor innan boken slutar kommer orden ur Mikael Blomkvists mun. Orden som ska sammanfatta hela trilogin: "När allt kommer omkring handlar den här storyn i första hand inte om spioner och statliga sekter utan om vanligt våld mot kvinnor och de män som gör det möjligt".
När Magnus Persson recenserade boken i Svenska Dagbladet skrev han "den fräna kritiken mot övergrepp mot kvinnor är en av svitens stora kvaliteter". Kate Mosse skrev i The Guardian: "Det här är en vuxen roman för vuxna läsare som vill ha något mer än snabba lösningar och en biljakt".
– Att under en hel bok bygga upp en spänning inför en kommande händelse för att sedan låta den explodera i en numera klassisk rättegångsscen är magiskt", säger bokbloggaren Annika Abrahamsson som hade "Luftslottet som sprängdes" som etta när hon röstade.
/Jonas Gillberg

16. "Kejsarens gamla kläder" av Frank Heller, 1918.

– För mig är den klockren. Även om den mera hör hemma i den tidens sensationslitteratur, så har den alla dimensioner för en kriminalroman, säger Therese Hellberg, bibliotekarie vid Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna.
Dag Hedman, litteraturforskare som skrev sin avhandling om Frank Heller, är glatt överraskad.
– Det visar att deckarbegreppet uppfattas vitt. Samtidigt lite förvånande med tanke på Hellers ospekulativa förhållande till våld.
Första världskriget rasade och Gunnar Serner satt passlös och skrev i det neutrala Danmark. Han hade flytt växelrytteriets Lund och Sverige efter ett bankbedrägeri 1912.
"Växelpengarna" satte han på spel i Monaco – och förlorade. För att försörja sig började han skriva noveller om livet i Monte Carlo. De publicerades i veckotidningar och blev snabbt populära. Serner hade genom pseudonymen Frank Heller hade fått en försörjning.
I rasande takt skrev han böcker som fick stor popularitet: mellan 1914 och 1917 blev det tolv böcker, bland dem den omåttligt populära "Storhertigens finanser" som är en gamängaktig berättelse om den vacklande ekonomin i Menorca och hur den svenske Arsène Lupin, äventyraren och skojaren Filip Collin alias Professor Pelotard, fintligt reder ut Menorcas problem.
"Kejsarens gamla kläder" anses av många vara Frank Hellers bästa verk, i varje fall bland de äldre av dem. Litteraturtidskriften The Bookman undrade om det är "mänskligt möjligt att skriva en bättre äventyrshistoria" än den som Frank Heller skrivit om händelserna kring den mördade Kinakejsaren Tung Chihs efterlämnade förmögenhet och en sidenrock med betydelsebärande tecken inbroderade.
Det är en sinnrikt spunnen roman med en intrig som svårligen låter sig fångas i några rader. Händelserna i boken utspelas i två tidsplan: dels en förhistoria från maktkampens tid i den kinesiska kejsartidens sena 1800-tal, dels i realtid i Köpenhamn med ett intrikat spel mellan de giriga kombattanterna, kejsarens gamle betjänt och en naiv svensk äventyrsförfattare. Inte oväntat spelar också Professor Pelotard en viktig roll liksom fala kvinnor.
Här finns allt: mord, svek, antydd erotik, humor och därtill, som Therese Hellberg påpekar, en närmast filosofisk aspekt:
– Vad är egentligen brottet eller vilka är brotten? Vem är det som är outsider i samhället? Det är en riktig roman som har sin plats också idag även om synen på kvinnan inte känns helt fräsch.
"Kejsarens gamla kläder" kom senast i nytryck 1991.
/Anders Fagerström

15. "Dödsklockan" av Kerstin Ekman, 1963.

Ett jaktlag samlas, liksom varje höst. Efter en middag bestämmer sig laget för att köra en buss och hämta ytterligare en deltagare vid stationen, trots att alla har druckit. En hemsk olycka inträffar, och sedan följer en serie handlingar för att dölja vad som verkligen hände.
- "Dödsklockan" har ett mörkt sug. Ett gift smyger sig in i gemenskapen, till slut vågar ingen lita på någon, alla vänds mot alla. Från att man har levt som en fri människa i en trakt är alla nu ofria, fjättrade vid varandra med lögner, säger Maria Schottenius, litteraturvetare och journalist på DN Kultur.
– Jag tycker att den är urskickligt komponerad, och själv läste jag den när jag just hade fött vår dotter, som nu är 31 år. Jag satt vid hennes spjälsäng i vårt radhus på Ängeltoftagatan i Malmö och sjöng "Sov du lilla videung" medan jag läste "Dödsklockan". Sjuk kombination, men hon brukade somna, och jag hoppas att hon inte har fått några men.
1999 regisserade Daniel Alfredson en tv-filmatisering av boken, med bland andra Keve Hjelm, Anders Ekborg och Tova Magnusson-Norling i rollerna.
/Karin Arbsjö

14. "Solstorm" av Åsa Larsson, 2003.

Den första i en serie böcker om juristen Rebecka Martinsson. Hon har lämnat hemstaden Kiruna för Stockholm men när ledaren för en frireligiös sekt mördas blir hon ombedd att återvända. Återkomsten väcker starka känslor och hon jagas av både sitt förflutna och krafter som vill tysta henne.
Författaren Åsa Larsson tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris för romanen "Solstorm" när den kom. Boken filmatiserades 2007 med Izabella Scorupco i huvudrollen.
När Knutbydramat, ett verkligt morddrama i en frireligiös sekt, utspelades 2004 fick boken, som alltså utkom året före, en del uppmärksamhet för likheterna med de händelserna.
Att döma av omröstningen tilltalar boken kvinnliga läsare. Alla som röstat på "Solstorm" är kvinnor.
Sättet som hon skildrar sina huvudpersoner på tycker jag är snudd på unikt. Hon går dem inpå livet, men de får alltid behålla ett uns av mystik. De är komplexa och bråkiga, ibland irriterande, men alltid intressanta. Det är något fascinerande med den karga bistra miljön som hennes berättelser bor i, tycker bibliotekarien Maria Ohlsson som hade "Solstorm" som etta på sin lista.
/Ulf Clarén

13. "Mellan sommarens längtan och vinterns köld", Leif GW Persson, 2002.

Detta var Leif GW Perssons återkomst som kriminalförfattare efter tjugo år som kriminolog och polisprofessor. Boken handlar om mordet på en namnlös svensk statsminister 1986 och är första delen i trilogin "Välfärdsstatens fall". Poliserna Lars Martin Johansson och Bo Jarnebring från trilogin från 1978-1982 är tillbaka.
Boken börjar med att en amerikansk journalist faller ut genom fönstret på femtonde våningen i ett studenthem i Stockholm. Det betraktas som ett självmord, men Lars Martin Johansson börjar rota i vad som ligger bakom fallet.
Nils Schwartz, litteraturkritiker i Expressen, har kriminalromanen som nummer två på sin lista.
– Den är så oerhört gedigen. Det är inte en massa actionscener, utan det är en långsamt upprullad gåta som anknyter till Palmemordet. Förutom att det är en väldigt spännande uppbyggd berättelse litar man på Leif GW Persson, hans kunskaper och att allting går rätt till, säger han.
/Emma Thörnqvist

12. "Mannen på balkongen" av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1967.

Detta är den tredje romanen i den tiodelade sviten om brott. Martin Beck har den råbarkade Gunvald Larsson vid sin sida, sin intill vanmakt gränsande maktlöshet i sitt huvud och en vag minnesbild i sitt bakhuvud när han famlar efter ledtrådar.
Tre små flickor har skändats och mördats, misstankar går mot än den ena, än den andra och paniken bland föräldrar, dagisfröknar och vänner av ordning som formerar sig i medborgargarden sprider sig. Polisen tror sig ha löst fallet när man hittar en död alkoholist med ett utseende som överensstämmer med signalement.
Martin Beck är dock inte övertygad. Ur minnenas djup kommer ett lösryckt uttalande från en förskollärare som gormat om stulna flickkläder och efter att ha visats polisens fantomporträtt kan hon berätta att den misstänkte bor i samma hus.
"Mannen på balkongen" är kulturjournalisten Ulrika Knutsons förstaval.
– Därför att den kompetent behandlar allvarliga sociala ämnen på alla nivåer. Och den visar de enskilda polisernas maktlöshet på ett gripande sätt.
– Dessutom är "Mannen på balkongen" en fantastisk tidsbild av Sverige i det sena 1960-talet.
/Anders Fagerström

11. "Det slutna rummet" av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1972.

Med Sjöwall-Wahlöös tio böcker långa "Roman om ett brott" fick den moderna polisromanen sitt stora genombrott i Sverige. Sedan mellankrigstiden hade pusseldeckaren varit den dominerande genren. Analytiska och detektivhistorier byggda kring den centrala frågan: "Vem gjorde det?".
"Roman om ett brott" var något annat, men även Sjöwall-Wahlöö var såklart inspirerade av sina föregångare. Det framgår inte minst i den åttonde boken i serien, "Det slutna rummet".
Både titel och intrig blinkar till det förgångna: En man hittas skjuten i en lägenhet låst från insidan. När inget vapen hittas på platsen får Martin Beck ta över utredningen. Ett slutet rum, ett mordoffer, "vem gjorde det?"
Men det slutna rummet symboliserar hos Sjöwall- Wahlöö också något annat, det är ett existentiellt samhällstillstånd. Samhället är ett kallt och ogästvänligt monster. Det är samhället som är det slutna rummet. Och offer och förövare är lika instängda och isolerade i det.
På det sättet är "Det slutna rummet" väldigt typisk för det som gjorde Sjöwall-Wahlöös romanserie så nyskapande och inflytelserik. Med risk för att avslöja för mycket: Det var samhället som "gjorde det".

/Patrik Svensson

10. "Grisfesten" av Leif GW Persson, 1978.

Leif GW Perssons debutbok är ett pussel som först läggs i olika hörn: en Mallorcaresa med grisfest, rånet mot ett postkontor i Stockholm många år senare och mordet på en alkoholist. Snart närmar vi oss dock pudelns kärna och regeringskansliet; landets justitieminister går till prostituerade och detta är intimt förknippat med postrånet. System- och samhällskritiken finns insprängd i berättelsen, som blev filmen "Mannen från Mallorca" med Sven Wollter och Tomas von Brömssen.
– "Grisfesten" är väldigt underhållande och rolig att läsa, konstaterar Michael Tapper, filmkännare och Sydsvenskan-recensent som doktorerat på svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010.
– Och så känns historien autentisk. Läsaren upplever det som om man är på insidan av polishuset, på ett sätt som Sjöwall/Wahlöö aldrig fixade. Leif GW har varit i polishus och åkt med polismännen i deras bilar, så vi får känslan av att tjuvlyssna på folk som pratar på sitt autentiska vis. Jargongen är drastisk och rolig.
Leif GW experimenterar litterärt, konstaterar Michael Tapper, som hade "Grisfesten" som etta på sin lista.
– Han har inte plöjt deckarlitteratur, utan läst högkulturella böcker och i boken kombinerar han intrycken därifrån med en journalistisk prosa. Berättaren kommer också hela tiden in och avbryter, ett typiskt modernt litterärt grepp.
/Alexander Agrell

9. "Mördare utan ansikte" av Henning Mankell, 1991.

Kurt Wallander? En småfet, deprimerad, operaälskande kriminalkommissarie från Ystad?
Vem kunde tro att han skulle bli så känd och älskad, lika parkerad i läsarnas hjärtan och svensk litteraturhistoria som Pippi och Emil, Martin Beck och Arvid Falk. Men just så blev det.
Efter tjugo års Wallanderboom har onekligen en viss mättnad infunnit sig. Författaren själv, Henning Mankell, har sedan länge lämnat sin krisande kommissarie.
Men det här är alltså boken som startade den andra stora svenska deckarvågen. Isbrytaren för Läckberg, Larsson, Nesser och Kepler och inledningen på en formidabel internationell författarsuccé.
Den här boken var startskottet för en nytändning i svensk kriminallitteratur, säger kritikern och deckarkännaren John-Henri Holmberg.
Mankell klarade av att gå tillbaka till det Sjöwall-Wahlöö gjort: att konstruera kriminallitteratur baserad på en egen samhällsuppfattning och sedan låta den genomsyra både intrig och miljöer. Och så kan han ju skriva.
I en bokvärld dränkt i bästsäljande deckare är det svårt att föreställa genrens tillstånd före Wallander-sviten. Få skrev, ännu färre skrev bra. Henning Mankell ändrade allt, säger John-Henri Holmberg.
Han fångade också upp det som låg i tiden, som främlingsfientligheten. I bakgrunden finns känslan av att det svenska politiska projektet, den välfärdsstat som vi hade haft som vision i 45 år, inte håller längre.
Boken inleds med mordet på ett äldre lantbrukarpar, Johannes och Maria Lövgren. Innan kvinnan avlider hinner hon uttala ordet "utlänning". Debatten blir upprörd: stadens flyktingförläggning brinner, en somalisk flykting mördas.
Ett av de viktiga greppen inom kriminallitteraturen, och som funnits med sedan Dashiell Hammetts dagar på 1920-talet, är att använda kriminalromanen för att också kritisera nuet och det gör Henning Mankell. Och senare även Stieg Larsson, även om han väljer en annan grundproblematik, säger John-Henri Holmberg.
/Eskil Fagerström

8. "Tre sekunder" av Anders Roslund & Börge Hellström, 2009.

Kritikerkåren tog emot boken med unisont jubel efter att ha sträckläst de 600 sidorna. Någon höll andan, en annan rekommenderade att göra sig oanträffbar eftersom boken är omöjlig att släppa. "Tre sekunder" fick mycket riktigt Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalroman det året.
Huvudpersonen, Piet Hoffman lever trippelliv. Han är gift flerbarnsfar, engagerad av ett polskt syndikat för knarkhandel. Som om inte det räcker är han polisinfiltratör med uppdraget att knäcka knarkmaffian inifrån. I ett säkerhetsklassat fängelse. Förutom att vara en actionthriller är "Tre sekunder" en skildring av svensk polis och kriminalvård.
Roslund & Hellströms kommissarie, Ewert Grens, är en dyster man som äts av skuldkänslor. Dessa dämpas av en rad kassettband med Siw Malmkvistlåtar. Möjligen anar man en väg framåt i denna den femte boken. Hur det går visar sig kanske i den, i dubbel bemärkelse tunga, sjätte boken. "Två soldater" som kom tidigare i år utgår från en sliten storstadsförort, kriminella gäng och tungt socialt arv.
Suzanne Frieberg

7. "Den döende detektiven" av Leif GW Persson, 2010.

Den före detta chefen för Rikskriminalen Lars Martin Johansson blir intagen på sjukhus efter att ha fått en blodpropp i hjärnan. Hans läkare berättar om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka och den pensionerade mordutredaren påbörjar jakten på mördaren från sin sjuksäng, trots att brottet är preskriberat.
Boken utspelar sig i juli och augusti 2010 och behandlade ett aktuellt ämne. Preskriptionstiden för mord, som tidigare var tjugofem år, avskaffades nämligen i juli 2010.
Boken fick Den gyllene kofoten, Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman, 2010. Den fick också Skandinaviska Kriminalsällskapets pris "Glasnyckeln" för 2010 års bästa skandinaviska kriminalroman.
– Jag tycker att med den här boken bevisar Leif GW Persson sig vara en av de ledande kriminalförfattarna i Sverige i vår tid. Den har bra komposition, stilistik och språkhantering. Det är ett litet samtida mästerverk, säger K Arne Blom, ordförande i Svenska Deckarakademin.
/Emma Thörnkvist

6. "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson, 2005.

Den första boken i Stieg Larssons Millenniumtrilogi.
Journalisten Mikael Blomkvist får i uppdrag av industrimagnaten Henrik Vanger att skriva familjen Vangers släktkrönika. Hans egentliga mål är att Blomkvist ska forska i brorsdottern Harriets försvinnande. Blomkvist lär då känna Lisbeth Salander, en omyndigförklarad datahacker som ska komma att spela en huvudroll i alla tre böckerna.
Det första manuset skickades 2003 till Piratförlaget som tackade nej. Istället gav Norstedts ut böckerna. Stieg Larsson hade planerat tio böcker i serien men när han dog 2004 hade han bara hunnit färdigställa tre.

Böckerna har getts ut i över femtio länder och sålt i mer än 60 miljoner exemplar.
Alla som har lagt sin röst på "Män som hatar kvinnor" i vår omröstning är kvinnor.
Den har i princip allt som jag söker i en riktigt bra underhållningsroman; ett fantastiskt driv, tydliga karaktärer, många trådar och ett riktigt svulstigt crescendo som avslutning. Möjligen skulle jag säga att språket är det minst minnesvärda med boken, men i det här fallet står berättelsen för sig själv, säger författaren Kristina Ohlsson, en av de tio som röstat på Stieg Larssons bok.

/Ulf Clarén

5. "Höstvind och djupa vatten" av H-K Rönblom, 1955.

"Fördömt", sa stadsfiskalen, "Just när vi har händerna fulla med kioskinbrotten".
Så börjar "Höstvind och djupa vatten", en briljant kriminalare av den mest bortglömda av 1950-talets deckarregenter, H-K Rönblom (1901-1965).
Dödsfallet rör en Gerhard Bäck, avläsare vid stadens Elverk, boende på Nygatan 66. Någon har spänt upp en ståltråd i brösthöjd: i mörket kör den olycklige elavläsaren Bäck rakt på tråden, faller i gatan och avlider.
In i handlingen kliver H-K Rönbloms osannolika utredare, den försynte läroverksadsjunkten och helnykteristen Paul Kennet. Ständigt attribut: sina tre pipor, döpta till Sadrak, Mesak och Abednego.
Fallet utvecklar sig till en odyssé genom ett idag bortglömt - och redan under bokens tillkomst försvinnande - småstads-Sverige av nykterhetsloger och frikyrkokapell, där folk bär titlar som "sågställare" och "seminarist".
Karaktärernas skruvade och milt ironiska namn är ett kapitel för sig: överste Thure Brickfeldt, sjuksköterskan Iris Blondin, notarien E. Odel, kriminalkommissarie Kurk.
Rönblom var akademiker (statsvetare) och journalist - bland annat chefredaktör för Västernorrlands Allehanda och politisk redaktör på Aftonbladet.
Eskil Fagerström

4. "Den vedervärdige mannen från Säffle" av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1971.

Lilla Säffle i Värmland (9000 invånare) är inskrivet i både svensk litteratur- och filmhistoria tack vare Sjöwall & Wahlöös sjunde del i "Romanen om ett brott". Boken filmatiserades 1976 av Bo Widerberg som "Mannen på taket" – allmänt ansedd som den bästa svenska polisfilmen någonsin.
Den vedervärdige mannen är en ökänd, sadistisk polis som mördas när han ligger på Sabbatsbergs sjukhus. Martin Beck och hans kolleger börjar utreda fallet, och tror att mördarens motiv var hämnd. Historien tar en oväntad vändning när en tungt beväpnad man börjar skjuta vilt omkring sig från ett tak i centrala Stockholm.
Göran Greider tillhör dem som röstat på romanen.
– Det befriande med Sjöwall och Wahlöös böcker är att intrigen alltid är underordnad karaktärsteckning och samhällskritik. De använde deckaren som medel och inte som självändamål. Jag förstår att Bo Widerberg, som älskade människors uppenbarelse, tyckte att det var tacksamt material.
– Egentligen hade jag kunnat välja vilken som helst av de tio böckerna, men jag tycker nog att balansen mellan samhällskritik och polisroman fungerar som bäst i "Den vedervärdige mannen från Säffle". I de sista böckerna, exempelvis "Terroristerna", går vänsterkritiken lite överstyr och blir konspiratorisk.
Mattias Oscarsson

3. "Roseanna" av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1965.

Det året såg embryot till det svenska deckarundret dagens ljus.
Fast det visste man inte när boken, den första delen i dekalogen "Roman om ett brott", kom ut.
En kvinnas hittas strypt vid Göta kanal och nu stiger Martin Beck in i deckarhistorien. Inga vittnen finns men den döda identifieras så småningom som Roseanna McGraw från Costa Rica. Med hjälp av passagerarnas fotografier från kanalbåten lyckas Martin Beck och hans medhjälpare finna spår som leder till ett semesterfirande varubud med moppe. Budet nekar, men registren berättar om hur han sexuellt misshandlat kvinnor, så Becks misstankar består och en fälla gillras: en kvinnlig polis är lockbete i sin lägenhet samtidigt som polisen undersöker den misstänktes. När polisen sedan kommer hem till lockbetet är det nästan för sent.
Deckarförfattaren Karin Wahlberg är en av dem som satt Roseanna högst:
– Den var något nytt när den kom. Frisk i storyn med försvinnandet och den utländska kopplingen. Realismen var ny och utan den hurtfriska ton vi var vana vid från Maria Lang och Stieg Trenter. Man minns lätt intrigen och miljön vid Göta kanal.
/Anders Fagerström

2. "Den skrattande polisen" av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1968.

"- Kommissarie Beck?
Han kände inte igen rösten i telefonen.
- Ja, det är jag.
- Det här är sambandscentralen. Flera passagerare har hittats skjutna i en buss på linje fyrtiosju nära ändhållplatsen på Norra Stationsgatan. Ni ombeds att genast fara dit."
I inledningen av "Den skrattande polisen", den fjärde boken i Sjöwall/Wahlöös serie "Roman om ett brott", är 412 kraftigt beväpnade poliser upptagna med att slåss mot fredsdemonstranter utanför amerikanska ambassaden i ett regnigt Stockholm. Samtidigt sker Sveriges första massmord.
Kristiansson och Kvant, de två första poliserna på plats, beter sig omåttligt klantigt. En av dem kräks på sin läderjacka när han ser de ihjälskjutna kropparna.
Snart visar det sig att en av de döda är polis. Var det en slump att han befann sig i bussen? Vad betyder "Dnrk" och "Samalson", de kryptiska svar som kommissarie Rönn lyckas få ur den enda överlevande innan han dör på sjukhuset? Och hur ska det gå för den grå, lågmälde Martin Beck i hans snåla motvind av magproblem, inkompetenta poliskollegor, korrumperade potentater och samhälleligt sönderfall?
- Man ska aldrig avslöja en intrig. Men själva gåtan och mördarens motiv i "Den skrattande polisen" är väldigt intressanta, säger Bibbi Wopenka, ledamot i Svenska Deckarakademin.
Hon tycker om Sjöwall/Wahlöös sätt att beskriva Sverige i den tio böcker långa romansviten - i det här fallet, 1968 med sin särskilda samhällsanda. Men det är skildringen av poliskollektivet hon lyfter fram som det verkligt storartade, och som en påtaglig kvalitet just i "Den skrattande polisen".
- Man ser Beck, Kollberg, Gunvald Larsson och de andra framför sig väldigt tydligt. Man kommer nära dem.
Även bokbloggaren Hanna Lager ser den realistiska beskrivningen av polisarbetet som bokens största förtjänst.
- Jag tycker om det konkreta och vardagliga. Spår som inte leder någon vart. Det är så det går till på riktigt, tänker man. De fyra första böckerna i romansviten handlar mer om det praktiska polisarbetet än de senare, som är mer ideologiska och politiska. Jag föredrar de första.
I jämförelse med nyare deckare så är personerna och gåtornas lösningar ganska enkla i "Roman om ett brott", säger Hanna Lager.
- I nya deckare ska allt vara så stort, konspirationer vävs ihop med gamla historier långt bak i tiden. Det är inte realistiskt. De böckerna funkar på charter men sätter inga djupare spår. "Den skrattande polisen" läste jag om senast 2004 men jag minns detaljer och jag bär berättelsen med mig.
Brottet som "Roman om ett brott" handlar om är egentligen samhällets brott mot sina medborgare. Det marxistiska författarparet Sjöwall/Wahlöö ville skildra ett Sverige på väg mot kollaps och ett folkhem som höll på att vittra sönder inifrån. Men de gjorde det genom en inkännande, realistisk och detaljerad skildring av polisarbete som blev stilbildande för kriminalromaner över hela världen.
- De har fått kritik för att böckerna innehåller många schabloner, men det var ju de som var först. Det var de som skapade schablonerna, säger Bibbi Wopenka.
Vinnaren presenteras på nyårsafton 2012.
Läs alla artiklar om: Deckartoppen
Gå till toppen