Kultur & Nöjen

En främmande fågel

Skolastiska övningar. MBM Förlag.
Niklas Qvarnström skådar en främmande fågel i Einar Askestads nya bok.

Den danske poeten och kritikern Poul Borum lär ha skrivit tidernas kortaste bokrecension, bestående av ett enda frågetecken. Det är ungefär så jag känner mig – som ett litteraturkritiskt frågetecken – när jag ska försöka definiera Einar Askestads nionde bok, med den på en gång fordrande och anspråkslösa titeln ”Skolastiska övningar”.
De medeltida skolastikerna strävade efter att på logisk väg förklara det oförklarliga i Guds existens. Askestad gör ett lika allvarligt som skämtsamt försök att i korta, tänkespråksliknande satser begreppsliggöra det obegripliga i mänsklig samexistens. Kanske.
I centrum för vad som efterhand utvecklar sig till en sorts civilisationskritisk berättelse står ett tidlöst torg. Där utdelas straff, förbereds revolutioner, korsas handelsvägar och uppnås överenskommelser, medan älskande försöker älska varandra eller åtminstone förstå varför de inte kan göra det. Ondskans problem, jämte själviskhetens och dumhetens, utreds efter klassiskt filosofiskt mönster, med en logik som lägger krokben för sig själv och ibland bäddar för en språklig slapstick-humor som jag nog inte är ensam om att associera till Michaux, Kurt Schwitters och andra modernistiska särlingar med en förkärlek för det lakoniska.
Askestad är onekligen en främmande fågel i samtida svensk litteratur, men hans valfrändskaper ter sig ganska lätta att identifiera. Det är lite som han själv skriver om konstnärerna: ”På en mur i närheten av torget satt konstnärerna. De såg originella ut, men tillhörde kretsar där alla såg likadana ut.”
På samma sätt är det inte svårt att räkna ut i vilket finlitterärt sällskap ”Skolastiska övningar” troligen kommer att befinna sig när den väl hamnar i ett exklusivt antal av landets bokhyllor. Askestads förra bok, novellsamlingen ”Frånfällen” från 2010, kvalade nyligen in på Horace Engdahls fem-i-topp-lista över läsvärda böcker, bredvid namn som Fernando Pessoa och Emily Dickinson.
Annars vore det intressant om volymen också råkade hamna i händerna på läsare som vant sig vid de samtida tankeböcker som utger sig för att med hjälp av enkla maximer underlätta tillvaron. Som den här: ”Profeten såg trött ut. Han frågade sig hur man når fram till en paranoid.” Eller min personliga favorit: ”Ett irrbloss antände en skog, en förlupen kula tog död på en bidande mördare – vad som förverkligas eller inte är svårt att sia om. Det goda samhället var omöjligt – och möjligt.”
Något att klistra upp på kylskåpsdörren. Att känna sig som ett frågetecken är inte alltid det sämsta, i en värld utan svar.
Gå till toppen