Mat & Dryck

Världen i en droppe grädde

Nigella Lawson – ett brittiskt matfenomen.

Det finns en rad i Nigellas tredje bok, alldeles efter receptet på en glaserad chokladtårta i tre lager: "Serves 10. Or 1 with a broken heart." Lagom till tio personer. Eller en med ett brustet hjärta. Blott en handfull ord, men i dem ryms nästan hela hennes storhet.
Boken med chokladkakan heter "Nigella Bites" (en titel med mycket mer schvung än den pragmatiskt svenska "Nigella kort och gott") och jag köpte den 2001. På senhösten. Jag minns att det var då, för livet i övrigt var inte så kul, och värre skulle det bli. Jag skulle överdriva om jag påstod att Nigella räddade mig. Men boken var en av några livbojar under året som kom, en genväg in i en snäll och väldoftande och sensuell värld, en som möjligen inte lovade någon förändring men som åtminstone kunde hålla mig mätt och varm och sysselsatt i väntan på den.
Jag minns en lördag i mars året därpå, kanske var det april, när jag efter veckovis av deppande och en torftig diet av rostat bröd och baginbox masade mig ur mitt inrökta lilla vardagsrum och åkte in till stan. Jag köpte ett paket svindyrt carnaroliris, två ovaxade citroner och rosmarin i kruka. Sen åkte jag hem och lagade citronrisotton på sidan 43, lutad mot spisen och med träsleven rytmiskt ritande en evighetsåtta mot kastrullbotten. "Risotto måste vara en av de mest trösterika saker som överhuvudtaget går att äta" skriver hon i den inledande texten. På bilderna intill breder ett mörkgult hav av krämiga riskorn ut sig. Öar av nästan smält smör flyter i det. Jag satt i skräddarställning i soffan med en tallrik i ena handen och en sked i den andra. Var det trösterikt? Det var oändligt trösterikt.
Nigella har varit en konstant i mitt liv ända sedan dess. Jag har alla böcker utom den om julmat (är ingen större julmatsätare). Skyddsomslagen på böckerna är fransiga och blekta. Vissa uppslag går inte att öppna utan att man försiktigt petar in fingret mellan klistriga fläckar av tomatsås och smält socker och bänder lite grand. Andra faller upp alldeles av sig själv, flottfläckiga, som vore de tantsnusksex i händerna på en tonåring: uppslaget med mynta- och fetaostfyllda auberginerullar i "Nigella Summer"; uppslaget med chili con carne i "Feast", den som innehåller kakao och ketchup och täcks av knaprigt majsbröd. Den sidenmjuka citronlinguinen och den chilibultande kambodjasalladen i "How to Eat".
Och den genialiska béarnaisen ur samma bok: ett recept där man inte måste skikta smöret utan bara rör ner stora klickar rumsvarmt smör i äggblandningen. Inget recept har jag skrivit ner till vänner oftare än det. Béarnaisereceptet har förresten en dedikation. "Till Dominic" står det. Jag har ingen aning om vem Dominic är, men bara greppet att tillägna någon en béarnaise. Och så carbonaran i "Feast", bland oss Nigellister känt som "den post-coitala carbonaran", ett recept som man anar skrevs ner i samband med att hon träffade sin andra make Charles Saatchi. Ingen bild finns, men hela texten bubblar av det slags förälskelse som slutar med att man får tillverka extranycklar och vänja sig vid ett gäng nyförvärvade sambokilon. Och så citronrisotton, då.
Somligt har funkat sämre: rätten där en kycklingfilé ska gosa med chorizoskivor i ugnen var som att slicka på ett svettigt lår (i ett komplett osensuellt sammanhang, ska jag kanske tillägga); kakan med det magiskt lockande namnet Coca-Cola-kaka var platt i smaken och sockrig så jag fick huvudvärk.
Hon har alldeles för många recept på brownies (högst överskattad kaka) och boken med snabblagade recept var betydligt bättre som idé än praktik. Ändå är det något med en ny Nigellabok som får mig att känna som andra gör när det är dags för Nobelpriset i litteratur: fest, glam, årets roligaste händelse.
Ibland hör jag någon beskriva andra kockar som "en svensk Nigella". (Populärt exempel: "Leila Lindholm är en svensk Nigella.") Jag blir lika sur varenda gång. Det finns ingen svensk Nigella, ingen av någon annan nationalitet heller. För det finns ingen som gör riktigt det Nigella gör – nämligen förenar mat och liv, snarare än mat och lifestyle. Nog för att det finns en ansenlig dos lifestyle över fenomenet Nigella Lawson, förvisso. Håret. Jumperseten. De pastellbleka porslinsskålarna som bär henne namn. Den klassiska köksmaskinen från Kitchen Aid (varför har jag en Kitchen Aid? För att Nigella har en.).
Allt det där visuellt anslående, hennes alabasterhy och slickepottslickande, har också på sitt sätt kommit att trivialisera eller åtminstone överskugga hennes verkliga geni – nämligen förmågan att göra mat och ätande till intellektuellt och själsigt närande sysslor. Något som dels kan fördriva tiden, men också vara en sysselsättning helt i egen rätt, fullt jämförbar med att uppslukas av en bok eller ett samtal. Hon emotionaliserar ätandet, skulle man kanske kunna säga. Vilket hon förstås inte är den enda som gjort, men hon är en av mycket få som så till den grad lyckats omsätta det i text. (Vill ni ha ett exempel till? Nigel Slater. Också britt. Nigel och Nigella, man skulle kunna tro att de är släktingar. Det är de inte.) Och det är en tradition vi inte riktigt har i Sverige ännu: våra matprofiler är bra på att vara smarta, eller bra på att vara praktiska, eller bra på att stajla snyggt, eller duktiga på mathistoria, eller duktiga på att vara folkliga, men aldrig allt på samma gång.
Med Nigella får man strålglansen och bråddjupet i en och samma person, både lättsinnigheten och allvaret, både pannkaksmixen och pastamaskinen. Och man känner sig alltid inkluderad i hennes kök, tilldelad friheten att hitta egna vägar – till skillnad från till exempel de bitvis olidligt stränga River Café-böckerna, böcker som i likhet med Nigellas berett väg för det brittiska matundret, som även de i hög grad bygger på det italienska köket, men i allt väsentligt kräver puritansk perfektionism.
Sannolikt är hennes tillgänglighet en konsekvens av hennes i sammanhanget otypiska bakgrund: hon är ingen utbildad kock utan "bara" en hängiven och allt skickligare hemmamatlagare. Innan hennes karriär som domestic goddess tog fart i slutet av 90-talet var hon litteraturkritiker och krogrecensent, med en återkommande krönika om smink i The Times.
Jepp, vi pratar om det som man i de här sammanhangen gärna sammanfattar som "högt och lågt", men som lika gärna skulle kunna kallas komplexitet – ett konkret bevis på att en människa är mer än det som först möter ögat. Och, vad hennes profession anbelangar, att det går alldeles utmärkt att älska såväl tryffel som färdigköpt salladsdressing. Det handlar inte om snobberi, men inte för den skull heller om dess jantiga motsats: bara om ett kärleksfullt, nyfiket och inkluderande förhållningssätt till allt som går att laga, äta och ställa fram på ett middagsbord. Mat som en mycket konkret del av livet – och döden.
I min älsklingsbok "Feast" från 2004 – med undertiteln "Food to Celebrate Life", mat tillägnad livet – finns ett kapitel om begravningar och mat. Hon skriver om en väninna som kom förbi och ställde några matkassar med ett litet brev på trappan efter att hennes förste make dött i cancer, om hur "det var något av det snällaste någon kunnat göra". Hon skriver att "en människas gastronomiska persona ÄR den människans persona" – hur och vad man äter är en direkt representation av den man är. Och hon skriver om varför mat är viktigt när någon älskad gått bort: för att maten och ätandet är ett enkelt sätt att knyta de kvarlevande närmare varandra.
I en intervju i Guardian samma år återgav hon för övrigt en liten scen ur hemmet tiden efter att hennes make John dött: hon stod och packade upp matkassar i köket medan hennes femårige son tittade på. "Jag är så ledsen för att pappa dött", sade pojken, för att bara sekunden senare få syn på en snackspåse och brista ut i ett lyriskt "Ååååh! Twiglets!". "Om en vuxen skulle göra så skulle hon betraktas som sjuk", sade Nigella. Hon fortsatte: "Men det är inte sjukt. Det är bara fullkomligt ärligt".

Nigella Lawsons böcker 1998–2012

– Anna Hellstens kommentarer
 
How to be a Domestic Goddess (2000)
Genombrottsboken, med fokus på bakning och en titel som genererade en viss feministisk backlash – Nigella fick förklara att det inte så mycket handlade om att vara en hushållsgudinna som att känna sig som en. Bland favoritrecepten: mini-pavlovas, engelsk cheesecake, hemgjorda Reese's Pieces och kapitlet med recept anpassade för bakning ihop med barn. Omslaget förebådade den globala explosionen av pastellfärgade cupcakes.
Nigella Bites (2001)
Första boken som till fullo utnyttjade Nigellas omslagsflickekvaliteter, och även den första bok som blev tv-serie. Recepten sorteras efter tillfälle och sinnesstämning – "tempelmaten", till exempel, är i alla bemärkelser uppbygglig mat (färska blåbär, asiatiska buljongsoppor) medan trash-kapitlet handlar om skrikiga cocktails och fullproppade Elvis-mackor. Bland höjdpunkterna: de italienska köttbullarna i tomatsås, pomeransglassen och Coca-Cola-skinkan. Finns översatt till svenska med titeln "Nigella kort och gott".
 
Forever Summer (2002)
Recepten i den här boken går visserligen fint att laga även i den slaskigaste Skånevinter, men boken har en distinkt sommarkänsla: friska drinkar, medelhavsmat, råkost och glass. Receptet på papardelle med russin och squash är ljuvligt, mint julep-persikorna likaså. Ur inledningen: "I still believe the kitchen is not a place you escape from, but a place you escape to".
Feast (2005)
Min egen favoritbok, en receptbok som uttryckligen hyllar livet och levandet, tillbliven åren efter att maken John gått bort. Hennes chilirecept är det bästa jag smakat; varianten på indisk, kokoskrämig kycklingcurry en triumf. Här finns ett recept på carbonara som får puritanerna att tugga fradga (vermouth! grädde!) där hon knyter an till Nora Ephrons film "Heartburn", och Nigellas litterära, berättande kvaliteter har nog aldrig varit tydligare än här.
Nigella Christmas (2008)
En julbok gjord för dem som gärna skulle fira Kristi födelse året runt. Företrädesvis brittiska julbordsklassiker, förstås: kalkon, plum pudding och den spritindränkta tårta-i-skål-variant som går under namnet trifle. Om man älskar julmat är den ett självklart köp. För oss andra är det en Nigella-bok som man med gott samvete kan hoppa över.
Kitchen (2009)
Ännu ett praktverk, närbesläktat med "Feast" och ett utmärkt köp för den som bara vill välja en av alla hennes böcker. Min favorit: kycklingkapitlet. I Sverige är boken utgiven i två separata delar, därtill i en ovanligt bra översättning – med titeln "Nigellas kök" – annars bör Nigella om möjligt köpas och läsas på originalspråk.
Nigellissimma (2012)
En italiensk kokbok är närmast obligatoriskt för etablerade, brittiska kokboksförfattare – fast i Nigellas fall har hon redan lagat så mycket Italien-influerad mat att man undrar om det finns några idéer kvar. Jodå, det gör det, även om det italienska ofta bara sitter i smådetaljerna – som en äppelpaj med rivet citronskal, eller en pasta som lånar färgen och doften från risotto milanese. Vissa av recepten finns även i en snygg gratis-app som funkar i både telefon och läsplatta.
Nigella Express (2007)
Snabbmat, fast hemgjord, är temat för den här – indelat efter kök, stämning och tillfälle. Nigella är nu inte en särdeles krånglig kock ens utan genvägar av halvfabrikat, så den känns inte helt nödvändig. Å andra sidan: här finns flera smarta och förenklande recept: som en superslimmad version av Coq au Riesling, en körsbärscheesecake som inte behöver bakas. Och Crêpes Suzette på färdigköpta pannkakor? Finns ingen som helst anledning att låta bli. Finns översatt till svenska med titeln "Nigella Express – gott och snabbt".
How to Eat (1998)
Den första boken, helt utan matbilder och med blott ett ynka foto på Nigella på omslagets insida. Inte för att bildbristen gör den sämre: om det funnes en matlitteraturkanon skulle "How to Eat" vara självskriven. Här finns, bland annat, ett lysande lättgjort recept på béarnaise, ett intelligent kapitel om dietmat med recept på en magnifik kambodjansk köttsallad, och så en av Nigellas verkliga lunchklassiker: citronlinguine. Titeln är en milt ironisk pendang till Delia Smiths präktiga bok- och tv-serie "How to Cook". 

Nigella Lawson

Föddes 1960 i en förmögen och prominent brittisk släkt: hennes pappa var finansminister hos Margaret Thatcher, hennes mammas familj ägde krog- och hotellkedjan J  Lyons & Co. Nigella studerade i Oxford och åren efter sin examen jobbade hon för olika dags- och veckotidningar. Hennes första kokbok "How to Eat" publicerades 1998. Hon bor i London med sin andre make Charles Saatchi (välkänd konstsamlare och gallerist) och sina två barn.
Gå till toppen