Malmö

Här slutade helvetesresan

I dag är det 20 år sedan en flyktingbåt kom till Slite på Gotland. Ombord fanns familjen Atroushi. Här är berättelsen om deras resa till friheten till Sverige och Malmö.

Det är tidigt på morgonen den 20 januari 1993. Sexåriga Sharmin Atroushi börjar förstå att hon kommer att överleva.
Den senaste veckan har hon suttit tillsammans med sin mamma och sin lillebror i ett lastrum på den lettiska fiskebåten Priekule. Vädret har varit nästan det värsta tänkbara. Båten har kämpat i motvinden från Riga. Vågorna, som stundtals har varit upp mot 10 meter höga, har sköljt över båten och vindbyarna har varit över 20 meter per sekund hela veckan.
Ombord på båten har 391 flyktingar delat på en toalett. Maten har varit slut sedan länge. Sharmin minns hur de satt tätt packade i lastrummet. Att det var mörkt och kallt. Att allt handlade om att kämpa mot kylan.
De flesta är på flykt från Saddam Hussein. Några av dem är irakiska regimkritiker, andra är som familjen Atroushi kurder. Nästan alla har betalat 2 500 dollar för resan från Riga. För familjen Atroushi, två föräldrar och sex barn, är pengarna slut.
Efter en veckas kamp mot hungern, sjösjukan och kölden förstår de att de ska överleva.
Båten som egentligen skulle ta dem till Bornholm har fört dem till den lilla bruksorten Slite på norra Gotland. Det är här som nästa resa inleds. Den som ska ta dem in i det svenska samhället och göra dem till svenskar.
Familjen Atroushi har bott vid Dalaplan i snart tjugo år. Minnena från tiden på flykt undan Saddam Husseins regim försvinner aldrig. Under många år var familjen ständigt på väg någonstans.
– Jag älskar Dalaplan. Det är det bästa ställe man kan bo på i Malmö. Det är nära till allt, Möllan, Mobilia, Triangeln, Pildammsparken, säger Sharmin och tillägger:
– Glöm inte bort Stadion. Jag älskar fotboll.
Den 6-åriga flickan från flyktingbåten har blivit en 26-årig kvinna. Hon har tagit studenten och utbildat sig till socionom. I dag känner hon sig som en världsmedborgare, inte helt hemma någonstans.
– När jag besöker Kurdistan märker jag att jag är mer svensk än kurd. Samtidigt känner jag mig som invandrare i Sverige, säger Sharmin.
– Vi flydde inte till Sverige för att bli assimilerade svenskar. Mina föräldrar ville att vi skulle kunna växa upp, utbilda oss och leva som kurder utan att vara rädda för att bli skjutna i huvudet.
---
Sex månader gammal var lillebror Shewan nära att dö ombord på flyktingbåten. Mamma Fazilas bröstmjölk tog slut på grund av bristen på mat. Sexåriga Sharmin satt bredvid och kunde inte göra någonting för att lindra mammans ångest.
– Som barn är man bra på att läsa av vuxnas känslor. I en hel vecka såg jag oron i min egen mammas ögon. Det är klart att man påverkas av det, säger Sharmin.
De övriga familjemedlemmarna var utspridda på båten. Hennes äldste storebror Shoresh och pappa Hadji tillbringade mesta tiden utomhus på däck.
Ingen visste att resan skulle ta en vecka. På kajen i Riga blev de lurade att fiskebåten skulle ta dem ut till en större färja som inte kunde gå in till kaj.
Första kvällen var det nästan feststämning ombord, minns Sharmin.
– Vi åt vår mat och var glada över att vi var på väg till friheten. Andra och tredje dagen började oron komma. Då var maten slut.
På den 39 meter långa båten fanns 88 barn under 15 år. Några kvinnor var gravida. Den enda toaletten blev snabbt full. Både av avföring och av folk som sov där i brist på plats.
Vädret ställde till det för smugglarna. Under sex dagar låg båten och drev i Rigabukten i väntan på att vinden skulle mojna. Smugglarna började överväga att återvända till Riga.
– Vi visste att det var lika med döden. Förmodligen hade vi blivit skickade tillbaka till Irak. Vi hade lagt alla våra pengar på biljetten och hade inga möjligheter att köpa en ny, säger Sharmin.
Några ur besättningen tog sig till land för att köpa lite mat. De kom tillbaka med gröna ärtor, pulversoppa och äpplen.
– Jag hatar gröna ärtor än idag. Däremot älskar jag pulversoppa eftersom det var den enda varma mat vi fick, säger Sharmin.
---
I en lokal under McDonald's vid Pusjkintorget i Moskva köpte familjen Atroushi biljetterna till Skandinavien. Pappa Hadji blev först kvar i Moskva eftersom pengarna tog slut. Efter hans övertalning lät smugglarna honom följa med på båten ändå.
Vid den här tiden patrullerade Kustbevakningen dygnet runt längs med den gotländska ostkusten. Vid femtiden på morgonen 20 januari fick besättningen ombord på KBV181 syn på Priekule utanför Slite.
– Skepparen sade att han hade fått problem med maskineriet, säger Folke Gustafsson som var kapten ombord på KBV181.
Ombord på Priekule tvingade smugglarna ner samtliga passagerare i lastrummet. Flyktingarna fick reda på att de som greps ombord skulle skickas tillbaka till Riga. De som däremot greps i land fick stanna i Sverige. Det var en lögn. Men just där och då gjorde alla sitt bästa för att vara så tysta som möjligt.
– När det handlar om liv eller död är det lätt att vara tyst, säger Sharmin.
När lotsen hade hjälpt båten in till kajen i Slite gjorde kaptenen på Priekule en signal. Då skulle alla ut. Snabbt.
– De var som arga bin som flyger ut ur en bikupa. Det bara vällde ut folk från alla utrymmen på båten. Jag kunde inte i min vildaste fantasi ana att där fanns nästan 400 personer, säger Folke Gustafsson.
Storebror Shoresh var en av de första som hoppade i land. I tron att det handlade om att få stanna i Sverige, försökte han hjälpa så många som möjligt i land.
– Jag tror att vi var klara på en minut. Vi slängde över barn och väskor. Vi trodde ju att det handlade om att överleva, säger han.
För flyktingarna väntade senare en tältsäng och varm soppa. För besättningen väntade polisförhör och rättegång. Tre av dem dömdes till fängelse i sex till nio månader samt utvisning. Tjugo år senare har familjen blandade känslor för smugglarna.
– Visst tjänade de massvis med pengar och utsatte oss för en fruktansvärd båtresa. Men samtidigt räddade de livet på oss och lät min pappa följa med gratis, säger Shoresh.
Priekule var inte den första båt som fraktade flyktingar över Östersjön den vintern. Flera båtar skulle dessutom följa under åren efter.
---
Flyktingarna kom till Slite på norra Gotland, kanske mest känt för sin cementfabrik. En av dem som kallades till hamnen den dagen var deltidsbrandmannen Jan-Ove Schalén.
Flyktingarna stod på kajen och Jan-Ove Schalén minns blickarna som mötte honom. Han fick svälja bort gråten.
En bit bort hade Röda Korset byggt upp ett provisoriskt läger i en idrottshall. Brandmännens uppdrag blev att hjälpa flyktingarna dit.
En kvinna i folkmassan lyfte upp sin gråtande dotter i famnen på Jan-Ove Schalén. Själv hade hon knappt ork att stå upp.
– Den lilla tjejen, hon kanske var fyra eller fem år gammal, började prata med mig på sitt språk. Och jag svarade på svenska. Hela vägen bort till idrottshallen pratade vi med varandra utan att förstå någonting, säger Jan-Ove Schalén.
När de kom fram höll kvinnan kvar honom medan hon och dottern undersöktes av läkare. På vägen ut vände han sig om.
– De tittade efter mig med stora ögon. Det såg ut som att de undrade "Vart tar han vägen?", säger Jan-Ove Schalén.
Minnena sitter kvar. I dag tänker han ofta på flyktingarna, i synnerhet på mamman och dottern.
– Det satte sig djupt i mitt hjärta. Jag funderar nästan dagligen på vad som hände med dem. Vart tog de vägen, hur har det gått, är de kvar i Sverige?
För syskonen Atroushi är minnena av idrottshallen också starka.
– Det var första gången vi var inomhus på över en vecka. Jag minns hur skönt jag tyckte det var att slippa frysa, säger Sharmin.
Mamma Fazila och lillebror Shewan var de svagaste i familjen. De åkte ambulans till Visby lasarett direkt från hamnen. Sammanlagt 35 flyktingar fördes till sjukhuset. En av dem var en kvinna som födde ett barn samma dag.
För Shoresh var det tryggt att veta att hans mamma äntligen fått vård.
– Det kändes som att jag lämnade över henne till änglar, säger han.
---
Kustbevakaren Folke Gustafsson blev intervjuad i de flesta tidningarna, i radio och tv. Han blev hjälten som räddade flyktingarna från döden.
Men det var inte alla som höll med. Efteråt fick han ta emot hotbrev från folk som tyckte att han borde ha hindrat dem från att gå i land.
– Breven kom från hela Sverige. Det fanns liksom ingen beredskap för sådant här på den tiden så jag fick bära det för mig själv. Det var tufft, säger Folke Gustafsson.
Han suckar och berättar vidare.
– Jag tycker att den politiska debatten kring invandringen är bedrövlig i dag. Vi har det bra i jämförelse med många andra i världen. De här stackarna flyr från fruktansvärda hemskheter. Det är självklart att vi ska ta emot dem, säger han.
Innan den här dagen var han kritisk till att Sverige tog emot så många invandrare.
– Men har man varit med om det vi var med om den dagen, och sett lidandet med egna ögon. Då kan man inte vara kritisk mot invandrare. Jag erkänner att jag tänkte om helt och hållet, säger han.
---
Dagen efter att båten kom fram hade Expressens förstasida rubriken "Det här är bara början". Under fanns en bild på flyktingarna som precis kommit fram.
Rysslandsexperten Leif Kihlsten sa till tidningen att det fanns 50 000 flyktingar som väntade på andra sidan Östersjön.
– Vi har förberett oss militärt för att skjuta mot ryssarna. Men en gigantisk flyktingvåg, det klarar vi aldrig. Vi kan ju inte skjuta på flyktingar, sa en anonym källa inom Säkerhetspolisen i samma artikel.
Men uppgifterna om flyktingströmmen stämde inte. 1993 ansökte 2 323 irakiska medborgare om asyl i Sverige. Ombord på Priekule fanns nästan 400 av dem.
Hans Klintbom som var kommunalråd (C) på Gotland minns dagen i detalj.
Under lunchen blev han uppringd av polisen som frågade vem som skulle betala för båtflyktingarna.
– Jag var väldigt bestämd över att vi skulle lösa situationen för kvällen. De var ju tvungna att ha någonstans att sova. Den ekonomiska frågan fick vi ta senare, säger Hans Klintbom.
Senare stod han på kajen i Slite inför ett samlat pressuppbåd.
– Jag kände ett stort ansvar för Gotland. Här har vi en vana av att ta hand om folk på flykt sedan baltflyktingarna under andra världskriget, säger han.
---
Under eftermiddagen och kvällen kördes flyktingarna i bussar till tre olika semesteranläggningar runt Visby. Familjen delades upp. Sharmin och Shoresh hamnade på ett hotell. Redan i idrottshallen fick 17-årige Shoresh tolka åt de andra flyktingarna eftersom han kunde lite engelska. På hotellet hjälpte han receptionisterna att dela ut nycklar.
– När vi äntligen kom in på vårt rum började Sharmin att gråta. Hon saknade mamma. Jag var helt slut och försökte trösta henne. Till slut somnade hon. När hon låg där på sängen brast allt för mig. Jag hade så mycket känslor inom mig som bara vällde ut. Jag tror att jag satt där och grät i en timme innan jag kunde somna, säger Shoresh.
Samtidigt arbetade Röda Korset febrilt med att samla in leksaker och kläder. Bilderna på barnen i tidningarna och på tv-nyheterna väckte starka känslor hos gotlänningarna.
Sharmin var ett av barnen som fick en nalle.
– Jag blev så himla glad, jag glömmer aldrig den känslan. Det tog bort en del av oron för hur det skulle gå för mamma på sjukhuset, säger hon.
Shoresh minns att han såg ett stort vitt höghus från hotellfönstret och att han tänkte att Visby var en modern stad. När de efter en vecka reste vidare till en flyktingförläggning i Stockholmstrakten förstod de att höghuset var en färja.
– Då förstod jag att båten som vi hade rest med till Gotland inte var en riktig båt, säger han.
---
Under 2013 väntas antalet flyktingar till Sverige öka till följd av kriget i Syrien. Enligt prognoser från Migrationsverket förutspås 54 000 personer söka asyl i Sverige under året. Den bristande kapaciteten hos Migrationsverket innebär att handläggningstiden för varje ärende riskerar att dra ut på tiden.
För familjen Atroushi gick asylprocessen snabbt. Tre månader efter att de kom fram till Gotland fick de permanent uppehållstillstånd.
– Vill man avvisa någon, låt inte den personen vänja sig vid Sverige. Ett barn som kommer hit när det är sju år gammalt och som avvisas när det är tio, det är lika med en dödsdom! Väntan på beslutet är lika jävlig som själva flykten. Det är först när man fått beskedet som man kan börja leva igen, säger Shoresh.
I början av maj 1993 flyttade familjen Atroushi från en flyktingförläggning i Hallstahammar till en lägenhet vid Dalaplan i Malmö.
– Vi kände att vi hade kommit fram. Det är nog därför som vi alla bor kvar här än i dag, säger Shoresh.
Med på flykten fanns många som inte fått samma besked. En del överklagade och fick stanna. Andra blev tvungna att lämna Sverige.
– Man får dåligt samvete över att man är kvar och tänker samtidigt att det kunde vara vi, säger Shoresh.
För syskonen innebär flykten många jobbiga minnen. De övriga familjemedlemmarna har bett om att bli lämnade utanför i den här artikeln.
– Det innebär för stor psykisk påfrestning för dem att berätta, säger Shoresh.
I Malmö delades familjen upp i det svenska systemet. Sexåriga Sharmin började omgående skolan och lärde sig svenska på lekplatsen och i skolan. För Shoresh var det tufft att inse att hans gymnasiebetyg från Iran inte räknades i Sverige. Istället fick han läsa svenska för invandrare (sfi) tillsammans med den äldsta systern.
– På sfi var alla äldre än oss. Samma sak på komvux. Jag blev avundsjuk på mina yngre syskon som fick gå i skolan med svenska barn. Jag fick istället gå på komvux med andra invandrare som var analfabeter, säger Shoresh.
– Det gjorde mig lat och slapp. Jag orkade inte plugga vidare utan började ta ströjobb istället.
Hemma var det ännu svårare för föräldrarna att lära sig allt det nya i Sverige.
Istället blev det Shoresh som fick gå på föräldramöten och kvartssamtal för sina yngre syskon. Även Sharmin fick hjälpa sin mamma med att fylla i blanketter från Försäkringskassan.
– Det är svårt när ens mamma så gärna vill hjälpa en med läxorna men inte kan, säger Sharmin.
Hon började på Lindeborgsskolan och minns känslan hur det var att vara nästan enda barnet med invandrarbakgrund.
– Första dagen efter sommarlovet var hemsk. Jag minns hur alla klasskompisar hade varit på utlandssemestrar och i sina sommarstugor. Själv hängde jag på vår innergård, säger hon.
I brist på pengar blev det istället fotbollen som hon ägnade sina sommarlov åt.
– Fotbollen räddade mig. På vår gård spelade alla mot alla, killar som tjejer. Jag har alltid varit idrottsintresserad, säger Sharmin.
För föräldrarna var det viktigt att prioritera barnens skolgång.
– Mamma säger alltid att hon önskar att hon fått samma möjligheter som jag har fått. Pappa älskade skolan men blev tvungen att gå ut i kriget mot Saddam Hussein istället för att studera, säger Sharmin.
För tolv år sedan blev familjen svenska medborgare. Sharmin beskriver sin studentdag som en av höjdpunkterna i livet.
– Jag bar studentmössan med den svenska flaggan samtidigt som jag vevade den kurdiska flaggan. Det kändes så rätt. Jag älskar Sverige och jag älskar Kurdistan, säger hon.
---
Familjemedlemmarna vet hur det känns att inte bli betraktade som svenskar. Både Shoresh och Sharmin får något mörkt i ögonen när de berättar om familjens resor till vännerna i Danmark.
– Varje gång vi åkte med flygbåtarna blev vi tagna åt sidan av tullen. De gick igenom våra väskor på båda sidor av gränsen, säger Sharmin.
För att skydda sina föräldrar försökte hon prata tullarna tillrätta. På så bred skånska hon bara kunde.
– När vi reste till Danmark blev jag påmind om att vi inte alls var accepterade som svenskar. Det förstörde hela resan för mig.
Shoresh konstaterar att den värsta rasismen är den dolda.
– Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna. Det som skrämmer mig är den dolda rasismen på nätet där folk kan säga att "Jag är inte rasist men invandrare är mest kriminella i Sverige". Varför drar du alla invandrare över en kam, frågar jag mig då?
I dag har barnen blivit vuxna. Sharmin arbetar som behandlingsassistent vid ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Malmö. Shoresh arbetar som tolk och anlitas ofta av olika myndigheter.
– Jag har tolkat sedan första dagen på Gotland, säger han och skrattar.
Sharmin säger att hon vill visa andra att det går att klara sig bra, även om man har otrevliga erfarenheter med sig i bagaget.
– Jag vet hur mycket det lilla kan innebära för individen. Som den där nallebjörnen som jag fick av Röda Korset på Gotland. Den gav mig så mycket glädje att jag glömde bort att vara orolig för mamma som låg på sjukhuset med min lillebror, säger hon.
Två av de andra syskonen har utbildat sig till sjuksköterskor.
– Som utländsk familj i Sverige har man större press på sig eftersom man alltid hör ens föräldrar säga att man ska vara glad för hur bra man har det här. Det värsta är att jag säger samma sak till mina syskon. Jag påminner min lillebror om alla möjligheter han fått tack vare flykten, säger Shoresh.
Lillebror Shewan tog studenten 2011. Snart ska han bestämma sig för vad han vill utbilda sig till. Kanske blir han pilot.
– Jag lyssnar mycket på de äldre i familjen. De matar mig med kloka ord. Men jag känner mig självständig och stark. Jag tror att man blir det om man är invandrare, säger han.
Shoresh har också en egen familj med fru och tre små barn. När de blir lite äldre kommer de att få höra om hur det gick till när pappa kom till Sverige.
– Jag känner mig stolt när jag ser på mig själv och mina syskon i dag. Det var det här det blev av oss som för tjugo år sedan var som mest utsatta. Vi bidrar alla till det svenska samhället i dag, säger Shoresh Atroushi.
För lillasyster Sharmin är hennes socionomexamen en dröm som har gått i uppfyllelse. Den drömmen delar hon med resten av sin familj.
– Man kan säga att livet i Sverige blev precis så som våra föräldrar hoppades på, säger Sharmin.

Familjen Atroushis flyktväg

Augusti 1992: Lämnar Irans huvudstad Teheran.
September 1992: Stannar i en vecka i Baku, Azerbadjdzjan. Köper flygbiljetter till Moskva.
September 1992: Kommer fram till Moskva och får tillfälligt boende i en lägenhet.
Julen 1992: Lämnar Moskva och reser till Minsk, Vitryssland, i väntan på klartecken från smugglarna. Tillbringar nyårsafton i Minsk utan att veta när de kan resa vidare.
13 januari 1993: Går på båten Priekule i Riga.
20 januari 1993: Kommer fram till Slite.

Båtflyktingarna på 1990-talet

September 1992: 16 flyktingar från Stralsund till Gislövs läge utanför Trelleborg.
16 oktober 1992: 20 flyktingar från Kaliningrad till södra Öland.
26 oktober 1992: 47 flyktingar från Tallinn till Lidingö.
14 december 1992: 76 flyktingar från Riga till Fårö.
20 januari 1993: 391 flyktingar från Riga till Slite.
23 januari 1993: 81 flyktingar från Riga till Slite.
2 februari 1993: 54 flyktingar från Lettland till Sysne på östra Gotland.
24 augusti 1993: 13 flyktingar till Kalix från S:t Petersburg.
2 november 1993: 30 flyktingar till Gotska Sandön från Riga. De sätts i två gummiflottar och paddlar den sista biten.
20 februari 1994: 66 flyktingar till Stockholm från Tallinn. Har rest i containrar ombord på M/S Estonia.
8 juni 1994: 48 flyktingar till Fårö från Ventspils.
24 september 1994: 128 flyktingar till Herrvik. Oklart var de kom ifrån.
16 december 1994: 62 flyktingar från Klaipeda till Holmhällar på södra Gotland. En person omkom under resan.
2 april 1995: 43 flyktingar från Klaipeda till Ronehamn på östra Gotland.
Gå till toppen