Kultur & Nöjen

Kyrkoherden var Stasiagent

På hösten 2011 hann ödet ifatt teologiprofessorn och kyrkoherden Aleksander Radler. Han hade varit hemlig Stasiagent ända sedan sina studieår i Lund på 1960-talet. Christoph Andersson har läst hans 5,3 kilo tunga Stasiakt.

Trelleborg en augustikväll 1966. Färjan från Sassnitz har precis lagt till i hamnbassängen. Ombord finns en 22-årig teologistudent från Östberlin, som vill tillbringa några semesterveckor i Sverige. Ömsom kallar han sig för Aleksander, ömsom för Clifford eller Wolfgang.
Valet beror på vilket pass han använder. Han har både ett östtyskt och ett österrikiskt, men efternamnet Radler är detsamma i båda. Vid passkontrollen väljer han det österrikiska. Studenten är spion och arbetar för Stasis regionala enhet i Frankfurt Oder. Hans täcknamn är IM Thomas, agent V 682/65, värvad bara ett år tidigare. Hans specialitet är att spionera på kyrkligt aktiva ungdomar och östtyskar som vill fly till väst. Han är särskilt intresserad av ”målobjektens” svaga sidor och sexuella läggning. Uppgifterna kan Stasi senare komma att använda i utpressningssyfte.
I Sverige tänker Radler hälsa på en svensk lärare, som han av en slump lärt känna i Östtyskland. Han heter Anders Törnvall och tillhör en kyrklig grupp som regelbundet besöker likasinnade i DDR. Radler tror att Törnvall bor i närheten, i en ort som heter Gistad. Men ingen han frågar har hört talas om orten.
Däremot finns ett Gistad utanför Linköping. Radler blir orolig. Så här dags går inga tåg norrut. Han har ingenstans att sova. Lyckligtvis får han hjälp av en äldre man.
”Jag sa till honom att jag är österrikare, men studerar och bor i Berlin. Jag fortsatte med att säga att jag studerar teologi”, berättar Radler senare för sin ledningsofficer hos Stasi.
Den vänlige mannen och hans hustru ger 22-åringen både husrum och mat. De ordnar även ett semesterboende åt honom i Lund.
Radler noterar parets namn, adress och annan personalia. Likadant gör han med andra personer som han möter på semestern, inklusive Törnvall och hela hans familj.
Allt som allt blir det uppåt femton namn. Vid hemkomsten överlämnar han samtliga till en förvånad ledningsofficer. Stasi har nämligen aldrig bett honom att spionera på sin semester. Likaväl tar officeren tacksamt emot uppgifterna. Informationen kan bli värdefull, om Stasi behöver utföra en operation i Sverige och vill stjäla någons identitet.
Sommaren 1968 bevisar Radler än en gång sin duglighet. Han anger sju studiekamrater i Jena, som planerat att fly till väst. Sex döms till långa fängelsestraff. Som belöning får han resa tillbaka till Lund.
Stasi vill att han ska börja doktorera och skaffa sig en position i svenska kyrkan eller på Lunds universitet. Parallellt ska han nästla sig in hos östtyska avhoppare som fått en fristad i Sverige. Men han ska också utföra specialuppdrag. Därför utrustas han med en radiosändare, koder, osynligt bläck och hemliga täckadresser i DDR.
För att snabbt smälta in i Lund blir han medlem i kyrkliga studentförbundet. Han skaffar sig också ett extrajobb som vaktmästare på lasarettets infektionsklinik, avdelningarna 7 och 27. Även Stasi bidrar till uppehället, men hans drivkraft är inte pengar.
Enligt Stasis noteringar vill Radler ”som kristen” stödja DDR:s arbete för ”fred”. Som en del i det arbetet börjar han fotografera hus och gator i Lund, i vart fall fylls hans Stasiakt med flera olika Lundamotiv.
Av någon anledning får försvarsstaben upp ögonen för honom och skickar ett brev till Säpo, daterat december 1971. Där står att Radler kan vara spion och att hans verksamhet snart kan beröra ”militära intressen”. Den uppgiften finns dock inte i hans Stasiakt, utan i Säpos akt om honom och återges i professor Birgitta Almgrens bok ”Inte bara spioner”, utgiven 2010.
Enligt Almgren hör snart fler anmälare av sig till polisen. Alla förvånas över hur lätt Radler reser in och ut ur DDR. Säpo verkar dock inte bry sig. Följden blir att Radler obehindrat kan disputera i teologi våren 1977, handledd av den legendariske professorn Gustav Wingren. I en av sina rapporter till DDR skriver Radler att universitetsledningen till och med bett honom att hålla tal på latin vid doktorspromotionen i domkyrkan.
Därefter gör han sin praktik som präst i Burträsks församling och låter sig imponeras av norrlänningarnas ”klassmedvetenhet”, som han skriver i en rapport till DDR.
Ändå vill han inte stanna i norr, utan hoppas på att Stasi ska belöna honom med en professur i DDR. I väntan på den återvänder han till Lund och en anställning som forskare. Återigen börjar han rapportera om olika personer till Stasi. Bland annat om en professor. I Stasiakten beskrivs professorn i nedlåtande ordalag som ”en jude” med ”antisocialistisk” inställning. Fram till DDR:s sammanbrott ska Radler lämna uppgifter om minst sexhundra personer, varav drygt hundra svenskar.
I slutet på 1980-talet kröner IM Thomas sin karriär genom att bli inflytelseagent. Bakgrunden är att Svenska kyrkan överväger att stötta oppositionen i DDR, som i huvudsak organiserar sig i den protestantiska kyrkan. Radlers uppdrag är att aktivt försöka sätta stopp för stödet. Likaså att pumpa svenska biskopar som Bertil Werkström och Sven Lindergård på information.
Regelbundet reser han från Lund till Stasi i Frankfurt Oder för att berätta vad han fått veta. Ibland anländer han i sin beiga Volvo 244.
Stasicheferna är mer än nöjda och har stora planer för Radler. Nästa uppdrag ska bli att infiltrera ett forskningsprojekt om kyrkligt motstånd mot kommunistregimerna i Östeuropa, men också att infiltrera självaste Förenta nationerna.
Anledningen är att Stasi vill vara med och styra i kulisserna när FN ska bygga upp ett särskilt antiterrorcentrum i Wien. Men så långt kommer det aldrig. Muren faller i november 1989. Dessförinnan har dock Stasi ordnat så att Radler fått sin efterlängtade professur i DDR.
Allt Radler kan göra är att be till Gud och hoppas att hans Stasiakt förstörs. Så sker också, men bara delvis.
I början på 1990-talet ger Stasiarkivet i Berlin tyska arbetslösa i uppdrag att försöka rekonstruera tusentals angivarakter, inklusive Radlers. Mödosamt pusslas hundratusentals små pappersrester ihop.
Under 1994 avslöjas han i en tysk bok om angivare på Humboldtuniversitetet. Följden blir att han tvingas lämna professuren och återgå till sin gamla tjänst vid teologen i Lund. Men hans överordnade Lars Haikola, numera chef för Högskoleverket, vet vad som står i boken. Han kontaktar Säpo.
Den 26 oktober 1995, 24 år efter det första tipset, förhörs äntligen Radler av svensk polis, men bara pliktskyldigast, enligt Almgrens bok. Efter förhöret skriver Säpoinspektören B: ”Ingen anledning att vidta ytterligare åtgärder”.
I samma veva får Radler en fast tjänst som kyrkoherde i Burträsk och lämnar frivilligt Lunds universitet. Flera av hans gamla rapporter till Stasis täckadresser är skrivna på universitetets officiella brevpapper.
Märkligt nog är det ingen som varnar Radlers nya arbetsgivare Luleå stift. I vart fall reagerar inte stiftsledningen. Istället bygger han sig ett nytt liv i Västerbotten. Han blir ordförande i den lokala idrottsklubben – och kommunpolitiker. Men inte för Sveriges kommunistiska parti, utan för Kristdemokraterna. Umeå universitet gör honom till gästprofessor, med uppgift att utbilda blivande präster i bland annat etik.
Allt går bra ända tills en lokalreporter på tidningen Norran förstår vem Radler egentligen är. 2012 tvingas han att avgå som både fullmäktigeledamot och präst. Det senare gör dock varken till eller från för yrkeskarriären. Han har blivit 68 år och ska ändå sluta, med en pension från den kyrka han tidigare spionerat på.
Några intervjuer vill han inte ge, men erkänner utan omsvep sitt arbete åt Stasi i ett öppet brev, publicerat i tidningen Dagen i augusti 2012. På haltande svenska skriver han att det skedde med ett antal personers goda minne:
”Innanför varje resa till DDR satt jag tillsammans med mina förtrogna och själasörjare för att planera möten och samtalen nere i Östtyskland. Jag vill tacka dem för sitt stöd.”
Uppgiften är anmärkningsvärd, om den är sann. I så fall understödde ju personer inom kyrkan – kanske rentav även inom Lunds universitet – Radlers konspiratoriska verksamhet.
Under hela hans långa tid i Sverige har Säpo aldrig inlett någon förundersökning om olovlig underrättelseverksamhet. I lagen heter det att den som för främmande makt ”hemligen eller med användande av svikliga medel anskaffar uppgifter om annans personliga förhållande” gör sig skyldig till brott.
Möjligen kan Säpos agerande förklaras med att den egna organisationen ska slippa stå till svars för alla oförståeliga bedömningar, från 1971 och framåt. I en eventuell process mot Radler hade nämligen ljuset säkert även riktats mot säkerhetspolisen och dess oförmåga att tackla Stasi. Faktum är att Säpo knappast förmådde att skydda flyktingar och enskilda svenskar mot Stasispionen Radler, kamouflerad till en oförvitlig präst i Svenska kyrkan och forskare vid Lunds universitet.
aktuell med boken ”Operation Norrsken – om Stasi
och Sverige under Kalla kriget” (Norstedts)
Christoph Andersson har sökt Aleksander Radler upprepade gånger, men denne vill inte bli intervjuad.
Läs mer: Läs Christoph Anderssons tidigare artikel i serien om Stasi i Sverige, ”Så skulle Stasi skaka Sverige”, på Sydsvenskan.se.
Gå till toppen