Kultur & Nöjen

Eld ur offrets aska

I Stravinskys dödsdans kan livet också träda fram.

Igor Stravinsky i Stockholm 1961.
Sommaren 2007 lade jag en vit ros på Igor Stravinskys grav i Venedig. En bit bort vilar balettimpressarion Sergei Diaghilev, som förvisso också gjort sig förtjänt av en ros, men på hans sten låg det redan ett par solkiga balettskor. Det var han som knöt Stravinsky till Ryska Baletten i Paris och beställde ”Eldfågeln” (1910), ”Petrusjka” (1911) och ”Våroffer”, som hade premiär på Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913.
Hundra år har alltså gått och ”Våroffer” är fortfarande ett av de mest prestigefyllda och uppförda verken i dansvärlden. I Sverige senast förra helgen, då Marie Chouinards version från 1993 hade premiär på Göteborgsoperan.
Ursprungligen handlar verket om en hednisk rit. En stam väljer ut en av sina egna för att offras åt jorden. Den utvalda dansar sig sedan under de sista minuternas kaosartade crescendon till döds, och faller på slutackordet mot marken.
Vad som händer i moderna uppsättningar är förstås upp till den enskilde koreografen att avgöra. Varje ny version är ett försök att förstå vad det egentligen är Stravinsky har gjort. Vilka knappar han trycker på för att framkalla de där rysningarna.
Min personliga jakt på dessa svar har under åren fått mig att se Ulf Gadds klassiska och bokstavstrogna Göteborgsuppsättning tre gånger.
På Dansmuseet i Stockholm såg jag en version där dansarna kom så nära att man fick deras svettstänk i ansiktet. I Angelin Preljocajs version på Malmöoperan 2007 var det inte den utvalda som dog – istället knockade hon alla andra på scenen med sin dans. I Kapstaden såg jag en uppsättning som anknöt till 80-talets kåkstadsvåld. På Palladium 2011 satte ett kinesiskt kompani upp en rätt konventionell variant, fast utan offer i slutet. Publikens blodtörstiga förväntningar möttes istället av ett gapskratt från dansarna. Och nu senast Marie Chouinard i Göteborg, som struntar i grundstoryn helt. Nakna (nästan) slingrar sig dansarna kring sig själva och återupptäcker sina kroppar. Det handlar inte om död och förintelse, utan om födelse. Dansarna gestaltar det livgivande ljuset och lavan vid jordens uppkomst.
Denna dubbelhet är en av hemligheterna bakom verkets styrka. Musiken är skriven för döden, men kan lika gärna ackompanjera skapelsen. Den handlar om våld, men också om intimitet. Ok, kanske inte någon öm intimitet, men väl en explosiv och intensiv sådan.
En annan av hemligheterna är den tid ”Våroffer” kom till i. Under tioårsperioden runt 1913 målade Picasso ”Kvinnorna från Avignon”, Einstein publicerade viktiga arbeten, jazzen blev populär i USA, Niels Bohr la fram sin atommodell, Charlie Chaplin gjorde sin första film, James Joyce började fila på ”Odysseus”, Duchamp ställde ut sin pissoar i New York.
Konsten och vetenskapen tog astronomiska kliv framåt – samtidigt som Europa kastades in i första världskriget. ”Våroffer” är en skör mittpunkt i denna utdragna krock mellan genialitet, hopp och barbari.
Gå till toppen