Inpå Livet

Miljöhotet väcker gamla idéer om skuld

När medierna uppmärksammar klimathotet är det i dramatiska ordalag om människornas kollektiva skuld och individens ansvar. Historikern David Larsson Heidenblad ser en ny variant av gamla religiösa föreställningar om synd och straff.

Tendensen att hålla människor ansvariga för sin egen olycka har blivit allt starkare under de senaste decennierna, menar historikern David Larsson Heidenblad, som drar paralleller med gamla religiösa föreställningar. Här är han i Lunds Domkyrka. Foto: Albin BrönmarkBild: Albin Brönmark
Aftonbladet lanserade hösten 2006 en kampanj med den uppfodrande vinjetten ”Gör något nu!”, där läsarna uppmanades att avlägga ett klimatlöfte. Drygt 300 000 personer skrev under på att sopsortera, byta till lågenergilampor och börja resa kollektivt.
Hotet om en varmare värld blev snabbt en högt prioriterad fråga för journalister, politiker och forskare. Det var ett dramatiskt språkbruk där klimatförändringarna utmålades som en fråga om människors moral. Historikern David Larsson Heidenblad vid Lunds universitet kände igen tongångarna från en svunnen tid.
– Du uppmanas att köra mindre bil och att äta vegetariskt. Lösningarna som lyfts fram är ett ändrat leverne snarare än storpolitiska förändringar. I likhet med 1600-talets tro på arvssynden ser vi oss alla i dag som en del av ett konsumtionssamhälle som det inte går att helt ställa sig utanför – vi kan inte vara helt utan skuld, säger han.
I 1600-talets Sverige rådde en föreställning om att alla människor i grunden var syndare.
Även det nyfödda barnet bar på arvssynden sedan Eva och Adam ätit av den förbjudna frukten. Händelser som krig och farsoter sågs som Guds rättmätiga straff.
David Larsson Heidenblads avhandling handlar om likheterna mellan den här synen på världen och 00-talets klimatlarm. Att det som hotar att drabba människorna är en följd av deras egna moraliska felsteg, att alla är en del av problemet och att alla ses som en del av lösningen.
Men går det att jämföra hur det talas om moraliskt ansvar för klimatförändringarna, där människans skuld för den höjda temperaturen bygger på vetenskap, med flera hundra år gamla religiösa föreställningar om synd?
– Det beror på vilken nivå man lägger sig på. Det är viktigt att reflektera kring vad som är kunskapsauktoritet i ett samhälle. Då var religionen kunskapsauktoriteten på samma sätt som naturvetenskapen är nu. Fast naturvetenskapen ska, i alla fall på papperet, inte bygga på frågor om moral. Men när det gäller miljön så blir det inte bara något som rör vetenskapen, utan just även en moralisk och politisk fråga.
När det gäller klimathotet ses ofta individens handlande som lösningen. För att hålla pesten borta skulle den enskilda människan be och bikta sig. David Larsson Heidenblad menar att det i båda fallen handlar om en tro på att det man gör får konsekvenser och att det inte är slumpen eller naturkrafter som styr.
– Under förmodern tid rådde en annan tanke om hur världen hängde ihop och att man kunde påverka – genom att gå till kyrkan till exempel.
– Det föreställda handlingsutrymmet var då, liksom med miljöfrågorna, stort.
Föreställningen om människan som till naturen syndig försvinner gradvis efter 1600-talet. Vid början av 1800-talet börjar en tro på människan som god, och att mänskligheten kunde få det bättre, vinna mark. Samtidigt får människan allt mer sällan skulden för sin egen olycka.
Varför aktualiseras då denna syn på nytt i vår tid?
– Tilltron till den politiska nivån har förändrats. De senaste decennierna tror man kanske inte i samma utsträckning på att politikerna kan åstadkomma så mycket och ser därför mer till individens ansvar.
David Larsson Heidenblad tror inte att miljön är ett undantag, utan pekar tvärtom på tv-program som ”Du är vad du äter” eller ”Lyxfällan” som en del av samma tendens.
Mediernas intresse för den globala uppvärmningen har svalnat sedan 2006. Förutom när det gäller kontroversiella förslag, som debatten kring köttskatt.
– Efter 2009 kan man se en tydlig nedgång i den mediala uppmärksamheten för klimatet. Antagligen på grund av finanskrisen. En fråga som är så långsiktig har svårt att hävda sig gentemot problem som arbetslöshet, som behöver lösas på kort sikt.

Böner och bikt skulle hjälpa mot pesten

Ett tidigt exempel på föreställningen om kollektiv skuld och individens möjlighet att påverka sin olycka kan hämtas från när pestepidemin hotade Sverige.
Kung Magnus Eriksson utfärdade 1349 ett brev till invånarna i Linköpings stift. Han skrev att Gud sänt plågorna för människornas synder. Pesten hade redan brutit ut i Norge och kungen var orolig att den skulle få grepp om Sverige.
För att hindra spridningen av pesten uppmanade han folket att gå till kyrkan varje fredag, bikta sig och höra mässan, för att Gud i sin nåd skulle låta bli att straffa riket för dess invånares synder.

Klimathotet på agendan

I september 2006 hade Al Gores film ”En obekväm sanning” biopremiär i Sverige. Senare samma år rapporterade Expressen om klimatchocken med en stor bild av jordklotet. Rubriken löd: ”Så kan du rädda världen”.
I Aftonbladet användes rubriken ”De räddar världen - och sparar 19 200”, om en familj som bytt till lågenergilampor. En annan artikel, med rubriken ”Här räddar han miljön”, handlade om en medelålders man som börjat ta tåget till jobbet.
Källa: David Larsson Heidenblad, ”Vårt eget fel – Moralisk kausalitet som tankefigur från 00-talets klimatlarm till förmoderna syndastraffsföreställningar.”

Hur ser du på ditt eget ansvar för klimatförändringarna? Mejla till inpalivet@sydsvenskan.se

Gå till toppen