Sverige

Kriget om försvaret

Fullt krig har blossat upp om försvaret. Och Moderaterna – det gamla militärkramarpartiet – marscherar i täten för nedrustningen.

Se stor grafik om det svenska försvaret och dess utgifter i förhållande till omvärlden här. Grafik: Johan Strömbeck (Öppnas i separat fönster)

Röd flagg är hissad över Kabusa skjutfält. Morgondiset ligger i slöjor. Det luktar krut och rutten tång. Knattret från automatelden ekar ut över havet.
Då och då hörs befälen ryta sina kommandon.
– Fiender på fältet! Åtta patroner eld!
– Ner med röven, Nilsson!
– Du måste hålla emot så du kan ta kicken från vapnet!
Soldaterna bär hjälm och skyddsglasögon, skottsäker väst och gröna uniformer. De ser lite klumpiga ut när de kastar sig i skydd och ger eld med sina AK5:or för att möta hotet från plåtdockorna på fältet. Men det här är rekryterna som ska bli kärnan i Sveriges framtida försvar.
Några mil därifrån, på sitt tjänstrum på Revingehed, sitter mannen som basar för deras utbildning.
Överste Michael Nilsson är inte bara regementschef på P 7. Han är också befälhavare över Sveriges södra militärområde – och den som ansvarar för försvaret av vår del av landet.
På väggen i hans rum hänger porträtt av kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia och en stor regementsfana med den stolta röda gripen.
Men Michael Nilsson är bekymrad.
ÖB Sverker Göranson har krävt mer pengar för att försvaret ska kunna fullgöra sin uppgift att skydda Sverige. Regeringen har svarat med kalla handen.
För att förklara sin syn på saken använder Michael Nilsson en liknelse: Regeringen som kund i en tv-affär.
– Man vill köpa en avancerad tv. Och den har ju en prislapp. Tycker man att den är för dyr får man välja en billigare. Men det blir ju en sämre tv med färre funktioner.
Hotet
Den 30 augusti i fjor kallade Rysslands president Vladimir Putin till sig sitt nationella säkerhetsråd i Moskva.
Hans budskap var glasklart: Ryssland ska stärka sina militära muskler.
– Vi ska genomföra en lika kraftfull modernisering av försvarsindustrin som på 1930-talet.
Uttalandet sände en rysning genom västvärldens underrättelsetjänster. Putin nämnde visserligen aldrig diktatorn Josef Stalin vid namn. Men det var ju Stalin som inledde rustningen av Röda armén och krossade Hitlers trupper, vilket lade grunden till att Sovjetunionen efter andra världskriget kunde etablera sig som en supermakt, beväpnad till tänderna med kärnvapen.
Under en följd av år efter Sovjetunionens kollaps 1991 förföll det ryska försvaret. Men nu har Vladimir Putin bestämt sig för att storsatsa.
Vid en ceremoni på ishavsbasen Severomorsk den 9 januari annonserade han att Ryssland investerar 865 miljarder kronor i fjorton nya atomubåtar och ytterligare hundra örlogsfartyg.
– En garanti för global balans och Rysslands säkerhet, förklarade Putin med en retorik som förde tankarna till kalla kriget.
Totalt ska Ryssland rusta upp för 7 000 miljarder kronor till år 2020. Fartyg, attackflyg, helikoptrar, missilsystem och tusentals stridsvagnar. Försvarets andel av Rysslands bnp kommer att öka kraftigt.
Den ryska upprustningen sker i ett läge när i stort sett hela Europa bantar sina stridskrafter, liksom det hårt skuldtyngda USA.
Det har fått Sveriges överbefälhavare att reagera.
ÖB:s larm
Sveriges försvar kostar i år 42 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som det kostat i ett par decennier. I kronor.
Räknar man försvarsbudgeten som andel av landets bnp blir bilden en annan. Då har kostnaden fallit från 3,0 till 1,2 procent. Det betyder att försvaret får långt färre flygplan, stridsvagnar och soldater för pengarna nu än i början av 1990-talet.
Samtidigt har försvaret genomgått en revolution.
Under kalla kriget var uppgiften att stå emot en sovjetisk invasion. Det krävde massor av soldater, en folkarmé som skulle klara ett segdraget fördröjningskrig.
Efter Sovjetunionens fall bestämde riksdagen att försvaret skulle bli smalare och vassare. Mindre inriktat på att skydda det svenska territoriet. Mer på att möta oförutsägbara hot, som IT-attacker och terrorangrepp, och på att fullgöra internationella uppdrag, som Isaf-styrkan i Afghanistan.
I dag är värnplikten avskaffad. Enligt 2009 års försvarsbeslut i riksdagen ska Sverige bygga ett insatsförsvar med 28 000 yrkessoldater, plus ett hemvärn på 22 000 soldater. Sju pansarbataljoner med Leopardstridsvagnar och helikoptrar ska möta en fiende. Flygvapnet ska ha hundra Jas-plan och i marinen ska det finnas toppmoderna ubåtar och korvetter.
Från början skulle allt vara på plats 2014. Sen sköts det upp till 2019.
Men i somras slog ÖB larm: Pengarna räcker inte!
Det var under politikerveckan i Almedalen på Gotland som Sverker Göranson ställde regeringen inför ultimatum. Antingen tillförs försvaret mer pengar. Eller så får ett helt vapenslag läggas ner.
– Det är den magnituden det handlar om, sade Göranson.
Svaret från den moderata försvarsministern Karin Enström blev rakt och tydligt: Spara!
Men uppgiften att få plus och minus att gå ihop blev inte precis lättare när regeringen därefter beslutade att köpa sextio nya ”super-Jas” från Saab – en kostnad på 90 miljarder under trettio år som till stor del ska tas från befintliga försvarsanslag.
Vid årsskiftet fällde så Sverker Göranson uttalandet som fick den försvarspolitiska brasan att flamma upp. I en intervju i SvD fick ÖB frågan: Kan vi försvara oss?
– Vi kan försvara oss mot ett angrepp mot ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka, svarade Göranson.
Vad som inte framkom förrän ÖB ett par veckor senare dök upp på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och förtydligade sig var att uttalandet om ”en vecka” inte gällde i dag. Utan först när (och om) det nya insatsförsvaret kommit på plats 2019.
Hur länge kan vi stå emot i dag?
Något besked på den punkten gav aldrig ÖB innan han i all hast reste hem från Sälen med motiveringen att han fått vinterkräksjuka.
Men försvarspolitiker som Sydsvenskan talat med hävdar att Sveriges motståndsförmåga i dag är betydligt kortare än så. Kanske bara ett par dagar.
– Man ska ha klart för sig att ÖB:s uttalande handlade om vad försvaret kan göra om man får de pengar man begärt till 2019. I dag är försvarsförmågan betydligt lägre, säger Folkpartiets försvarsexpert Allan Widman.
ÖB:s utspel väckte stor irritation i tre departement i regeringskansliet: Statsrådsberedningen, finansen och försvarsdepartementet – alla styrda av Moderaterna.
Under ett pressmöte i riksdagshuset den 29 januari dristade sig Fredrik Reinfeldt till att kalla försvaret ett ”särintresse”.
Ett uttalande som i sin tur vållade ett ramaskri bland alla försvarsvänner som ser krigsmakten som en grundbult i staten.
Efter den dramatiska flykten från Sälen sjukskrev sig ÖB Sverker Göranson på grund av utmattning. Från sitt hem skrev han ett känsloladdat brev till försvarsmaktens anställda:
”De senaste veckorna har varit omtumlande för mig. Uppfostrad i pansartruppernas framåt, framåt, framåt-anda var det en märklig känsla när kroppen så kraftigt sa ifrån.”
Enligt Högkvarteret ska ÖB vara tillbaka på jobbet i morgon. Under Göransons sjukskrivning har hans ställföreträdare Jan Salestrand lämnat in ett budgetunderlag till regeringen där han preciserat hur mycket pengar som försvaret anser fattas: 4,3 miljarder per år de närmaste tio åren – totalt 43 miljarder kronor.
Och nu har ÖB:s utspel rivit upp en djup spricka i regeringen.
En splittrad regering
Det var kallt i Maramö, men solen sken över den gnistrande snön och de fyra partiledarna grillade korv med glatt humör.
Alliansens flagga vajade stolt över Annie Lööfs föräldrahem, och Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Göran Hägglund poserade – leende och med oändligt tålamod – framför alla fotograferna.
Detta var ju vitsen med hela jippot. Att visa väljarna hur eniga de borgerliga var. Hur fast beslutna de var att snacka sig samman om allt för att vinna nästa års val: Jobben, skolan, företagen, välfärden och brotten.
En fråga undvek dock alla noga: Försvaret.
– Nja, vi får ta försvaret i ett annat sammanhang, muttrade Jan Björklund i en paus under toppmötet.
Trots uppvisningen i Maramö har splittringen i synen på försvaret blivit allt tydligare. Tre partier har tagit intryck av Rysslands upprustning och ÖB:s larm. Och det var Folkpartiet som drog tappen ur tunnan. Därefter har Centern och Kristdemokraterna hakat på.
Jan Björklund började redan för ett par år sen varna för att Sverige inte längre har någon militär på Gotland. Den 10 februari i år – kort efter ÖB:s utspel – meddelande han att Folkpartiet tillsatt en egen arbetsgrupp som ska se över försvarsförmågan. Mer pengar måste tillföras.
– Utvecklingen i Ryssland går åt fel håll. Vi ser en kraftig militär upprustning. Och ett auktoritärt politiskt klimat. Ryssarna uppträder aggressivt mot sina grannar, sade Björklund
Allan Widman från Malmö utsågs till ordförande i FP-gruppen.
Han pekar nu på att Sverige på grund av nedskärningarna förlorat viktiga militära förmågor.
– Vi kan inte längre jaga ubåtar från helikopter. Vi har förlorat förmågan till en effektiv stridsledning av flygvapnet.
Allan Widman är förvånad över att de förut så försvarsvänliga Moderaterna inte upptäckt hotet från Ryssland.
– En allt mer auktoritär stat. Och ökade militära muskler. Den blandningen är farlig för omgivningen. Jag är besviken på att man från moderat håll inte kan se att omvärlden förändras.
Kung Borg
Det fanns en tid när det var självklart att Moderaterna var det parti i riksdagen som värnade om militären.
Så plötsligt kallar Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt försvaret för ett ”särintresse”.
Vad är det som har hänt?
En datum som markerar de Nya Moderaternas definitiva brytning med partiets gamla försvarspolitik kan sättas till den 5 september 2007. Då kallade den moderata försvarsministern Mikael Odenberg till presskonferens för att meddela sin avgång.
Odenberg var röd i ansiktet av ilska. Han hade just blivit överkörd i regeringens budgetförhandling av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som drivit igenom miljardbesparingar på försvaret.
– Jag kan inte som ansvarig minister se försvarsmaktens personal i ansiktet, sade Odenberg.
När Reinfeldt och Borg blivit kvitt den bångstyrige Odenberg kopplade finansdepartementet ett järngrepp om försvaret.
Ny försvarsminister blev Sten Tolgfors, som i fjor ersattes av Karin Enström. Och i den försvarsberedning som 2015 ska lägga fram ett nytt försvarsbeslut har Cecilia Widengren gjorts till ordförande
Dessa tre moderata försvarspolitiker beskrivs som lydiga redskap åt Anders Borg i hans strävan att pressa kostnaderna för försvaret.
– De gör som Borg säger. Det har varit ett tydligt villkor från början, säger en källa med insyn i regeringen.
Men nu börjar fler och fler moderater av den gamla sorten knorra över att nymoderaterna gått för långt.
Gammelmoderaterna slår tillbaka
En av dem som retat upp sig på Fredrik Reinfeldts prat om försvaret som ett ”särintresse” är Lars-Ingvar Ljungman, kommunalråd i Vellinge och i egenskap av ordförande i partiets valberedning också tung moderat på riksplanet.
– Det var ett väldigt olämpligt uttalande, säger han.
Som moderat kan Ljungman inte förstå annat än att det är precis tvärtom.
– Försvaret är inget särintresse. Det är en kärnverksamhet för en stat. Försvar, rättsväsende och polis, det är ju grunderna i en stat, säger Vellinges starke man.
Som skåning har han funderat mycket över ÖB:s uttalanden. Dels om ”en vecka”, dels om att inte hela landet kan försvaras samtidigt.
– Självfallet kan statsmakten inte från början utesluta någon del av landet. För mig finns det bara en sak på kartan: Hela Sveriges territorium måste kunna försvaras.
Ljungmans slutsats blir att Borg måste ”lägga upp de pengar som behövs” för att försvaret ska kunna lösa sin uppgift.
– Försvarsanslaget är ju ett slags försäkringspremie för vår frihet.
Kanske är ett gammelmoderat försvarsuppror mot kung Borg på gång.
– Det finns fortfarande många moderater som gillar blixt och dunder, säger Lars-Ingvar Ljungman.
Gökboet
Det är lite upp- och nedvända världen i försvarsdebatten.
Vem kunde för några år sen tro att ledande moderater och miljöpartister skulle argumentera ungefär likadant?
Men så är det – åtminstone när de talar om hotet från Ryssland.
– Det finns inget isolerat anfallshot mot Sverige, sade Fredrik Reinfeldt nyligen.
Miljöpartiets man i försvarsberedningen Peter Rådberg är av samma uppfattning.
– Det finns inget militärt hot mot Sverige. Ryssland rustar, men från en otroligt låg nivå. All deras krigsmateriel från kalla kriget är ju borta.
När Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna, uppbackade av en del gammelmoderater, kräver mer pengar till försvaret tycks Socialdemokraterna haka på.
Miljöpartiet vill liksom Vänsterpartiet ta bort ytterligare 1,5 miljarder från regeringens årliga anslag till försvaret.
Det är egentligen inga problem, hävdar Rådberg. Det är bara att styra om pengar från dyra materialsatsningar. Miljöpartiet var emot beslutet att satsa 90 miljarder på sextio uppgraderade Jas Gripen, som nu blir som ”gökungar” i försvarsbudgeten och tränger ut så mycket annat.
– Man skrämmer med att ”ryssen kommer” för att få igenom ett gigantiskt industristöd till Saab. Nittio miljarder. Lägg de pengarna på något annat så får du hur många jobb som helst för pengarna, säger Peter Rådberg.
Släpp ingen jävel över bron
Överste Michael Nilsson på P 7 i Revinge har naturligtvis följt den politiska debatten om försvaret noga. Föga förvånande håller han med sin ÖB om att försvaret behöver mer pengar.
– Vi har inte tappat vår försvarsförmåga. Men vi har gått ner på flera områden, säger han.
År efter år har politikerna beslutat om nya kostsamma vapensystem – Black Hawk-helikoptrar och Jas Gripen – utan att skjuta till mer pengar. Följden har blivit att övningar fått ställas in. Och inköp av annan materiel skjutas på framtiden.
Nu är, enligt Michael Nilsson, behovet stort av att skaffa ett luftvärn som kan bekämpa kryssningsmissiler. Dessutom behöver både arméns Leopardstridsvagnar och Stridsfordon 90 uppgraderas.
– Alla visste ju att det bara var tillfälliga lösningar att flytta runt pengar. Att det skulle komma en krasch. Nu har ÖB flaggat för att den kommer snart.
Sverker Göranson har blivit hånad för att han sjukskrev sig när den politiska krutröken tätnade. Rysk tv gjorde till och med en satir. Men i den svenska officerskåren har han blivit populär.
För Anders Borgs hårda nypor och Fredrik Reinfeldts uttalande om ”särintresse” har retat många.
– Det finns en genuin farhåga att vi i försvaret bara får det som blir över i regeringens budget, säger Michael Nilsson. Lyssnar regeringen inte på ÖB nu kommer nog många i försvaret att tappa förtroendet för den politiska nivån.
Själv är han en av landets mest erfarna officerare. Vid högkvarteret i Stockholm lärde han sig det politiska spelet. Som chef för Sveriges insats i Afghanistan skaffade han sig erfarenheter från ett skarpt läge.
Nu håller han på att utbilda Sveriges 71:a bataljon, en av spjutspetsarna i det nya yrkesförsvaret.
Ute på det disiga skjutfältet i Kabusa skjuter Eric Marchal upp hjälmen en bit i pannan och kastar en blick bort mot kompisarna som övar strid.
Det knattrar och luktar krut.
Varför blir man egentligen soldat?
– Från början var det en kul grej, säger han.
För ett par månader sen packade Eric Marchal väskan hemma i Växjö och for ner till Skåne för att pröva på soldatlivet. Efter studenten i fjor hade han jobbat på restaurang. Och från början såg han den tre månader långa grundutbildningen inom Sveriges yrkesarmé mest som en bra sak att ha i sitt cv.
Men nu när han svetsats samman med de andra rekryterna, sovit i tält och suttit eldvakt, skjutit skarpt och kastat handgranat, ja då har han börjat tänka om.
– Det låter lite klyschigt. Men jag har börjat fundera på om det inte är det här med att göra skillnad som är grejen.
Eric Marchal och Christopher Geijer har beviljats en paus i övningen på fältet. De talar båda om den goda kamratskapen som uppstått. Båda tycks vara inställda på att fortsätta som yrkessoldater; Christopher Geijer säger att han är sugen på att bli officer.
– Det är en go balans mellan ett yrke jag gillar och en känsla av att man gör en insats för andra, säger han.
Men försvarets rekrytering till det nya insatsförsvaret har gått trögt. Avhoppen har varit många, vilket både försenar och fördyrar försvaret.
– Jag tror en del blir lite chockade av att det är så tufft som det är, säger Eric Marchal.
De som blir kvar är de som ska göra jobbet i framtiden: Hålla fienden stången.
Vad tänker de om ÖB:s larm om att Sverige bara kan försvaras högst en vecka?
– Vi har diskuterat det inom plutonen. Det har ju skurits ner väldigt mycket på försvaret. Och Ryssland är stort och starkt. Och de har en tradition att utvidga sina gränser, säger Christopher Geijer.
Han funderar en stund.
– Fast en vecka, säger han. Kommer ryssen skulle vi nog gräva ner oss i backen och fortsätta slåss så länge det går.
Gå till toppen