Aktuella frågor

Debattinlägg: Besvikelse efter flera års utredande

”Landets regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen kräver”, skriver Pekka Mellergård. Han är en av medlemmarna i regeringens framtidskommission och är besviken över resultatet.

Idag publicerar regeringens framtidskommission sin slutrapport.
Flera av oss som suttit i kommissionen är besvikna över resultatet, skriver Pekka Mellergård, en av kommissionärerna.
Framtidskommissionens slutrapport är ett gediget dokument och en guldgruva när det gäller sammanställning av aktuella forskningsresultat inom en rad samhällsområden. Men den avgränsning som fanns i regeringens direktiv gör att vissa frågor berörs alltför ytligt i rapporten. Det gäller framför allt utmaningar på hälso- och sjukvårdsområdet, men också flera andra områden, inklusive partipolitikens kris (i form av vikande engagemang kombinerat med medialisering och spinndoktorernas tyranni). Men i stort är det ett imponerande dokument, som har förutsättningar att bidra till viktiga samtal om Sveriges framtid.
Ändå är flera av oss som suttit i Framtidskommissionen besvikna över resultatet. Övriga får tala för sig själva. Men själv lämnade jag kommissionens sista sammanträde med tunga steg.
Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.
Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen? Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar att den uppgivenheten i stor utsträckning kvarstår. Landets regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen kräver.
Klimatfrågan har, tillsammans med andra miljö- och hållbarhetsfrågor, funnits med vid nästan alla kommissionens möten. Den sammanställning av fakta som finns i slutrapporten är omfattande och inte skönmålande. Bland annat sägs det tydligt att den ofta citerade minskningen av Sveriges utsläpp av växthusgaser sedan millennieskiftet inte ger en sann bild av verkligheten: om korrekt hänsyn tas till de koldioxidutsläpp i andra länder som är en konsekvens av svensk konsumtion har Sverige ökat sina koldioxidutsläpp med bortåt 10 procent.
Slutrapporten tydliggör också att bruttonationalprodukten, BNP, inte är ett bra mått på utveckling, utan behöver kompletteras eller till och med ersättas med andra sätt att utvärdera välfärd.
Men regeringen tycks inte våga omsätta sina analyser i konkret handling.
Ledande klimatforskare och kommissionens slutrapport sammanfattar den rådande situationen ungefär på följande sätt:
I mitten på 1950-talet lade industrisamhället i högväxeln på ett sätt som plötsligt ökade trycket på planeten, mycket snabbt och i stor skala. Det gällde i stort sett allt som utgör grunden för mänsklig välfärd och utveckling.
Oberoende om man tittar på utsläpp av växthusgaser, havsförsurning, luftföroreningar, överutnyttjande av mark och vatten, biologisk mångfald, uttunning av ozonskikten, kemikalieföroreningar, avskogning eller överfiske av haven inträffade en dramatisk brytpunkt vid mitten på 1950-talet. Vetenskapen kallar idag denna period mänsklighetens stora acceleration. Men det dröjde till slutet av 1980-talet innande första konsekvenserna blev kännbara, och det är bara de senaste sex, sju åren som ett tydligt mönster kunnat klarläggas.
Insikten att vi utgör den första generationen som kan förändra livsförutsättningarna på jorden har fått forskare att tala om en ny geologisk tidsålder, kallad Antropocen.
Inom flera områden tycks avgörande gränser redan ha överskridits. Det gäller inte minst jordens klimat, där mänskligheten med stor sannolikhet redan gått för långt, med de högsta halterna av växthusgaser på minst 800 000 år. Konsekvenserna är redan nu kännbara, när jordens medeltemperaturökning hunnit bli 0,8 grader. Utsläppskurvan för växthusgaser fortsätter att öka exponentiellt, och ökningstakten kan bli större.
Fram till mitten av 1990-talet orsakades miljöproblemen av en liten minoritet av jordens befolkning, men nu sällar sig en allt större del till problemskaparna. Världens medelklass växer snabbt, och inom några decennier kommer ytterligare några miljarder människor att förvänta sig att nå en livsstil liknande den svenska.
Ingenting tyder på att stora kriser kan undvikas i framtiden. Det är nästan hundraprocentigt säkert att det kommer att ske en medeltemperaturökning på 2 grader. Det får stora konsekvenser för framför allt den fattigare delen av världen, men även Sverige påverkas på ett sätt som mycket väl kan bli dramatiskt.
I somras smälte isen på Arktis mycket fortare än väntat, övergången från en vit till mörk yta accelererar ytterligare smälthastigheten. Jordens invånare behöver förbereda sig på en höjning av havsytan på minst en meter under detta århundrade. Och det kan bli mycket värre, om inte både regeringar och befolkningar handlar nu.
Det är bara en dryg månad sedan The Economist hade ett särskilt temanummer om "The Nordic Way", som rekommenderade världen att ta över skandinavernas sätt att sköta affärerna – med Sverige i ledartröjan. När tidningen jämför sex olika kvaliteter (global konkurrenskraft; företagsklimat; Innovationskraft; (brist på) korruption; mänsklig utveckling; ekonomiskt välstånd) hamnar Sverige som nummer ett i världen. En sådan position förpliktigar.
Ansvaret blir ännu större när det finns en insikt om hur verkligheten ser ut. Tyvärr har inte regeringen tagit vara på möjligheten att i samband med Framtidskommissionens slutrapport påbörja en ny och ännu bättre berättelse om Sverige. Istället för att låta Sverige bli det goda exemplet som visar att en god välfärd är möjlig att kombinera med hållbar utveckling hänvisar man till att de viktigaste utmaningarna är att åstadkomma internationella miljöregler och överenskommelser. Man väljer till och med att poängtera att slutsatsen – efter att ha analyserat planetens tillstånd – inte bör bli att vi ska konsumera mindre.
Jag tror att svenska folket vill mer än så.

PEKKA MELLERGÅRD
Överläkare vid Universitetssjukhuset i Örebro, docent i neurokirurgi, redaktör för tidskriften NOD och medlem i regeringens framtidskommission.
Gå till toppen