Kultur27 mars 2013 17:22

Världsfrånvänd statssekreterare

”En vulgär tolkning av liberalismen”, skriver Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri, som ser en världsfrånvänd statssekreterare i Jasenko Selimovic.

För ett år sedan skrev författaren Maria Sveland en artikel i Dagens Nyheter om kopplingen mellan antifeminism och rasism. Hon citerade en vän som var ”politiskt deprimerad”: ”Det känns så hopplöst och iskallt just nu.” Maria Sveland delade sin väns nedstämdhet.
Jag tyckte aldrig om det där uttrycket, politiskt deprimerad. Den offentliga debatten ska inte präglas av känslor utan av underbyggda argument. Vi behöver mer empiri och analys, mindre gråt och tandagnissel.
Men idag slog det till. Efter att ha läst Jasenko Selimovics artikel i DN Kultur kom en enorm trötthet över mig. Det är alltså så här den känns, tänkte jag, den politiska depressionen. Förhoppningsvis går den över snabbt, som en vårförkylning.
I korthet kan man sammanfatta Selimovics resonemang så här: personer med invandrarbakgrund ska inte tänka så mycket på erfarenheter av rasism, då gör de sig själva till offer. Inte heller ska man prata om strukturell diskriminering i Sverige, det är att utpeka alla svenskar som rasister. Och visst kan det vara svårt att som utlandsfödd få jobb, men det löste sig ju fin-fint för honom själv. Han träffar ungdomar i Rinkeby som klagar på rasismen och den höga arbetslösheten, på sådant brukar han svara: ”det finns inget socialt öde”.
Låt oss stanna kvar vid de sista orden: Det. Finns. Inget. Socialt. Öde.
Det skämtas ibland om en vulgär tolkning av liberalismen, att den vägrar erkänna strukturer och endast framhäver individens möjlighet att fritt styra sitt liv. Den erkänner inga samhällsmönster som försvårar för kvinnor, arbetare och mörkhåriga personer. Det är den verklighetsfrånvända analysen som Selimovic för fram.
Detta hade man inte behövt hetsa upp sig över, om inte Selimovic också vore statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Därav min politiska blues – för vad är det Jasenko Selimovic viskar i Ullenhags öra på jobbet? Att Rinkeby befolkas av offerkoftor? Att förutsättningarna är exakt samma för Rinkeby- och Östermalmskids?
Jag kan dock ge Selimovic rätt på två punkter. Invandrarskapet ska inte vara individens främsta identitet och vi behöver prata mer om lyckade exempel på integration och antirasism. Men en man på hans position borde ha mer att komma med.
Jasenko Selimovics debattartikel är ett svar på Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask i Dagens Nyheter. Där berättade Khemiri öppenhjärtigt om sina erfarenheter av diskriminering. Khemiris artikel blev en succé, förmodligen för att den sätter fingret på såriga upplevelser som delas av många.
Men Selimovics dom är hård. Han påstår att Khemiri beskriver ”ett Sverige fullt av rasister”. Att den typen av tänkande riskerar att skapa samma förödelse som i Jugoslavien, där grupper tävlade om vem som var mest diskriminerad. Om Khemiris upplevelser av att bli misstänkliggjord av poliser säger han att vi själva ofta väljer ”det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.” Vips, så har integrationsministerns statssekreterare jämfört en antirasist med en av de värsta rasistiska sajter som finns i Sverige.
Det är samma fula knep som användes mot antirasistiska debattörer förra året. De som kritiserade Tintin i Kongo eller Lilla hjärtat anklagades av vissa för att beskriva Sverige som ett genom-rasistiskt land. Är den intellektuella nivån så låg i landet? Ska en mörkhårig person inte kunna berätta om sina personliga erfarenheter utan att beskyllas för Sverigehat? Ska vi inte prata om strukturell diskriminering för att Sverige tar emot många flyktingar? Ska kvinnor inte argumentera för jämlika löner eftersom det kan kränka alla män? Borde vi inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt?
Gå till toppen