Gästskribenten

Anette Novak: Den digitala skampålen

Skulle du vilja veta om din chef var dålig i skolan? Eller om barndomsvännen dömts för något brott?

Uppgifterna är ett telefonsamtal bort.
Du behöver inte ha ett skäl när du ringer.
Du behöver inte ens uppge ditt namn.
Öppenheten är nödvändig. Men vad händer när vi börjar missbruka den?
Offentlighetsprincipen har sedan en lång tid tillbaka varit en grundpelare i svensk demokrati och kan förklaras med varje medborgares rätt till insyn i skattefinansierad verksamhet. 

I praktiken innebär det att du kan kontrollera om din arbetskamrat är dömd för förskingring eller om grannens firma är på obestånd.
Få har dock inhämtat svaren på de här kittlande frågorna tidigare.
Medieföretagen har emellertid gjort det till en del av sin affär att publicera. Och vi har köpt: Listor över dyra villor eller namngivna kriminella. För att stilla de allra mörkaste av våra mänskliga behov. För att få uppleva starka känslor – som avund och avsky.
Aftonbladet gick ett steg längre än brukligt häromdagen då de tio mest skuldtyngda i varje län placerades vid den mediala skampålen.
Urvalet – som gör att storstadsbor med större skulder lättare klarar sig undan än skuldsatta på småorter – kan man diskutera. Man kan även, som Pressombudsmannen, ifrågasätta om det var oavvisligt allmänintresse att bunta ihop storsvindlare med tragiska människoöden som bottnar i naivitet och brustna förtroenden.
Men det Aftonbladet gör tar ändå dess utgivare Jan Helin juridiskt ansvar för.
Det gör inte de som begär ut offentliga handlingar och på vaga grunder placerar medmänniskor vid den digitala skampålen. Ofta på obskyra sajter där lynchmobbarna ivrigt väntar på att få blanda upp fakta med rykten och konspirationsteorier.
Det var så häktningen av den för grova sexbrott misstänkte småbarnspappan spreds. Att han senare frikändes nådde väldigt få.
Offentlighetsprincipen har länge levt på att en mindre krets invigda nyttjat den. När nu alla uppkopplade medborgare fått tillgång till publicisternas skarpladdade vapen är gentlemannaöverenskommelsernas tid förbi. Och det blir smärtsamt tydligt att systemet inte fungerar.
Redan 2010 kom e-Offentlighetskommittén fram till att allmänna handlingar inte kan lämnas ut elektroniskt – med hänvisning till de risker det skulle innebära för den personliga integriteten.
Men papper måste ännu lämnas ut. De scannas och publiceras på nätet oavsett vad regeringen säger.
Frågan är inte enkel. Vår frihet har ställts mot vår säkerhet sedan de moderna demokratiernas födelse.
Men svaret är nog ändå att vi alla bär ansvar för det samhälle vi vill leva i. Om vi tror att öppenheten – med dess för- och nackdelar – ändå väger tyngre än tystnad och slutenhet, måste vi börja axla ansvaret.
För oavsett hur fint regeringen pratar om ökad tillgänglighet är jag övertygad om att om vi missbrukar öppenheten, så kommer den sakta men säkert att tas ifrån oss.
anette_novak@hotmail.com
Anette Novak är mediekonsult, debattör och talare, och svensk representant i World Editors Forum.
Gå till toppen