Kultur & Nöjen

Livet framför litteraturen

Karl Ove Knausgård skrev om sitt liv för att sätta punkt för sitt skönlitterära författarskap. Det var dit han ville ta sig redan från början, och i den sista och sjätte delen av "Min kamp" blir det helt begripligt. Äntligen ska livet gå före litteraturen.

Karl Ove KnausgårdBild: Foto: Berit Roald/Scanpix
Är det möjligt? Kan en författare vilja sluta vara författare? Först som 79-åring deklarerade Philip Roth att han diktat färdigt. Han hade förlorat passionen. Den Karl Ove Knausgård som just kommit körandes in till Ystad är bara 44 år och avslutar ändå sin gigantiska självbiografiska roman, sitt enorma litterära experiment, med utsagan om hur han ska köra hem till det nya huset tillsammans med sin fru och njuta, och då verkligen njuta, av att inte längre vara författare.
Som läsare förstår man vid det laget om han inte vill skriva en rad till om sitt eget liv, men kan han inte dikta ändå?
– Kanske. Det vet jag inte, men nu är jag helt utan lust till det.
Punkt alltså, men inte för allt skrivande. Just nu jobbar han med ett filmmanus utifrån sin debutroman och med en essäsamling. Skånebageriet där vi till slut hamnar visar sig rymma en annan norsktalande Österlenbo, 70-talsschlagerräven Jahn Teigen, som även han har förslag på vad Karl Ove Knausgård skulle kunna skriva när han nu slutat med romaner. Varför inte en opera?

Ändå befinner han sig fortfarande i "det här" som han säger med en handrörelse mot "Min kamp 6" där den ligger på kaféstolen. Romanprojektet där han skulle frigöra sig från sin patologiska skam genom att berätta allt, blev trots alla kritikerhyllningar även det till något skamligt. Själva metoden var att skriva fort och förbehållslöst för att nå ända in till något viktigt. Han är glad över att ha gjort det, men tycker också att den litterära kvaliteten blev lidande, och att han ibland gått väl långt när han lämnat ut sig själv och sina närmaste.
Sedan den sista delen kom på norska 2011 har han rest runt till de övriga länder som ger ut de 3 500 sidor som Karl Ove Knausgård inte trodde skulle översättas ens till svenska. Överallt väcker hans egen personliga smärta historier om andra människors liv.
– Jag skulle inte ha velat vara utan det, men det är väldigt starkt. En kvinna hade mist sin bror för bara en vecka sedan, hon ville prata och då måste jag ju göra det. Jag tror vi satt och pratade i två timmar, men jag kände ju inte henne, plötsligt blir jag som ett slags präst eller får en helt annan roll. Men det handlar ju inte så mycket om mig som om litteraturens kraft och förmåga till...närhet.
– Egentligen är det ju det jag en gång drömde om, som författare vill man nå dit in, men samtidigt kan jag inte ge mer är det jag har gett i böckerna.

Utan sina år i Sverige hade Karl Ove Knausgård aldrig kunnat uppbåda den styrka, eller, som han själv skriver, hänsynslöshet som också krävdes för att skriva självständigt utan att låta sig begränsas alltför mycket av den sociala gemenskapen eller av tanken på reaktionerna från de andra, inte minst från sin släkt och familj. Den svenska törsten efter självbiografiskt blod väcktes redan av Strindberg men i Norge var han först med att överträda moraliska gränser när det gäller vad som får berättas och inte.
– I det avseendet är jag svensk. Tröskeln för det här var lägre i Sverige än i Norge och det betyder att den var lägre för mig också. Jag kommer ihåg att jag läste Norén medan jag skrev och tänkte att herregud så långt han går. För då kände jag verkligen problematiken in på bara kroppen.

Det gjorde han även under arbetet med del sex. Karl Ove Knausgård tycker att han skrev de två första delarna delvis i blindo: den första om hur hans en gång stilige men skräckinjagande far söp ihjäl sig, bevittnad av sin gamla mamma, och den andra om sin egen frustration som småbarnsfar. När han nu skulle skildra reaktionerna på de tidigare böckerna, i synnerhet från de två personer som kanske tagit dem hårdast, farbrodern i Norge men också författarens egen fru, den han älskade mest, blev det moraliskt tveksamma plötsligt smärtsamt.
– Sexan är ju ett slags försök att vara lika kompromisslös som jag var i början, det var rent förfärligt, det är den värsta bok jag skrivit. Jag visste att jag inte borde och så gjorde jag det i alla fall för att det litterära verket skulle bli bra.
Med sin frus godkännande (och trots sin mors vrede) skildrade han också sin frus bipolära sjukdom och den depression hon hamnade i samtidigt som han skulle skriva klart den sista boken.
– Mitt krav var att jag måste gå igenom det här och försöka vara uppriktig mot det jag börjat på, men man vill ju vara god, eller hur? Och så kommer det en situation där jag är ond.
– Och frågan är, blir det värre nu, eller blir det inte det? Jag tror inte det blivit värre. Jag tror inte att det är så farligt. Här är det ju fråga om en sjukdom och som jag ser det finns det inget att förlora på att berätta.

En spegel mot samtiden

Den sjätte och sista delen är med sina 1115 sidor också den längsta. Den kommer i svensk översättning i augusti och består av flera delar. Förutom sin självbiografiska berättelse skriver Karl Ove Knausgård två långa essäer: en analys av Paul Celans dikt "Trångföring" samt en 350 sidor lång essä om Hitler och hans självbiografi "Mein kampf".
Närläsningen av en bok (och av forskningen kring nazismens språk), tabubelagd för att inte säga ond, gjorde han först av förpliktelse eftersom han använt sig av titeln, men också i ett försök att förstå vem Hitler verkligen var och varför knappt någon satte sig upp mot det nazistiska kollektivet. Men han använder också boken som en spegel riktad mot samtiden.
– När man ser filmerna är nazismen så otänkbar. Vad kunde man bemöta Hitler med, jo rationella argument. Men känslorna övertrumfade dem, och då bör man ju vara misstänksam mot sina egna känslor, mot att man kan känna ett slags storhet inför exempelvis en flagga. Men samtidigt vill man ju ha de där känslorna, på ett eller annat sätt är de viktiga, de är grundläggande för att de handlar om tillhörighet. Det ord som inte används så mycket längre, men som är den goda sidan av detta är solidaritet.

Karl Ove Knausgård

Född: 1968.
Bor: I Glemmingebro, Skåne.
Familj: Gift med författaren Linda Boström Knausgård. Tre barn.
Just nu: Driver tillsammans med brodern Yngve Knausgård och Asbjørn Jensen förlaget Pelikanen som bland annat ger ut flera svenska titlar på norska, däribland Stig Larssons och Maria Zennströms senaste romaner. Skriver just nu på en essäsamling med texter om bland andra fotograferna Cindy Sherman, Sally Mann, och Francesca Woodman samt två om Andes Behring Breiviks terrorattentat. Arbetar också på en essä om Kirkegaards uppgörelse med kristendomen.
Skriver filmmanus utifrån sin debutroman "Ute av verden" som ska filmatiseras av Fredrik Edfeldt.
Om sitt arbete som stilistisk expert i norska bibelkommissionen: "Det var ett fantastiskt jobb, jag fick mer tillbaka än vad de fick av mig, jag lärde mig otroligt mycket".
Om varför "Min kamp 1 -6" nästan enbart rymmer reflektioner över manliga författares verk: "Det var väl för att jag skrev om så många gamla böcker. I samtidslitteraturen läser jag många kvinnor. Jag har en fru som är författare och som jag tycker är fantastisk."

"Min kamp 1 - 6"

"Min kamp 1"En realistisk skildring av norskt medelklassfamiljeliv på 1970- och 80-talen men framför allt den vuxna sonens konfrontation med en död far. Fadern, en gång skräckinjagande och enväldig, har supit ihjäl sig i djupaste förnedring.
"Min kamp 2"Författaren lämnar Norge, träffar sitt livs stora kärlek och får tre barn. Som hemmapappa är han svårt frustrerad och får emotionella utbrott mot barnkalas med russin och morotsstavar och mot fittlandet Sverige där en betalningsanmärkning betyder nej till lån från banken.
"Min kamp 3"En liten pojke smyger förbi sin pappas rum så tyst han kan. Här skildras uppväxten i barndomens stjärnljus, som Knausgård själv senare skriver. Men också hur den präglats av en sträng och emotionellt krisande far.
"Min kamp 4"Författaren tar jobb som lärarvikarie i Nordnorge med ambitionen att skriva på fritiden. Han festar utan sans, är oskuld och svårt sexuellt frustrerad. Hans texter blir refuserade.
"Min kamp 5"Den långa studietiden i Bergen börjar med att han kommit in på skrivarakademin i Bergen. Blott 20 år gammal, och yngre än alla de andra, blir han obarmhärtigt sågad av lärare som Jon Fosse. I författarens första dikt godkänner Fosse ett ord, resten ska bort.
"Min kamp 6"Författaren skildrar reaktionerna på, och konsekvenserna av, de tidigare böckerna. Han väver också också in en analys av hur poeten Paul Celan uppfinner språket på nytt för att kunna skriva om Förintelsen samt en lång essä om Hitler och hans "Mein kampf".
Gå till toppen